Nattsvarta rubriker som "KRIGET" slår emot alla de som passerar förbi tidningskioskernas löpsedlar, och det skrämmande ordet "KRIGET" illustreras med en bild på Mona Sahlin. Allt som skrivs om politik, alla morgonsoffor på TV-kanalerna, alla diskussioner i morgonprogrammen på radio, nästan alla samtal som förs om just politik handlar om "KRIGET", Rosornas Krig. I fokus ligger naturligtvis de smutsiga strider som nu börjat utkämpas mellan olika maktspelare i rörelsen, av olika falanger och de som bara vill vara med och tycka till. Det som borde handla om politisk förnyelse i ett parti som nyss förlorade ett val för att väljarna inte såg deras politik fokuserar just nu på personer, vilka som orsakade katastrofen och vilka som blundade för den under hela den valrörelse då katastrofen tornade fram som oundviklig.
Jag vet inte för vilket inlägg i ordningen som jag skriver ett inlägg till om socialdemokratins kris, men det är inte utan att jag nu börjar känna mig som en vrålhungrig asgam som cirklar över en gammal kossa som är på väg att dö. Bara ett mirakel kan rädda den döende kossan, men dödskampen kan ta tid men det är ett rejält skrovmål som väntar på att kalasas på. Spännande nog är det precis med ordet mirakel som KG Bergström i Expressen och Lena Melin i Aftonbladet filosoferar kring vad som kan rädda Mona Sahlin kvar i matchen.
Det framstår rätt tydligt vad som är på väg att hända bland de olika fraktionerna i Rörelsen. Ingen skall försöka inbilla mig att det var som av en slump som nyheten om Urban Ahlins sexkränkande av en kollega dök upp i kvällspressen häromdagen. Naturligtvis var det ett första tecken på vad som komma skall. Senare fick Thomas Östros skit av Morgan Johansson och Ibrahim Baylan skit av de flesta. Det kastas fekalier runt om i Rörelsen, problemet är bara att det stänker på allt vad politik är - även på oss som rätt nöjda sitter vid sidan om och tittar på. Bilden av ett parti i fritt fall är cementerat i de allra flestas ögon, doften av skit och bajs som kastas mellan makthungriga maktspelare når även väljarnas näsor.
Oavsett vem eller vilka som kommer att bli syndabockar bredvid Thomas Östros och Ibrahim Baylan, som jag redan räknat ut, så är det en tragikomisk fars vi ser. Alla kan vara skyldiga, men den ytterst ansvariga - partiordförande Mona Sahlin - upplever att hon minsann har förtroende kvar att leda partiet. Att Mona genom ett antal felsteg i sjumilastövlar bäddat för dagens situation måste rimligtvis få konsekvenser även för henne och inte bara för alla andra runt omkring henne? Eller spelar Sahlin så fult att alla offer bland vänner, kollegor och partivänner är värda uppoffringen för att hon skall få fortsätta leda ett parti som hon har lyckats leda på ett nästintill fulländat sätt...
Själv tror jag att Mona Sahlin kan bli kvar, som genom ett mirakel. Miraklet består i att det inte finns någon i ledande position i Rörelsen som inte framkallar lika eller ännu värre äckelkänslor och ifrågasättanden än Mona. Kan någon på fullt allvar säga att Sven-Erik Österberg eller Pär Nuder skulle vara rätt man att leda sosseriet rätt igen? Kan någon försöka inbilla den röda valberedningen att Veronica Palm eller Ylva Johansson skulle kunna göra det omöjliga möjligt? Det finns liksom inga bra alternativ, och hade bara Margot Wallström haft lust så hade Mona redan varit slängd till asgamarna. Hade Anna Lindh inte haft oturen att råka ut för galningen på NK:s Filippa K så hade Mona Sahlin aldrig ens varit påtänkt som ordförande. Nu överlever möjligtvis Mona trots ett gediget uselt arbete, bara för att man har haft förmågan att rekrytera stolpskott till alla positioner kring Mona.
Nätrötterna, sossarnas organiserade bloggare, försöker efter bästa förmåga att vara med i spelet. Från att ha varit ett gäng överdrivet lojala lagspelare i valrörelsen och i princip hela den föregående oppositionstiden så är man nu personlighetsförändrade i grunden. Som en hyfsat självständig kraft så pinkar man in sitt revir och skriver vad man vill och hur man vill det. Urban Ahlin fick sina slängar av sleven när han var aktuell, och där kan man möjligtvis se var många av nätrötterna hade sina sympatier. Men de skriver vad de känner för, och just då känns det faktiskt rätt obehagligt när anonyma förmågor uppenbarligen ber nätkritikerna att knipa igen och rätta in sig i ledet.
Just det fick överste Nätrot själv, Johan Westerholm, uppleva när han var kritisk mot Urban Ahlins beteende. Man behöver ju inte gilla eller uppskatta det som skrivs överallt och av alla, men för yttrandefrihetens skull är det livsnödvändigt att man faktiskt får vara med och driva opinion på sin hemmaplan - i nätrötternas fall bloggosfären. Ett parti som sossarna behöver öppenhet och transparens i sitt krisarbetande för att överhuvudtaget komma ur det här med livet i behåll, högt i tak är en nödvändighet. Att då anonymt ifrågasätta ett ifrågasättande av handlingar och inte en person är kontraproduktivt så det sjunger om det, ungefär lika förödande som att tro att det bara är personerna och inte politiken som ligger sossarna till last. Person och politik går hand i hand, och kombinationen av ett uselt ledarskap med en usel politik blev tydlig på kvällen den 19 september...
Inlägg
3 kommentarer:
Tack Mona!
Jag har i över trettio års tid gått och väntat och längtat efter denna dag, dvs. dagen då det socialdemokratiska partiet imploderade inifrån.
Tack Mona för att du gjorde detta möjligt. Du kommer gå till historien - inte som den som blev Sveriges första kvinnliga statsminister - utan som den som raderade den socialdemokratiska hegenomin från kartan.
Det var antagligen inte vad du hoppades på när du tillträdde som partiordförande, men faktiskt vad du åstadkom.
Tack än en gång.
V
Mona stalkar sitt eget parti...coolt
Att det rör på sig i sossearistokratin är ju ostridigt. Men nu börjar det väl ändå hända det som vi alla trodde skulle ske ganska snart efter kata(s)trofvalet.
Blickar vi tillbaka ett par år blev jag mycket förvånad över att Mona inte satte ner foten och hängde av Ohly så att kommunisterna inte skulle få något inflytande i en tänkbar sosseledd regering. Efter detta sjönk ju Monas förtroendesiffror jmf tidigare till lägstanivåer. Ingen analys varför.
För några veckor sedan lade den rödgröna geggan sin skuggbudget som i princip var en kopia på det de gick till val på. Igår kunde man läsa gnällros inlägg i DN med stor förvåning. Att det är fråga om en 180 graders sväng är inte att ta till. Varför?
Eftersom jag inte är sosse har man ju ingen info om hur tänket går på sveavägen eller ute i landet.
Men.
Kan det vara så att Mona nu när hon ändå inte har något att förlora försöker agera efter eget huvud(?)? Hon har med all säkerhet försökt att agera internt för att kriskommissionen snabbt skulle komma fram med förslag. Men ingenting händer. Det är nog så att Mona nu när oket S Mp V är borta griper efter det sista halmståt att verkligen förändra S? Men att de skulle kunna städa upp och förändra hela strukturen under kommande mandatperiod anser jag som obefintlig.
Skicka en kommentar