Dagen efter valet, den 20 september, släppte Dagens Media nyheten om att sosseriets kommunikationschef Karin Pettersson lämnar sitt drömjobb som ansvarig för "Rörelsens" kommunikation. Karin Pettersson skulle gå vidare för att istället ta över ansvaret för den politiska kommunikation i "Rörelsens" tidning Aftonbladet, och frågan är väl om Karin Pettersson är den enda i ledande position hos våra politiska motståndare som tog konsekvenserna av ett katastrofval...
I dag skriver Karin Pettersson en ledarartikel från sin nya position, något som kan liknas vid en uppgörelse med den tidigare arbetsgivarens oförmåga att vädra ut det gamla och släppa in det nya. Karin skriver om en elefant som sökt sin tillflykt på Sveavägen 68, i ett rum där den står och viftar med öronen och luktar illa. Ingen vill låtsas om elefanten som viftar med öronen och luktar illa, och därmed skulle man ju kunna få för sig att elefanten som Karin syftar på är undertecknad och att den oblyga ignoransen är ett naturligt sätt att såra en politisk motståndare men sanningssägare. Visst, jag är stor, gråaktig i hyn och luktar illa men klarar inte av att vifta med öronen - men jag vill tydligt skicka i väg en dementi, jag är inte elefanten på Sveavägen 68!
I Karin Petterssons värld, en värld där hon har gigantiska insikter om hur saker och ting fungerar på partihögkvarteret sitter en helt annan elefant i vägen för allt vad vettigt arbete innebär. Om sedan elefanten är Göran Persson, någon annan tjock ombudsman eller bara en målande beskrivning av en företeelse och inte ett djur kan man filosofera omkring i minst tio bloggpostningar. Men vem borde veta bättre än Karin Pettersson som nyss flyttat från Sveavägen och SAP:s komnmunikationsavdelning till Globen och Aftonbladet?
När Karin Pettersson denna morgon skriver om elefanten så är det på gränsen till "back-stabbing" på cheferna och kollegorna på den tidigare arbetsplatsen, och varför Karin lämnade drömjobbet blir tydligare. Karin Pettersson beskriver sin gamla arbetsplats med negativa vågor i vokabulären - men hon har rätt, så rätt...
Det tog sin tid innan Karins tidning igår publicerade nyheten på nätet om att hälften av Sväljarna ifrågasätter om Mona Sahlin är rätt person att ta partiet vidare så är sosse-tjejerna i Rebella-gänget glada för att fortfarande "hälften" som fortfarande är nöjda med ledarskapet Sahlin. När Aftonbladet målar upp bilden av en ifrågasatt partiledare, vilket man rimligtvis är när bara hälften av supportrarna supportar ledaren, så tjuter partimegafonen Peter Andersson om en ny "Mosa Mona"-kampanj. Det är då Karin Petterssons citat känns så rätt och uppriktigt som någonting kan kännas som har sina rötter i en rörelse som lever efter devisen att om blundar tillräckligt hårt och tillräckligt länge så försvinner alla mardrömmar.
"Faktum är att inte en enda ledande socialdemokratisk politiker har ställt sin plats till förfogande. Faktum är att det inte förs någon öppen debatt om ansvar och ansvarsutkrävande för valförlusten.
Lyssnar man på det interna snacket i partiet så går det ungefär så här: Partiet har inte råd med en uppslitande personstrid, vi behöver fokusera på politiken. Dessutom finns det inga självklara partiledarkandidater, så det är lika bra att strunta i ansvarsfrågan."
I dag skriver Karin Pettersson en ledarartikel från sin nya position, något som kan liknas vid en uppgörelse med den tidigare arbetsgivarens oförmåga att vädra ut det gamla och släppa in det nya. Karin skriver om en elefant som sökt sin tillflykt på Sveavägen 68, i ett rum där den står och viftar med öronen och luktar illa. Ingen vill låtsas om elefanten som viftar med öronen och luktar illa, och därmed skulle man ju kunna få för sig att elefanten som Karin syftar på är undertecknad och att den oblyga ignoransen är ett naturligt sätt att såra en politisk motståndare men sanningssägare. Visst, jag är stor, gråaktig i hyn och luktar illa men klarar inte av att vifta med öronen - men jag vill tydligt skicka i väg en dementi, jag är inte elefanten på Sveavägen 68!
I Karin Petterssons värld, en värld där hon har gigantiska insikter om hur saker och ting fungerar på partihögkvarteret sitter en helt annan elefant i vägen för allt vad vettigt arbete innebär. Om sedan elefanten är Göran Persson, någon annan tjock ombudsman eller bara en målande beskrivning av en företeelse och inte ett djur kan man filosofera omkring i minst tio bloggpostningar. Men vem borde veta bättre än Karin Pettersson som nyss flyttat från Sveavägen och SAP:s komnmunikationsavdelning till Globen och Aftonbladet?
När Karin Pettersson denna morgon skriver om elefanten så är det på gränsen till "back-stabbing" på cheferna och kollegorna på den tidigare arbetsplatsen, och varför Karin lämnade drömjobbet blir tydligare. Karin Pettersson beskriver sin gamla arbetsplats med negativa vågor i vokabulären - men hon har rätt, så rätt...
Det tog sin tid innan Karins tidning igår publicerade nyheten på nätet om att hälften av Sväljarna ifrågasätter om Mona Sahlin är rätt person att ta partiet vidare så är sosse-tjejerna i Rebella-gänget glada för att fortfarande "hälften" som fortfarande är nöjda med ledarskapet Sahlin. När Aftonbladet målar upp bilden av en ifrågasatt partiledare, vilket man rimligtvis är när bara hälften av supportrarna supportar ledaren, så tjuter partimegafonen Peter Andersson om en ny "Mosa Mona"-kampanj. Det är då Karin Petterssons citat känns så rätt och uppriktigt som någonting kan kännas som har sina rötter i en rörelse som lever efter devisen att om blundar tillräckligt hårt och tillräckligt länge så försvinner alla mardrömmar.
"Faktum är att inte en enda ledande socialdemokratisk politiker har ställt sin plats till förfogande. Faktum är att det inte förs någon öppen debatt om ansvar och ansvarsutkrävande för valförlusten.
Lyssnar man på det interna snacket i partiet så går det ungefär så här: Partiet har inte råd med en uppslitande personstrid, vi behöver fokusera på politiken. Dessutom finns det inga självklara partiledarkandidater, så det är lika bra att strunta i ansvarsfrågan."
Just så är känslan från andra sidan frontlinjen - ett parti där man säger sig ta krisen på allvar, där man säger att man vill förnyas och förändras men där allt bara liknar ett da capo efter 2006 med skillnaden att Göran Persson den natten tog sitt ansvar och gick. Nu biter sig alla fast i sina skrivbord, ingen vill kännas vid att just deras arbetsinsatser inte var tillräckliga eller att de kanske är fel person på fel plats vid fel tidpunkt - ingen annan än Karin Pettersson.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar