Av någon konstig anledning så har nyheten om Urban Ahlins, sosseriets utrikespolitiska talesman, påstådda sexuella trakasserier mot en av hans kvinnliga medarbetare inte fått något som helst genomslag i mediabruset. Aftonbladet som faktiskt skrivit om nyheten har ännu så länge gömt undan nyheten på ett sätt som gör att ingen vanlig läsare lär hitta det arbete man lagt ner för att måla upp Urban Ahlin som en presumtiv sexistisk mansgris. En sådan tur då att jag är en ovanlig läsare, att ert eget nyhetsankare i bloggosfären, minsann finns här för er, för att berätta om just den nyheten - om Urban Ahlin och de sexuella trakasserierna...
Det Urban Ahlin nu råkar ut för har jag själv råkat ut för i närtid, när något som jag tyckte var harmlöst, oskyldigt och faktiskt rätt roligt tolkades på ett helt annat sätt av ett gäng kollegor som tyckte att jag var ett sexistiskt svin - lite mer än vanligt den här gången. På mitt jobb hade jag lyckats printa ut mina egna valaffischer för att pryda avdelningen med, och naturligtvis fanns det de som såg på mina budskap genom andra ögon än jag själv. De grova skämten var helt plötsligt bara grova, och inga skämt.
Den låga nivån på affischerna fick folk att gå i taket, att känna sig kränkta när allt jag ville vara var att vara kul och rolig. Men vem är jag att döma över andras känslor? Kände de sig kränkta över att se mig på en strand med en sjukt budskap så var ju det deras personliga och välmotiverade sätt att reagera. Vad mer kunde man göra än att förstå att jag hade handlat på ett sätt som inte uppskattades av alla, som kränkte vissa? Det var ju bara att be om ursäkt - och acceptera att alla, tack och lov, inte har samma skruvade humor som undertecknad.
Jag har ingen aning om vad Urban Ahlin har gjort och inte har gjort, men faktum är iallafall att en av hans kvinnliga medarbetare har blivit omplacerad och fått gå till psykolog efter att ha råkat ut för Urban Ahlins beteendemönster. Klart är också att sosseriets motsvarighet till "He-man" Sven-Erik Österberg, tillika gruppledare, har tagit Urban Ahlin i örat eftersom det inte fanns något hår att ta tag i. Ännu mera klart är att kvinnan och hennes överordnade reagerade på så sätt att man tycktes vara rörande överens om att Urban Ahlins beteende var av den sexuella karaktären - medan Urban Ahlin säger något annat. Allt ligger som vanligt i betraktarens ögon...
Det som Urban Ahlin kanske uppfattat som skämt och skoj, exempelvis några fylle-sms med låga "skämt" eller det "roliga" bankandet på hotelldörrar medan man tjoar sexuella tillrop, uppfattades uppenbarligen av kvinnan på helt annat sätt. När löften om ett bättre jobb förenades med putslustiga krav på sexuella gentjänster så hade kanske bara Urban Ahlin kul, men det fattade förmodligen inte motparten. Det Urban Ahlin sade och gjorde kanske inte var allvarligt menat men lik förbannat var det så det uppfattades av den där medarbetaren som blev en före detta medarbetare och i behov av psykologsamtal.
Urban Ahlin säger idag att han måhända kan ha fått någon att känna sig kränkt av hur han betedde sig, men att det absolut inte handlade om några sexuella trakasserier. Där visar det sig tydligt att Urban Ahlin saknar förmåga att se att andra kanske har en annan uppfattning om verkligheten än vad han själv råkar ha, och detta är något som han kanske borde ta och reflektera över istället för att stå och blåneka till sådant som andra lyfter fram till ytan. Just det där med att inte kunna se hur verkligheten ser ut genom andras ögon är ju ett genomgående problem hos ett parti som en gång kallades statsbärande men som idag bara ses som en synonym till ordet "kris". Urban Ahlin gör ju saken knappast bättre...
Bloggar: Westerholm, Högberg
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar