LUCKA 10: KLANTONSSONS I SÄLEN...

Jag har inte ens hunnit med hälften av luckorna på min bloggkalender och minnet börjar svikta, vad mer kan jag skriva om? Har mitt liv varit så här torftigt? Nåväl, kanske kan till och med små händelser lyftas fram och fylla sin funktion...

Detta inlägg handlar om den gången som familjen för första gången gav sig av till Sälen för att lära sig åka skidor utför. Jag var blott 9 år när vår gamla Volvo tuffade fram på vintervägarna genom riket med den lokala konsumhandlarens stuga vid Gruvens Fäbodar som slutdestination. Visst fanns det mer snö i våra hemtrakter på den tiden, men så mycket snö som vi började skymta när vi nådde Dalarna hade vi tre bröder aldrig sett. Vi blev ordentligt exalterade, och hur jobbiga blir då inte 3 grabbar som är 9, 6 och 4 år gamla? Väl framme så kändes det nog rätt skönt för mina föräldrar att släppa ut oss i terrängen runt stugan medan de packade in vårt bagage.

Vi sprang omkring som små kalvar på grönbete, solen sken och det var en underbar dag. Vi vände oss om och såg fjället Östra Kalven ligga där majestätisk och vänta på att vi i den Klantonssonska klanen skulle bestiga berget. All denna snö i kombination med en stillasittande bilresa i sex timmar gjorde oss ännu mer motoriskt oroliga, och vi sprang och sprang... Mor och far skrattade, och njöt av att se sina söner så glada men skrattet skulle snart fastna i vrångstrupen.

Jag fick en idé om att hoppa upp där snön var som lösast för att se hur långt ner i densamma jag sjönk. Det gjorde jag, utan att tänka på att jag då befann mig under en utskjutande del av taket... Upp i taket och ner i snön gick färden, och det blev varmt innanför mössan. Jag kände därefter att det varma började rinna ner längs kinderna, och mina bröder såg på mig med skräck i blicken. Det gjorde inte ont, men när jag såg snön färgas röd så förstod jag att det var bäst att gå in. Småbröderna hade vid det här laget börja gråta, precis som jag men då snarare av chocken att blöda så ymnigt för ont gjorde det inte. Väl inne så blev både mor och far kritvita när de såg mig komma in med blodet rinnande från ett djupt jack mitt i skallen.

Jag minns hur min far började vråla "Vi har inte varit framme i mer än 10 minuter, och den första ungen måste till sjukan! Vad är det för familj jag har egentligen?". Han var nog rädd, för när jag blir rädd blir jag också ofta lite sådär utåtagerande, mor däremot var enbart blek och tyst men tryckte hårt på det pulserande såret för att stoppa blödningen, varje gång hon lättade på trycket så började det blöda igen... Så höll vi på i någon timme, sedan lugnade det ner sig och besöket till sjukstugan ställdes in. Far var fortfarande milt upprörd över att vi redan efter 10 minuter på semestern fått första skadefallet. Men så brukar det vara i vår familj, handlar det inte om hopp upp i taket så är det getingstick eller tramp på glas under resor.

Resten av veckan åkte mina bröder frenetiskt i slalombacken vid Sälenstugan, medan jag var kvar i stugan med min överbeskyddande mor och solade. Försprånget i alpina kunskaper som mina bröder fick denna vecka har jag ännu inte denna dag lyckats jobba i kapp...