Platsen Trälgar ligger så långt norrut du kan komma på själva ön Gotland, ungefär 1 mil norrut från Fårösund. Trälgar kändes under de år som jag dels gjorde värnplikten på KA3 och den tid som jag som kadett förkovrade mig i mina militära färdigheter som platsen som Gud glömt bort för tid och evighet. Batteriet vid Trälgar var ett uråldrigt batteri med antika pjäser, och när vi övade vid batteriet så blåste det ständigt, ösregnade och var fasansfullt. På Bungenäs, Ryssnäs, St Olofsholm och Asunden var det alltid vackert, men på Trälgar mötte man depressionen...
En dag under kadettiden var jag ute och hjälpte till med en stridsskjutning för LV-troppen, min plutons närmaste grannar. Beväringarna, som var ett 30-tal, låg i skytteställningar med utsikt över havet mot Vialmsudd och försökte skjuta ned de plåtfigurer som "ploppade" upp lite här och där på fältet. Plåtfigurerna var stumma, annars hade man tydligt hört "Ura!"-ropen eka i den omgivande barrskogen, ty var fienden kom från var det ju ingen tvekan om. Med två kulsprutor och ungefär två dussin automatkarbiner låg troppen och sköt på plåt-Ivans med ett fantastiskt resultat...
Helt plötsligt och utan förvarning så uppenbarade sig en förstärkning åt plåtgubbarna på skjutfältet, en kanin 150 meter från oss i skjutfältets högerkant! Eftersom jag hade sett Monthy Pythons fantastiska film om den Heliga graalen och där beskådat vad en kanin kan göra mot en väl rustad styrka så var det med skräckblandad förtjusning jag såg det lilla djuret planera sitt våldsamma anfall mot oss. Utan att behöva ge order till mina soldater så tystnade den sporadiska eldgivingen och alla siktade på kaninen med sina vapen... När soldaterna sökte ögonkontakt med mig så såg de en beslutsamhet de aldrig förut hade sett i kadett Antonssons ögon, här fanns det ett reelt hot, ett hot som behövde undanröjas...
Ordern kom, "Samtidigt eldöppnande, ELD!" och kakafonin av 2 kulsprutor och en himla massa AK4:or ljöd över Trälgars gudsförgätna batteriområde. Fienden försvann ur vår åsyn mikrosekunder efter att skotten hade avlossats, hade vi missat? Hade den tagit flykten? Eller låg den måhända sårad på fältet? Om nu det skulle vara så att det var det sista alternativet som var aktuellt så var det min plikt att tillse att kombatanten kom under vård varför jag beordrade "Eld upphör! Patron ur...".
Jag tog med mig en furir och en beväring fram i terrängen, ständigt på vakt ifall den lömska kaninen skulle ge sig på oss, för att undersöka effekten av vår eldgivning.
Vi fann vår underlägsne fiende, inte i en del utan som spridda köttrester och en liten ansamling av kaninfärs, och då kände jag mig faktiskt lite illa till mods. Vi hade kanske gjort en kaninfamilj faderslös. När mina ögon började tåras så gav furiren mig några ord av tröst:"Han måste ha varit döv ifall han hoppade ut mitt på ett skjutfält, vi befriade honom bara från ett pinsamt lidande." Må så vara, och furiren var en klok bondgrabb från Östergötland så jag tog till mig hans ord, och torkade den tår som rann nerför min kind. Vi gick tillbaka och fortsatte skjuta på kaninens allierade, plåtgubbarna, tills vi slösat färdigt med skattebetalarnas pengar...
På natten efter denna händelserika dag så vaknade jag kallsvettig. Jag mindes hur min pacifisistiska och socialistiska mor hade börjat gråta och gapa den dagen då hennes äldsta son kom in på officersutbildningen, hur jag den dagen då jag kände mig så nöjd och glad jämfördes med de amerikaner som slaktade vietnameser i Song-My. Det konstiga när det gäller min mor är att de onda alltid var amerikaner, inte ryssar. Detta trots att ryssarna tvingat hennes familj i landsflykt från Estland, och trots att KGB skickat ett antal släktingar till Sibirien... Just det jag ville förskona Sverige ifrån var i hennes ögon upprörande.
Den natten fick mig att tänka till, hade hon inte rätt? Var jag inte som de där jänkarna i Song-My den där dagen på Trälgar...? Tanken gnager fortfarande likt en mördarkanin i mitt sinne.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar