Efter avslutad värnplikt och innan min yrkeskarriär inom militären så bidrog jag med mina gedigna kunskaper i Hemvärnet. Jag hade nämligen ett år i det civila mörkret, mellan muck och officershögskola. Under detta år jobbade jag på Kungsfotos lab i Skärholmen där jag roterade runt på de olika stationerna inom verksamheten. Det handlade om framkallning, ordersortering, packning och det som var arbetets absoluta höjdpunkt - kvalitetskontrollen...
Om ni bara visste hur många kort på totalt okända människor i de mest graverande miljöer eller tillstånd man beskådade de dagarna man hade förmånen att leta efter färgfel eller annan dålig framkallning. Man satt ibland och rodnade och undrade ifall nakenfotografreing var Svenssons huvudintresse. Då och då blev man smått äcklad istället, och det jag minns bäst är en person av manligt kön som hade tagit en 36-bilders rulle på sig själv eller måhända någon annan där bara akterpartiet var synligt. I det mänskliga sopnedkastet hade han stoppat in allehanda passande och opassande föremål. Det var en gurka, en purjolök, en banan, en majskolv och såhär i juletider ett sådant där ljus som är numrerat från 1 till 24 som man bränner ner i kronologisk ordning. Han hade fått in den till Lucia... Sjukast av allt var nog ändå 40mm-tomhylsan till en luftvärnspjäs som satt där mitt i dajmkrysset. Jaha ja, tänkte jag, det här fotoarbetet är nog subventionerat av staten. Det här är ju svensk kultur och konst när den är som mest bidragsinbringande...
På helgerna så flydde jag till Salems hemvärnskompani, ett gäng medelålders gubbar och några riktiga reliker som hade sin lokal i den nedlagda brandstationen i Rönninge. Här drack vi kaffe, planerade hur vi skulle försvara vårt objekt och hade det allmänt trevligt. Någon helg då och då var vi ute i skogarna runt Vällinge för att öva med vår antika utrustning. I början av 90-talet hade AK-4:an börjat ta över mer och mer inom dessa frivilligförband men den snart 100-åriga bössan m/96 fanns det fortfarande gott om i leden. Eftersom kompanichefen blev överlycklig när jag och ett antal yngre förmågor gick med hösten 1987 så skapades av oss en spaningsgrupp som till vår stora glädje fick AK-4:or... Vi som var lite mer fysiskt vältränade, det var så än gång i tiden, hade till uppdrag att spana av närområdet och terrängen runt det tilldelade försvarsobjektet, ett roligt uppdrag som gav oss stor frihet att själva utforma vår aktivitet. Medan gubbarna låg nedgrävda runt en anläggning av stor betydelse för landets försvar så var vi i rörelse som kompaniets förvarning dag som natt.
En annan uppgift vi hade såsom det hemvärnskompani som hade Hemvärnets stridsskola inom kommunens gränser var att agera förevisningsstyrka för besökande delegationer och försvarsattachéer. Vi gjorde oftast bra ifrån oss, men en gång spårade det ut totalt och det var väl närmast ett under att vi inte dagarna efter attackerades av östtyska och polska stridskrafter. Besökarna var nämligen de polska och östtyska försvarsattachéerna...
De kom i kortege från Sturehovshållet, och vi hade upprättat en vägspärr vid infarten till Vällinge, där vi skulle förevisa vår förmåga att bevaka och kontrollera inpassering. Det var en kall och snöig dag, och vi var sammanlagt fyra man på platsen medan resten av vår förevisningsstyrka förberedde sig för stridsskjutning på skjutfältet och en förevisning i sjukvård i terrängen. Jag och en av de andra ungtupparna hade fått uppdraget att stoppa kortegen, kontollera fordonen och hälsa gästerna välkomna. Vid sidan av vägen, på en liten höjd låg två av våra äldre herrar med en kulspruta och täckte vårt arbete. Allt gick bra, min kollega Tommy som pratade bra tyska hälsade välkommen med en resolut och militaristisk stämma, och östtysken sken upp som en sol medan polacken såg besviken ut när tolken översatte över att ingen av oss kunde hans vackra språk. Delegationen tittade på vår utrustning och de två äldre herrarna skulle ta sig ner till oss på vägen för att hälsa och visa den större bössan. Det var snö, det var halt...
Bakom oss hördes ett brak, och det följdes av jämmer. Båda gubbarna hade halkat i slänten, en av dom hade fått kulsputan över underbenet medan den andra landade så olyckligt att han stukade båda handlederna. De låg där i diket som två strandade valar, Tommy och jag rusade fram för att få upp de båda. Den som stukat sina handleder kunde stå upp, men inte hålla i vapnet medan den som fått bössan inte kunde belasta det onda benet överhuvudtaget. Medan han satt och ojade sig så grävde vi fram vapnet. Kulsprutan var täckt med snö, mynningen helt igentäppt och de tvenne skadade jämrade sig som två ålderspensionärer i julhandeln... Jag och Tommy skämdes, kretshemvärnschefen såg rasande ut, rikshemvärnschefen log ett ansträngt leende och besökarna skrattade sitt allra ljudligaste hånskratt. Sveriges försvar hade visat upp dig från sin allra klantigaste sida.
Stridsskjutningen gick bra, det gjorde den alltid för var det något gubbarna var så var det goda skyttar. Sjukvårdsförevisningen hade nu fått ett realistiskt inslag när de två skadade hemvärnsmännen fanns i vindskyddet med fixerat underben och bandagerade handleder, något som återigen fick besökarna att börja skratta hysteriskt.
Vi brukade alltid få ett tackbrev från Rikshemvärnschefen efter våra insatser, men just denna gång så lyste ett brev med ett varmt tack med sin frånvaro. Jag förstår varför...
Hemvärnet då och hemvärnet nu är två helt olika verksamheter. I och med slakten av den nationella försvarsförmågan så har vi nu ett välutrustat hemvärn, bemannat av eldsjälar. Utöka denna kostnadseffektiva verksamhet istället för att som planerat skära ner ännu mer.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar