Det var en julafton under min militära karriär på Gotland i slutet av 80-talet, alldeles innan Sovjetunionen på andra sidan havet föll samman, och hotbilden förändrades. Av de regementen som jag någon gång tjänstgjort vid eller övats på finns inget kvar i dag. Värnplikten på KA4 i Göteborg och KA3 i Fårösund, samt en stor del av min officersutbildning i terrängen runtom KA2 vid Rosenholm utanför Karlskrona. Alla dessa platser är i dag bara minnen från den tid då Sverige tog allvarligt på uppgiften att skydda sina medborgare och nationen mot yttre hot...
Julen 1988 stod för dörren, jag var då kadett och så långt ner i den militära hierarkin man kunde komma men denna jul kände jag av ansvaret som väntade längre fram. Vi var två kadetter som tillsammans med en löjtnant i vakten stod för beredskapen tillsammans med en handfull bevakningssoldater på regementet denna storhelg, och medan löjtnanten och beväringarna mest var intresserade av p-rullar och den mat som serverades i matsalen så kämpade vi kadetter med att säkerställa att allt var lugnt vid våra batterier och radarstationer. I en terrängbil 13 så kuskade vi omkring över hela norra Gotland, batteriet vi Ljugarn och de andra anläggningarna fick anstå denna julaftons bevakningsrunda. Plånböckerna var välfyllda, eftersom tanken var att löjtnanten i själva verket skulle ha hjälp av två färdigutbildade fänrikar från vårt batteri, men dessa hade samlat in pengar till oss som med glädje struntade i våra familjer för rikets säkerhet. Allt som allt hade vi 800 kronor i en gemensam "äta gott-kassa" och meningen var att vi skulle ta oss ett redigt julbord på Fåröhus innan vi besökte det lätta batteriet på Ryssnäs.
Av alla mina jular var nog detta den mest rogivande och minst stressiga, vi åkte mellan anläggningar och promenerade runt för att se till att inga obehöriga inkräktade på skyddsobjekten, vädret var lagom kallt och solen sken. Ett tunnt täcke av pudersnö gjorde att det var lätt att se eventuella fotspår i terrängen, men vi såg bara djurspår och nog för att vi betraktade de tilltänkta fiender i gröna kläder med röda stjärnor fastsydda som denna jul befann sig lite mer än 10 mil österut som djur så hade deras fotavtryck samma utseende som våra. Inga spår av något oroväckande alltså...
Vid det tunga batteriet på Bungenäs tog vi oss ner till strandkanten på den udde som var batteriplats och satte oss på en stock och drog i oss medhavt kaffe och varsin saffransbulle för att beundra utsikten, havet låg lugnt och Gotland visade att platsen till och från kan vara ett paradis även andra tider än under sommarmånaderna.
Apropå paradis så träffade vi någon timme senare en ängel på Fåröhus. En servitris så vacker att vi båda smälte som en mjukglass i en bastu, och tindrade med ögonen som små barn när de öppnar sina paket. Efter en kort resa med färjan över Sundet till Broa, och en kort resa med den kamouflagemålade terrängbilen så var vi framme på den plats där någon högre makt bestämt att vår julklapp denna jul skulle vara att få en skymt av kvinnlig fägring, ett sött ansikte och en röst som kvittrade på den skönaste gotländskan. Vi åt av alla delikatesser på det dignande julbordet, och vi njöt av maten och vi njöt av utsikten. Svältfödda som vi var på att träffa kvinnor var detta den bästa julklapp vi kunde få, att bara se att det utanför kasernområdet fanns ett annat liv.
På norra Gotland var vi militärer inte speciellt populära, det blir lätt så i ett samhälle där antalet unga herrar klädda i grönt övertrumfar den civila befolkningen och där bygdens unga tjejer jagas av horder av beväringar och kadetter med resultatet att de istället får utegångsförbud av sina beskyddande föräldrar, som ofta jobbade på regementet på ett eller annat sätt. Men den unga och vackra servitrisen tittade på oss med en blick som sade "Jag tycker synd om er som jobbar den här julen" än den vanliga "Sluta glo på mig, ditt grönklädda äckel". Vi satt och njöt av mat, dricka kunde vi ju inte eftersom vi var i tjänst. Pengarna som vi hade fått räckte alltså gott och väl till maten, julbordet och de julmust och lätt-julöl som vi drack kostade inte mer än 180 kronor per skalle, varför det blev 440 kronor över i vår "äta gott-kassa". Valet var självklart, allt skulle den kvinnan som gett oss en minnesvärd jul bara genom att finnas på rätt plats vid rätt tid ha i dricks.
Jag glömmer aldrig minen när det låg en drös med 100-lappar på fatet med notan, och hon förstod att hon precis fått 440 kronor i dricks. Servicen hade varit oklanderlig, maten suverän och det var alltså inte bara en yttring från två mansgrisar i grönt över att vara glada att se en annan kvinna i serveringstagen än de trötta, bittra tanterna i militärmatsalen på KA3. Hon tappade hakan, hon blev tagen och vi fick varsin "God Jul-kram" i ren affekt. På notan skrev hon "Tack för en minnesvärd jul, tack!".
Det var ju vi som skulle tacka, resten av resan satt vi bara som två fåntrattar i bilen och log våra allra fånigaste leenden. Tänk vad lite skönhet kan betyda i en värld där allt annars är synonymt med kustartilleripjäser, radarstationer och ammunitionsförråd.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar