Nu är ju julen nära förestående, och ungarna blir mer och mer exalterade. Förvisso har mina två äldsta igår flytt landet och sina hysteriska småbröder med morföräldrarna för att tillbringa julen på Fuerteventura. Själv skall jobba i morgon natt, och Therese köra ett förmiddagspass på sitt arbete varför några timmar på eftermiddagen blir vår julafton.
Ett av mina starkaste julminnen var när jag var 5 år, och min lillebror Johan två. Vi bodde då i Salem, i en lägenhet på Storskogsvägen cirka 200 meter från den plats där den unge skinnskallen mördades och som i nutid fått Salem att en gång om året framstå som en krigszon.
Det var mellandagar, vi hade fått massor av fina leksaker under vårt firande hemma hos farmor och farfar i Södertälje. Men allteftersom dagarna gick så tappade de nya prylarna nyhetens behag. I bokhyllan stod något vackert och färggrannt som tilldrog sig vårat intresse. Min något barnslige far hade fått en plastmodell av regalskeppet Wasa i födelsedagspresent ett halvår tidigare och lagom till julen hade han lyckats färdigställa bygget av det allt annat framgångsrika krigsfartyget.
Det var ett gediget arbete, varje kanonlucka var korrekt målad, allt var tipp-topp. Hela akterpartiet var ett konstverk, med olika färger som tillsammans skapade en fröjdefull syn. Högst uppe i bokhyllan stod det vackra bygget, och en morgon när föräldrarna låg och drog sig i sängen så omsatte vi tanke till handling. Tyst bar vi in stegpallen i vardagsrummet och jag som var längre tog på mig att klättra upp och plocka ned modellbygget. Allt gick jättebra, skeppet kryssade fram mellan dammråttor och utspridda leksaker, över ett repigt parkettgolv och in i vår barnkammare där motståndet fanns. En riddarborg med små riddare var det som Wasa skulle ta sig an i vår sinnesvärld, och med alla små korrekt fastlimmade kanoner var det ju inga problem. Wasa var en riktig mördarmaskin i händerna på oss, och vi hade hittat den optimala leksaken...
Innerst inne visste vi dock att det knappast var vår pappas allra högsta önskan att det skepp han lagt ner otaliga timmar på att limma ihop, måla och färdigställa skulle användas som en leksak av hans två söner när han låg och sov. När vi hörde pappa börja gäspa, prata och rummla runt i föräldrarnas sovrum så blev det fart på oss. Snabbt skulle vi upp med Wasa i bokhyllan igen, vilken tur att vi lämnade kvar stegpallen...
Om det riktiga Wasa mötte sitt öde på Stockholms ström så mötte den här plastmodellen sitt öde mot ett hårt parkettgolv på Storskogsvägen 60-någonting. I stressen över att få modellen på plats innan far upptäckte vad vi haft för oss under en timme av ovanligt lugnt lekande så blir det som det oftast blir när viljan övertrumfar förmågan... Wasa gled ur mina händer, och som i slowmotion såg jag skeppet falla bakåt och ner mot det hårda golvet. Jag hann säga "Ta emot Johan!" men säg den två-åring som kan det? Självklart så flydde min lillebror, och i samma ögonblick skeppet slog i golvet var han halvvägs in i den stora garderoben.
Det var med ett gigantiskt brak som plastmodellen Wasa destruerades, masterna bröts och det tidigare så vackra bygget var nu enbart ett minne. Kanonluckor låg spridda över golvet, stora sprickor syntes i skrovet och jag hörde hur min far och mor nu verkligen var på väg upp ur sängen med en fasansfull fart. Jag tog mig snabbt ner från stegpallen, och i min iver att fly så lyckades jag trampa på det som en gång var min fars mästerverk och ljudet av spräckt plast ekade över vardagsrummet. Snabbt tog jag mig in i garderoben, där Johan satt och skakade...
Sucken som hördes när mina föräldrar kom in i vardagsrummet hade jag aldrig hört innan, men på mitt arbete nuförtiden så har ett liknande ljud hörts från de som går bort i själva dödsögonblicket - den sista sucken. Efter sucken en aldrig sinande ström av svordomar, och snabbt slets dörren upp av min milt sagt arga pappa. Johan och jag började gråta, och som vanligt försökte jag skylla ifrån mig. Det var Johan, och inte jag som haft söner Wasa och medan jag försökte få min far att tro på det osannolika, Johan hade nämligen aldrig nått upp hur lång han en gjorde sig, så satt Johan och skakade på huvudet så det nästan lossnade. Det krävdes inget CSI för att förstå att jag var den verkliga gärningsmannen.
Under min uppväxt fick jag aldrig stryk, om man bortser från att min far vid detta tillfälle tog mig hårt i örat och ledde mig ut ur den stora garderoben för att visa mig det jag gjort med hans skrytbygge. Allt vi kunde säga var förlåt, förlåt och åter förlåt. Efter ett par timmar kunde nog far förstå att vi inte gjort det där med vilja, utan att det var våra "Klantonssonska" gener som tog överhanden med katastrofen som följd.
När min far fyllde 50 år 1996 så var min gåva sedan lång tid klar, det blev en ny plastmodell av Wasa, ett skeppsbygge som aldrig fullbordats av någon outgrundlig anledning. Kan det bero på att barnbarn då och då besökt hans hem, och att jag i jämförelse med mina söner framstår som lugn och timid...?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar