Så har det blivit dags att skriva om det goda året, mina 13 månader i kronans kläder. Jag ryckte in som 18-åring, på det trevliga regementet KA4 i Göteborg. Framför mig låg en gedigen utbildning som plutonsbefäl med inriktning på sambandstjänst. Eftersom jag allt sedan de tifiga tonåren hade tänkt mig en militär karriär så var den dagen det närmaste nirvana jag kommit, men lyckan varade i kanske en timme.
Vi hade tre reservofficerare, Löjtnanterna Samzelius och Bengtsson samt en liten späd Fänrik som jag enbart minns som "Fjun" som skulle göra män av oss gossar. Dessa tre markerade tidigt var skåpet skulle stå... Inför inryckningen hade jag tränat som en dåre, och jag anser själv att jag aldrig varit i bättre fysiskt skick än då. Detta räckte inte ens den första dagen...
Vi gick ner till förrådet för att hämta våra säckar med kläder, vapen och annat. Det var långt mellan förrådet och Radarskolans kasern, alltför långt och säcken var tung. Jag slet som ett djur, jag kände hur axlarna höll på att knäckas av den metallpinne som band ihop de två säckarna. Väl inne på kasernens andra våning, lade jag ner säckarna på golvet, och drog dom efter mig. Fram störtar Lt Bengtsson som med ett hånflin frågar vem som gett mig tillstånd att dra säckarna. Eftersom jag blev svaret skyldig, var det bara till att bära ner säckarna till förrådet igen för att där göra helt om och bära säckarna hela vägen in på logementet. Man lär så länge man lever...
Samzelius och Bengtsson utsatte oss för många roliga spratt, vi gick till exempel en promenad nere i hamnen, i hamninloppet med vatten upp till huvudet. När Stena-färjan passerade förbi så hörde man skratten från båten, och svallvågorna dränkte de kortaste av oss. Men mest minnesvärt var nog ändå marschträningen inför soldatprovet.
Efter middagen skulle kvällstjänsten användas till just marschträning. Vi satte av från kasernen och letade oss ut genom grindarna, kursen var tydlig - in mot centrala Göteborg. Det var en varm och härlig julikväll, och det var riktigt behagligt att gemensamt ta denna promenad. På små vägar letade vi oss fram till centrum, och hux-flux så var vi på Avenyn. Halt beordrades, och vi fick order om att sätta på oss skyddsmaskerna. Jaha, varför då? Var avgaserna här i stan så tunga? Nejdå, det var förnedring som gällde... I skyddsmask och regnkappa marscherade vi under kanske en timmes tid upp och ner längs Avenyn, med turister och andra civilister på utekrogarna som begeistrad publik. När vi seda vek av och började marschen hemåt så var lättnaden enorm. Skyddsmask av, och trampandet gick lättare.
Visst var man trött när vi nådde vakten vid Kärringberget, riktigt trött. Då kom ordern: Avdelning helt om, marsch! från en skadeglad Samzelius som såg hur trötta vi var. Skulle vi in till staden igen? Nej, kursen denna gång var mot Långedrags brygga. Kanske skulle vi få se solen gå ner i havet bortom batteri Galterö... De flesta av oss var helt slut när vi passerade en kiosk där raggarbilarna stod uppradade. En kaxig raggare smög på oss och skrek "Avdelning, halt!". Många av oss hörde i det utmattade tillståndet inte skillnad på raggaren och Samzelius varför några stannade, och några som såg varthän ordern kom från fortsatte gå. Dominoeffekten blev total... Samzelis blev galen, och sprang fram till raggaren och hans vänner. "Är det Ni eller jag som för befäl över den här truppen?" ekade Samzelius högljudda stämma. Han pekade med handen mot raggarna som blev rejält uppskrämda av den kokande löjtnanten. Inte gjorde det saken bättre att Samzelius trevade med den andra handen vid hölstret och markerade vad han hade där... Raggarna for i väg som en avlöning i sina bilar, och vi fortsatte till bryggan där vi fick se solen gå ner medan vi tömde våra vattenflaskor med välbehag.
Många sådana här påhitt utsattes vi för av våra reservare, men efterhand växte en kärlek fram mellan de som plågade och de som plågades. När sommaren tog slut skulle Bengtsson och Samzelius till högskolan för studier, och vi skulle tas om hand av långt mildare yrkesofficerare. Livet i lumpen blev helt plötsligt mycket lugnare, mackorna och sötsakerna från markan började sätta sig på magen... De var en underbar tid, värnplikten. Snart ett minne blott för oss svenskar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar