När jag en gång i forntiden var nykär var jag och Therese ute på en fantastisk bilsemester i Europa. Den var måhända än mer fantastisk för mig som saknade körkort och bara kunde sitta i passagerarsätet och njuta av utsikten av Europa och mitt livs kärlek. Och trots att vi när nådde vårt mål, Rivieran och staden Saint-Cyr-sur-mer, låg och pressade på stranden i 7 timmar utan solskyddsfaktor med brännskador och två dagar i ett mörkt hotellrum som enda botemedel så var denna semester den bästa vi någonsin haft. Två nykära i en Nissan Micra, brända till oigenkännlighet - det var min bästa semester...
Några år senare så skulle vi ge oss ut på en liknande resa igen, denna gång med ett kompispar som medresenärer. Men då killen drog sig ur på grund av att han inte fick ledigt från båten som han jobbade på på så förutsatte Therese och jag att vi skulle få resa själva, men nej då - unga, söta fröken Gunilla ville hänga på ändå. Att hon blev det tredje hjulet är väl ingen underdrift...
Det gick bra till en början, och vi hade det trevligt på vägen genom Tyskland. Vi hälsade på min hysteriske vän Tobias i Miltenberg, där han sommarjobbade på en datorfirma och vi tillbringade en hel dag i Schwarzwald på jakt efter "Der klinik", Schwarzwaldklinken känd från TV med doktor Udo som fager kvinnotjusare. Natten efter detta letande hittade vi inget boende i rätt prisklass, hotellen i Freiburg var dyra som f-n och de som låg längs motorvägarna fullbelagda. Ett extremt åskoväder gjorde tältande omöjligt, så det blev till att sova 3 personer i en Nissan Micra...
Dagen efter började Therese bli utmattad, hon fick ju köra hela tiden denna gång med eftersom tilltänkt avlösning var ute på de sju haven. En natt i en Nissan Micra, feber och frossa... Vi tog oss in i Frankrike, hittade en campingplats i Mulhouse där vi tog igen oss efter nattens undermåliga sömn. Men att Therese mådde dåligt bekymrade inte Gunilla, som krävde att Therese skulle köra in henne till staden så hon kunde ringa till sin älskade på båten. När Therese inte ville, eller snarare orkade, bröt Gunilla ihop och började störttjura. Inför detta bet Therese i det sura äpplet och skjutsade Gunilla till järnvägsstationen och alla telefonautomater som fanns där.
Therese är ett lejon, och hur lejon är vet de flesta. Vid det här laget började Therese tappa tålamodet med vår medresenär, och den totala urladdningen kom vid staden Pontarlier, nära den schweiziska gränsen. Vi hade inför resan skaffat ett BP-kort som vi skulle tanka på och eftersom bensinen på den schweiziska sidan gränsen var avsevärt mycket dyrare än i Frankrike bestämde vi oss för att fylla tanken i Pontarlier... Gunilla var på sii gnälligaste humör denna dag, satt i baksätet och tyckte att Therese körde för fort, för ryckigt och att hennes sjöman minsann körde mycket bättre än Therese som vid et här laget hade antagit en pionröd ton i sitt undersköna ansikte. Vi kom fram till Pontarlier, hittade BP och började tanka...
Det var något fel på pumpen, jag tror alla någon gång har råkat ut för en pump där man får mjölka fram bensinen. När man försöker fylla tanken snabbt, så bryter det och man får försöka hitta ett läge där bensinen långsamt rinner in. Fransmännen bakom blev frustrerade av att det tog tid och började tuta och gapa. Med min undermåliga skolfranska försökte jag att få dom att förstå att det var pumpen det var fel på, och att jag inte heller ville stå där längre än nödvändigt. Gapandet och tutandet fortsatte, och Therese hoppade ur bilen och började visa långfingret åt alla köande macho-fransmän som tappade hakan totalt. "Bloody frog-eaters! Idiots! Retards!", jag tror aldrig att Therese engelska flutit på bättre än just då, och fransmännen började skrika tillbaka på sitt eget språk. Therese flyttade dock bilen när jag gick in för att betala, som en markering att vi minsann inte stod vid pump nummer 3 för att vi tyckte det var den bästa platsen att ta en paus vid.
Framme vid kassan, tittade jag ut och såg vår Nissan Micra närmast inparkerad av fler gapande fransoser. Therese gapade på och visade fingret mest hela tiden, Gunilla satt i baksätet och såg vettskrämd ut. Jag tog mig snabbt ut, in i bilen och Therese drog i väg med en rivstart och touchade en fransmans kofångare. Denna fransman tog upp jakten efter oss på den slingriga vägen mot Schweiz, Therese körde med höger handen på ratten och vänsterhanden utanför fönstret med långfingret utsträckt. Gunilla satt och skrek att hon ville gå av, att Therese var galen och var en trafikfara. Det sistnämnda kunde jag väl instämma i, men att stanna just då var inte lämpligt med tanke på den allt annat än glada fransmannen i bilen några hundra meter bakom. När fransmannen gav upp förföljandet, stannade Therese med en tvärbroms.
"-Ut ur min bil! Hoppa ur, du kan gå härifrån!" Gunilla, klev ur och Therese slängde ut hennes väska på vägen. Tårarna rann nerför Gunillas kinder när vi körde iväg. Under några kilometer gjorde jag mitt bästa för att få Therese att besinna sig, men hon var så trött på gnällandet. Efter kanske en mil så stannade vi, och bestämde oss för att vända och hämta Gunilla. Vi skulle dock vara tydliga med att hon fick sluta att gnälla, det var ju inte vårt fel att sjömannen inte var med... Vi fann Gunilla när hon grinandes gick nerför backarna mot Pontarlier, och vi plockade upp henne. Therese bad om ursäkt, Gunilla bad om ursäkt och jag var nöjd med att luften hade rensats. Resten av semestern förflöt rätt bra trots att bilen dog vid Bastogne på vägen hem...
Och det är väl ett faktum att jag som den konflikträdda mes jag är behöver en urkvinna vid min sida, precis en sådan galning som Therese var dagen vid BP i Pontarlier...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar