Eftersom min mor kommer från Estland så är jag per automatik halv-estländare. Under min uppväxt så hände det faktiskt att det sovjetiska förtryckarsamhället då och då släppte ut enstaka släktingar för att de skulle få besöka sina föräldrar i Sverige eller Norge, och dessa besökare tyckte vi barn att det var exotiskt med dessa spännande besökare som pratade konstigt. Själva fick vi aldrig följa med till det andra hemlandet, det var mor som åkte över lite titt som tätt med väskan full av kaffe, tvål, diskmedel och annat som släktingarna trånade efter.
Mitt första besök på andra sidan järnridån var till dåvarande Leningrad 1984, där vi sammanstrålade med släktingar. Resan till Leningrad gick via Helsingfors, gränsen, det ockuperade Karelen med Viborg och på dåliga vägar in i den stora staden Leningrad. Att passera rysk gränskontroll, med jämna mellanrum få bussens passagerare räknade av milisen på vägen och se gigantiska militärbaser stärkte bara min övertygelse om att det var officer jag skulle bli. Det här var satans system, och de stod beredda att sprida det till såväl Finland som Sverige. När en av passagerarna i mörkret mellan gränsen och Viborg blev akut kissnödig så var det med stor tvekan busschauffören stannade. Vi skulle rulla inom 30 sekunder, det var ordern från reseledningen men den gamle mannen behövde mer tid än så och vi såg snart blåljus från båda håll av vägen när milisen närmade sig. Med barska och högljudda röster så skrek milismännen till vår förare och guide om att vi kanske skulle få vända om eftersom vi grovt åsidosatt de regler som fanns för transfer av gränsområdet. Efter långa förhandlingar, och lite mutor kunde vi rulla vidare och nästa kisspaus blev på järnvägsstation i Viborg. En grå och tråkig stad, med gråa och deppade människor - det var mitt första intryck av det system som Ohly hyllar.
Vi mötte våra släktingar i Leningrad som snabbt hjälpte oss att hitta mikrofoner på hotellrummet, 3 stycken, på Pribaltiskaya. Vi lämnade över våra gåvor, åt undermålig rysk mat, besökte Eremitaget och Aurora. Efter två dagar reste vi hem, och samma kontroller utfördes på vägen mot Helsingfors.
Själva Estland besökte jag första gången när glasnost och perestrojkan satt sina spår i Estland år 1990. Tallinn var vackert, men ack så kört i botten. Det var grått, det var förfallet och människorna såg slitna ut. Men i mina släktingars ögon syntes ett hopp om en bättre framtid, och ett år senare var det återuppståndna Estland ett faktum. Resorna till det andra hemlandet blev fler, och för varje resa så såg man tydligt att man snabbt var på väg att bygga något bättre av Estland. Om det var min mor som 1987 åkte över med kaffe och tvålar till mina släktingar så var det vi 1992 som åkte hem med väskorna fyllda av billiga inköp. Helt plötsligt fanns det varor att handla, 1990 hade det varit helt tomt i Kaubamajas stora ödsliga butikslokaler.
Visst finns det de, främst äldre, som fortfarande idag har det kärvt i det nya Estland men de allra flesta lever mycket, mycket bättre. Jag tänker på min släkting Andrus som när jag träffade honom 1984 i Leningrad gjorde det sista året av sin 3-åriga militärtjänst och som senare kallades in för att ösa betong över Tjernobyls kollapsade reaktor. Han klarade sig utan strålskador, och kom 1991 över till Sverige och köpte min fars gamla röda Volvo 740 för att ha något att glänsa med på Tallinns Lada-prydda gator. Andrus startade sedan Estlands bästa offset-tryckeri, Uniprint med sin fru Sirje och lever i dag i överflöd. Från att ha bott i Lasnamäes betong-ghetto och kört omkring med min fars gamla Volvo så bor Andrus i dag i en herrgårdsliknande villa strax väster om Tallinn, kör omkring med en sprillans ny BMV medan frugan kör Jaguar, bilar som de byter varje år. Men Andrus minns de mörka åren, och bjuder nu tillbaka till min mor och alla som kom över med nödhjälp under ockupationen. Det som var kaffe och tvål på 80-talet har nu återbetalats med lyxvistelser i Tallinn och solresor till Andrus hus på solkusten.
Det som jag i dag ångrar mest är att jag inte under min uppväxt tog chansen till att lära mig mitt andra modersmål, men under den tiden så var det ju på gränsen till vansinne att förutse denna framtid. Som den gamle man jag nu är så är det svårt att lära sig mer än det som redan pressats in i min skalle, tyvärr. Skönt då att engelska funkar bra i Tallinn...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar