Återigen tar oss tidsmaskinen bakåt i tiden, till sommaren 1982 när jag var i Felixstowe på en kombinerad språk- och konfirmationsresa. Jag och min "vän" Thomas blev vid ankomsten inkvarterade hos familjen Bentley på Springfield Avenue i den charmiga hamnstaden i grevskapet Suffolk.
Efter en mardrömsresa med Tor Scandinavia över Nordsjön, med dyningar och kräkningar under 24 timmar, så anlände vi något snurriga till England en varm dag i Juni. Jag mådde pyton, och sjösjukan satt i hela kvällen, trodde jag. I själva verket var det så att jag höll på att bli sjuk, och enligt det engelska språket transformeras till ett fjäderfä. Jag vaknade mitt i natten av att det kliade över hela kroppen och av att jag svettade. En titt i spegeln besannade ina farhågor, jag hade fått "Chickenpox", dvs Vattkoppor. Min förbannade lillebror hade med största sannolikhet högst avsikligt smittat ner mig för att förstöra mina 5 veckor i Felixstowe. Han hade haft det några veckor tidigare, och vi i familjen Klantonsson var övertygade om att faran var över när jag reste iväg - men pyttsan...!
Tack och lov hade alla i värdfamiljen haft sjukdomen, så också Thomas tyvärr. Den stackars Thomas fattade nämligen ett någo sniket och rent av elakt beslut som gav honom en svuren fiende för resten av tiden i England och de kommande åren hemma i Rönninge... Vad denna fiendskap ledde till i Felixstowes stadspark och i Londons tunnelbana kommer senare att redovisas för i min Bloggkalender.
Vad gör man annat än tittar på TV och tar det lugnt när man inte får gå ut, får följa med gruppen på utflykt nummer 1 till London eller hänga på spelhallen vid piren? Jag tittade på TV, och såg reklam på TV för första gången i mitt eremit-liv. Och vad såg man på TV om inte reklam för Mars, Bounty, Twix eller andra godsaker. Dessvärre hade jag spenderat min lilla reskassa på bussen ner till Göteborg, och resten av mina pengar var uppdelade i fem lika stora delar som skulle delas ut av vår ledare och präst Bosse en gång i veckan. Och eftersom jag inte kunde gå ut, kunde jag inte hämta pengar och ren blyghet förhindrade mig från att be mamma Margaret Bentley om en dusör. Hoppet att stilla mitt sötsug var alltså min "vän" Thomas...
När Thomas en eftermiddag kom hem från religiösa och engelska språkstudier så bad jag på mitt mest vädjande och ödmjuka sätt om att få låna 2 pund av Thomas, som han dessutom skulle köpa choklad, coca-cola och chips för. Svaret blev som ett slag under bältet... Den rödhåriga dvärgen öppnade munnen och ut kom ett par ord som Thomas säkert ångrar än i dag: "Har du inga pengar så blir det inget godis, jag tänker inte låna ut eller handla åt dig. Det kan du göra själv!" Med vad? Och hur, när jag hade husarrest minst 4 dagar till? Jag tappade halan, och började koka inombords. Måhända såg Thomas vad som var på väg att hända med min då gängliga kropp, och tyckte att han gjorde mig en tjänst. Men att förvägra mig godis skapade en ansträngd relation mellan oss, ty den som vägrar assistera mig i mitt födointag är min svurne fiende. På nätterna när Thomas låg där och sov tvärs över rummet, blängde jag elakt och planerade hur jag skulle kunna hämnas denna oförätt.
Dagarna gick, och jag släpptes ut i det fria. Ut till mina nya vänner Mårten, Fredrik och prästsonen Mattias som alla var ett par härliga och roliga gossar. Thomas försökte likt ett oönskat bihang hänga på, men allt som oftast som var han bara luft för oss, och jag var den som osynliggjorde honom.
Taskigt? Javisst... men är det något jag är så är det långsint och ett godisvrak. Kanske något att tänka på för mina antagonister vid senaste fullmäktige. Det var Herr Grufman som försökte hindra mig från att nå konfektyrskålarna och Fru Sundesten-Landin som med moraliska pekpinnar försökte få mig att förstå att jag är ett oaptligt fetto redan som jag var innan jag frossat i mig den tallrik jag fått tag i efter att med milt våld flyttat på Grufmans lilla lekamen.
Vem vet vad jag tar mig till om inte min hunger stillas...? Jag kan ju rent av bli centerpartist.
Länkar: Tasteline
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar