Ibland kan sexlivet vara betungande...I gårdagens Expressen kunde man läsa om alla dessa bloggare som hänger ut sig själva och sina genitalier i bloggosfären. Uppenbarligen är det något som attraherar läsare av någon outgrundlig anledning för är inte sex extremt överskattat...? Men eftersom det attraherar läsare så ger jag mig ut i det okända, att skriva om sex.
I dag är jag särbo, 4-barnsfar och har ett samliv som är allt annat än spännade. När fan skall man ha tid för varandra när 3 av de 4 söner sportar hysteriskt, vi jobbar i vården med oregelbundna arbetstider och när vi inte ens bor på samma plats. Resultatet är att man går omkring som Zeb Macahan med en scrotum som till och från känns som en medicinboll...
Så här har det ju inte alltid varit i livet, det fanns en tid när man var nykär och man lekte livet likt en liten kanin. Man hade inga ungar som vaknade till mitt i en mardröm om varulvar, man hade inte ungar överhuvudtaget. Allt var frid och fröjd till den dagen då vi efter långa förhandlingar och funderingar bestämde oss för att börja med reproducering, att sprida våra undermåliga gener vidare. Det skulle ju inte vara några som helst problem, trots att flera av mina kollegor har fått för sig att min blindtarm sitter mellan benen. Lingonveckan var regelbunden, så det var väl bara att göka hysteriskt när ägget var på g. Så blev det inte...
Försöken till reproduktion var som Nordkoreanska missiltester, långt ifrån bra. Ingenting hände och månaderna gick. Man hamnade i en ond cirkel där man ville att något skulle hända och där akten var allt annat än avslappnad och härlig, det blev ett arbete för att befrukta och inget annat. Det gick så långt att jag förvägrades mina härliga varmbad dagen då det skulle jobbas, och senare även dagarna innan. Värme var ju inte bra för mina yngel... Det skulle stås på huvudet, det skulle kollas temp på kvinnan med en regelbundenhet som får oss på Intensiven att framstå som slarviga i vårt arbete. Men ingenting hjälpte och tanken slog oss - Är det något fel på oss?
Barnlöshetsutredning. Känn in ordet, sug på den karamellen... Det var det som det var dags för, på Huddinge sjukhus. Gynekologer kollade upp fruntimret, och jag fick gå igenom ett trauma för livet. Man ville kolla om mina yngel simmade bra, om dom nu levde överhuvudtaget och för det behövde jag dela med mig av mig. Detta skulle ske på KS, och eftersom vi bodde en bit ifrån återstod inget annat än att ta plats i den sterila lokalen där min eventuella sterilitet skulle utredas. En stol, inte alls skön, några tvättlappar och ett provrör som skulle fyllas. Jaha, det var ju mysigt och inte fan blev det lättare av att man visste om att den snygga syrran som vankade av och an var helt på det klara med att jag satt där inne och spelade banjo. Att sedan herrtidningarna som skulle underlätta arbetet var från tidigt 70-tal med den typen av Hippie-kvinns som snarare motarbetade syftet gav mig snart ångest. Det knackade på dörren och den snygga sköterskan frågade ifall allt gick bra? Vad svarar man då...? Nej, kom in och hjälp till. Det är väl det du har betalt för. Nä, det kanske skulle väcka anstöt. Svaret blev "Jag gör så gott jag kan, stör inte!". Till slut var tillsatsen i röret och det var med ett fånigt flin på läpparna jag lämnade röret i ett skåp... Men traumat i det karga rummet i Solna gav mig ångest bara av att tänka på självtillfredsställelse, därav medicinboll och scrotum i nutid.
Man hittade inget fel på mig och mina simmande celler, och det var inget fel på på Therese. Man kunde helt enkelt inte hitta något skäl till varför inte vi lyckades. Alltså skulle vetenskapen assistera oss i arbetet med att skapa vår avkomma genom provrörsbefruktning. Vi fick en tid för detta två månader senare, och var nöjda med att något hände. Och samlivet blev med ett helt annorlunda, det var kul igen och Therese blev på smällen helt naturligt tre veckor innan tilltänkt provrörsbefruktning. Allt satt i den mentala anspänningen, allt berodde på att vi ville för mycket och sket i att slappna av. Och se, i dag har vi 4 grabbar som allihop kommit till jorden genom fram-å-tillbaka-leken.
Visst är det lustigt hur mycket psyket kan betyda, när man vill något tillräckligt mycket så låser det sig. Är det månne därför jag inte lyckats gå ner i vikt...? Det är min teori, för det kan ju inte något att göra med att jag äter osunt och för mycket.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar