BARA I SVERIGE...

...blir en pappa som står upp för sin unge åtalad för hemfridsbrott. Och så undrar folk varför Svenssons förtroende för rättssystemet blir mindre och mindre för varje år som går.

Jag har varit i båda situationerna själv, både som den som i mitt fall ringer upp någon förälder till någon illbatting som varit elak mot någon av de mina, och varit det ofta eller regelbundet. Dessutom har det ju också hänt att jag har fått ta emot samtal från andra föräldrar som har haft synpunkter på hur mina söner har uppfört sig.

I det media-aktuella fallet så var det väl så att det fanns en tillstymmelse till hot mellan raderna hos den den fullt förståeligt frustrerade fadern - så blir det ju när skola, samhälle och andra kontaktvägar inte får stopp på mobbningen. Själv har jag aldrig behövt hota någon, och de som vet vem jag är skulle väl inte ta hot om fysiskt våld särskilt allvarligt eftersom jag är en tjock men klen man som inte längre mäktar med att jaga ungar. Likväl har det i de fallen jag har blivit upprörd över att någon slyngel är dum räckt med ett telefonsamtal till vederbörandes föräldrar - och sedan har det fungerat bra.

OK, det finns ett fall där det inte löste sig på något annat sätt än att min grabb bytte klass, men det skulle han göra ändå mellan 5:an och 6:an. I det fallet var det en unge som jag tyvärr inte ser någon ljus framtid för som gång på gång gav sig efter min grabb med kränkande ord och hot om fysiskt våld av ingen annan anledning än att han retade upp sig på honom... I det fallet fanns det ett par föräldrar som redan innan sonen kommit i tonåren gett upp och som aldrig någonsin fanns där för en grabb som betedde sig illa för att få någon som helst uppmärksamhet av vuxenvärlden. Det var synd om mobbaren, rotlösheten var hans ursäkt och de som förtjänar mitt förakt var de föräldrar som sviker i sin föräldraroll...

Det har ju också hänt att mina grabbar har misskött sig, och det löser vi i samtal mellan fyra ögon. Det är ju så att det finns människor som man inte är kompatibel med, och det finns andra barn som mina söner inte kan med. Men då är ju inte lösningen att klippa till denna, utan att hålla sig ifrån konflikten. Vi har utarbetat en tydlig form av "Rules of engagement" där våldsanvändning enbart får användas som en sista utväg i självförsvar. Anfall är inte alltid bästa försvar, ibland är det bättre att fly än att fäkta överhuvudtaget.

Den trogne läsaren av denna blogg vet också att mina söner har en milt galen far, känd som en haverist i det politiska bloggandets egen lilla värld. Att pappa "mobbar" sina politiska motståndare är väl knappast det bästa beteendemönstret de bör få se - men jag sparkar ju alltid uppåt och försöker få fram den glimt i ögat jag faktiskt har när jag svingar mest åt vänster men även åt höger. De politiska högdjuren i alla partier är införstådda med att politiken är smutsig och att det finns sådana där latrintömmare som undertecknad lite här och där. Men man blir ju nervös när man skruvar sin suspekta form av humor lite väl långt ibland - kommer Bosse Sahlin att sänka mig om vi stöter på varandra på Casino Cosmopol? Kommer Ibbe Baylan att skicka SSU:s rödgardister på mig eller kan det finnas risk för att Sten Tolgfors en mörk kväll ringer på för att duellera med sin antagonist - här och nu...?

Länkar: SvD, SvD2, Min Terapeut