Det är lördagen den tolfte december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här lördagsmorgonen.
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag är det bakandet av lussekatter inför morgondagens socialdemokratiska luciatåg som står på agendan.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är ett så pass många lussekatter som Mona skall baka så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför TV:n, framför en inspelning av Tipsextra som det begav sig på Lars-Gunnar Björklunds tid och med en Bishops finger vid sin sida. Bosse känner inte alls för att baka lussekatter, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men sitter fast i ett konferens med kyrkofullmäktige. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha lussekatterna klara innan det skall lussas på Sveavägen 68.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Valentina att beställa en taxi till Andra Långgatan 34 i Göteborg för en färd mot Nacka…
Efter exakt 4 timmar och 24 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande lussekattsbagare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför TV:n med en nyöppnad Bishops Finger, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i köket där det finns lika mycket ingredienser till lussekatter som det finns styrelseuppdrag för Vanja. Mona har mjölat köksbordet, och Ibrahim Baylan skall assistera henne med bygget är det tänkt.
Det blandas, knådas och arbetas – och det som borde vara så lätt blir till en hjärnornas kamp. Att saffran just detta år är så okristligt dyrt har fått Mona att skjuta lite på vägtrafiksskatten för den där Volvon som står så fint parkerad på uppfarten. För vad vore väl lussekatter utan den härliga smaken av saffran och med underbart gula färgen? Mona vill att hennes lussekatter skall ha formen av den där missbildade rosen som numera är partiets logotype. Men hur de än bär sig åt så liknar de färdiggräddade lusse-rosorna mest en planskiss över Trafikplats Västberga. Dessutom luktar det inte underbart av saffran, och lussekatterna har bara en lätt ton av pissgul inär de plockas ut ur den glödgade sahlinska ugnen. Monas julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens. Ibbe får höra att Håkan Juholt säkert fattat att det krävdes mer saffran, och att Juholts flinka fingrar hade kunnat skapa fina lusse-rosor med bravur…
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag är det bakandet av lussekatter inför morgondagens socialdemokratiska luciatåg som står på agendan.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är ett så pass många lussekatter som Mona skall baka så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför TV:n, framför en inspelning av Tipsextra som det begav sig på Lars-Gunnar Björklunds tid och med en Bishops finger vid sin sida. Bosse känner inte alls för att baka lussekatter, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men sitter fast i ett konferens med kyrkofullmäktige. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha lussekatterna klara innan det skall lussas på Sveavägen 68.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Valentina att beställa en taxi till Andra Långgatan 34 i Göteborg för en färd mot Nacka…
Efter exakt 4 timmar och 24 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande lussekattsbagare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför TV:n med en nyöppnad Bishops Finger, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i köket där det finns lika mycket ingredienser till lussekatter som det finns styrelseuppdrag för Vanja. Mona har mjölat köksbordet, och Ibrahim Baylan skall assistera henne med bygget är det tänkt.
Det blandas, knådas och arbetas – och det som borde vara så lätt blir till en hjärnornas kamp. Att saffran just detta år är så okristligt dyrt har fått Mona att skjuta lite på vägtrafiksskatten för den där Volvon som står så fint parkerad på uppfarten. För vad vore väl lussekatter utan den härliga smaken av saffran och med underbart gula färgen? Mona vill att hennes lussekatter skall ha formen av den där missbildade rosen som numera är partiets logotype. Men hur de än bär sig åt så liknar de färdiggräddade lusse-rosorna mest en planskiss över Trafikplats Västberga. Dessutom luktar det inte underbart av saffran, och lussekatterna har bara en lätt ton av pissgul inär de plockas ut ur den glödgade sahlinska ugnen. Monas julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens. Ibbe får höra att Håkan Juholt säkert fattat att det krävdes mer saffran, och att Juholts flinka fingrar hade kunnat skapa fina lusse-rosor med bravur…
Ibrahim blir ledsen och föreslår att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom sin politik skapat ett samhälle där de fattiga inte har råd med saffran och där man med berått mod skurit ner på hemkunskapsundervisningen till sådana nivåer att det krävs årslånga studier på konstfack för att baka en bildskön lussekatt. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.
Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. På bordet ligger en gigantisk hög med misslyckade lusse-rosor. Men Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser inte alls vit på fur och gran, snön lyser ej vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...
Inlägg
1 kommentar:
Dags att politisera det här med julhetsen. Jag pallar inte längre få en överpyntad julgran uppkörd halvvägs till tolvfingerstarmen bara för att ha stått på fel sida i rulltrappan när den pepparkaksstinna mormodern hög på välvilja och kardemumma prompt ska tömma hela varuhuset på ny rekordtid, helst innan den manodepressiva tomten på våning två hunnit flina sig igenom den spritosande "Räven raskar över isen" han påbörjade för elva verser sedan.
Så vad finns det för alternativ? Kan en tokmoderat tänka sig något som inte nödvändigtvis måste leda till paketpapperssanering och mentalt barrsläpp?
Läs Lasses Jul
Skicka en kommentar