MONAS JUL - 15 DECEMBER

Det är tisdagen den femtonde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här tisdagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona bjuda sina grannar på hemlagat julbord, där nästan allt är hemlagat hos någon snäll cateringtraktör. Mona hade tänkt bjuda på sin hemlagade senap men av det blev det som bekant intet...

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så pass gediget julbord som Mona skall duka upp så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn och spelar 3D-Roulette med en färgglad Strawberry Daiquiri vid sin sida. Bosse känner inte alls för att packa upp mat ur värmelådor, duka upp eller dela med sig till grannarna - han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han är på julbordskryssning med Pysslingens styrelse. Bodström skulle gärna komma, om inte för att hälsa på sin familj. Men den gode Thomas prioriterar styrelseproffsen ombord på Cinderella, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha julbordet dukat och klart innan mörkret faller och grannarna kommer över.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Anastacia att beställa en taxi till Andra Långgatan 16 i Göteborg för en färd mot Nacka…

Efter exakt 4 timmar och 23 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande julbordsassistent, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför datorn och 3D-Rouletten med en påfylld Strawberry Daiquiri, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i köket där det finns ett stort antal värmelådor - allt som man behöver för ett julbord finns på plats, Mona har själv inventerat i väntan på Ibbe. Ibrahim börjar packa upp all god mat på köksbordet, hans mun blir snabbt lika fuktig som blicken. Det blir faktiskt riktigt vackert och stämningsfullt i stearinljusens sken. Mona och Ibrahim är nöjda med sitt arbete, och börjar möblera för den planerade anstormningen av grannar. Ibbe frågar Mona hur många hon bjudit över av grannarna. Mona får något desperat i blicken, och skriker rakt ut: "Det var ju du som skulle bjuda grannarna Ibrahim! Du, Du, Du! Fattar du inte vad ditt jobb går ut på egentligen? Du skall serva mig med allt det där som jag inte klarar själv". Mona kokar, och hennes julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens. "Du får springa över till grannarna och se till att de kommer hit, därmed basta!"

Ibrahim springer planlöst ut, snyftandes över att återigen ha fått agera dörrmatta åt sin chef. Ibbe ringer på dörrarna hos grannarna. Många vågar inte öppna när de ser den förvirrade mannen genom fönstren, och de som öppnar bjuder Ibbe på ischoklad och skumtomtar men vill absolut inte gå över till Sahlins för att äta. En hel del av de andra är redan hos Erik Langby eller Mats Gerdau som helt avsiktligt också bjuder på mat denna kväll. Ibrahim är förtvivlad, vad skall Mona säga egentligen? Och inte blir det bättre av att alla grannar verkar nöjda med staden Nackas styre, med styret i landstinget och riket. Det finns ingen som gillar Mona överhuvudtaget, ingen som ens kan dölja sina antipatier bakom en fasad för att få lite gratis-mat...

Två timmar hinner passera innan Ibrahim Baylan kommer tillbaka, med 12 inringda SSU-are och Hyresgästföreningens styrelse. När Mona får se ungdomarna och de gamla grå-sossarna i kamporganisationen Hyresgästförening blir hon som förbytt. Monas julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens, "Vad fan är det här för samling du har släpat in Ibrahim!? Det här är inte mina grannar, det här är inte några som jag kan övertyga att rösta på oss över en Jansson eller lite Ris á la Malta! Alla dom här köper ju redan vårt svammel! Det är ju borgarbrackorna till grannar jag vill åt... Det här hade Håkan Juholt fixat utan problem."

Ibbe blir ledsen och förklarar i svepande ordalag att ingen av grannarna ville komma, och att det nog är kört för rörelsen i Nacka och länet. Mona tappar hakan, och vägrar tro på det hon precis har hört. Får hon bara sätta sig ner med grannarna, lägga huvudet på sned, plira med sina ögon och prata "dagis"-svenska med grannarna så kommer de att fatta att Anders Borg har arbetarfötter på sitt julbord och att Fredrik Reinfeldt har en kopia av Göran Persson med ett äpple i munnen på sitt. Så är dom ju - alliansens företrädare!

Medan Mona förtärs av självömkan, och Ibrahim vandrar omkring planlöst i det juldoftande köket utan att veta hur han skall få Mona att förstå att det är kört så händer något som ingen sett tidigare. Bosse kommer ut i köket och börjar lassa upp mat på en tallrik. Bosse tar lite av mycket, och han ser lite nöjd ut när han vandrar ut till de bord där SSU och Hyresgästföreningen gör sitt bästa för att ha ett eget "Tabberas". Bosse äter snabbt, som en mänsklig kompostkvarn och tar även och förser sig med de drycker som tillhör julbordet. Därefter återgår Bosse snabbt till datorn och 3D-rouletten.

Mona inser slutligen att ingen granne vill komma förbi, och hon får lite småsmulor som SSU och Hyresgästföreningens styrelsemedlemmar har lämnat efter sig åt värdinnan. Ibrahim är ledsen och föreslår att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där grannar inte umgås och där mobbningen av såväl barn som vuxna tar sig de mest bisarra former. Inte ens i juletid kan man i det allians-styrda Sverige umgås civiliserat. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. På köksbordet finns bara spår av det magnifika julbordet. Mona går med tunga steg för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över det kalla grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...