MONAS JUL - 23 DECEMBER

Det är onsdagen den tjugotredje december, dagen för doparedagen. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön pudrat upp Nacka kommun rätt så rejält, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här onsdagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona slå in alla de där julklapparna som hon och Ibrahim köpte, och som hon och Bodström rimmade till över en mobiltelefonkonferens.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så många julklappar som skall slås in så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning hos familjen Sahlin. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför vardagsrumsbordet där han sitter och spelar nätpoker återigen, och vid Bosses sida finns en kyld Jägermeister. Bosse känner inte alls för att göra julklappar, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han har är på boksignering på Akademibokhandeln i Nacka Forum. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Chenka att beställa en taxi till Lökholmen utanför Strömstad för en färd mot Nacka…

Efter exakt 6 timmar och 3 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande paketinslagare har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter och njuter av nätpoker med en ny, kall Jägermeister vid sin sida, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i sovrummet där hon har gömt alla julklappar under sängen. Bland dammråttor och borttappade strumpor syns paketen och Mona öppnar en av sina byrålådor för att ta fram alla rim.

Mona och Ibbe klipper papper och klistrar igen alla de fina paketen. Mona hade köpt ett fempack med julklappspappersrullar, och upptäcker till sin förtvivlan att två av de fem rullarna är blåa till färgen. Dessa slängs omedelbart, och den som är grön används bara till språkrörens rakningsset. Kvar finns två rullar med rött julpapper, och hur man skall få det att räcka är en fråga som är lika svårlöst som vilken ministerpost Mona skall ge till Lasse Ohly efter valet. Mona börjar på sedvanligt manér att skälla ut den stackars Ibrahim för att han inte varit förutseende nog att ta med sig några rullar rött julpapper, det hade ju minsann Håkan Juholt gjort. Ibbe börjar nu tröttna på Mona efter nästan en månad av spott och spe - men han biter ihop, som den gode partiledarträl han är.

Mona och Ibbe snålar med det röda julpappret så mycket det bara går, men det räcker ändå inte till. Mona tappar fattningen totalt när Ohlys plast-Kalasjnikov och Östros polermaskin ännu inte blivit inslagna. Ibrahim improviserar och hämtar några röda julservetter som han såg på köksbordet - och det duger faktiskt även för Mona Sahlin. Men nu kommer kaoset... Mona och Ibbe har slagit in alla julklappar men kan inte minnas vilken klapp som skulle få just den där jul-etiketten med det passande rimmet. Hur man än försöker minnas så kommer man inte ihåg vems paket som vems. I kaoset glömmer man bort att språkrörens paket var identiska och att de därför borde ha löst de problemet, men ack nej. Mona blir skogstokig och sliter upp vartenda paket så att det julpappret disintegreras på samma sätt som snökopian av Maud gjorde igår. Mona ryter åt Ibbe att springa och köpa nytt julpapper - 3 rullar rött skall det vara!

Mona sitter och slår in språkrörens paket återigen, med det som fanns kvar av den gröna rullen julklappspapper. Ibbe kommer flåsande in genom dörren med tre nya rullar rött julpapper, och de två kan återigen börja processen med att slå in paketen - nu ett och ett, och med avsedd etikett på rätt paket. Mona blir lättad över att det nu flyter på så bra, och att hon och Ibrahim Baylan inte har några som helst problem att ta sig an de mest tankekrävande uppgifterna här i livet. Paket efter paket färdigställs, och stoppas ner i den vävda tomtesäcken som Mona återanvänder år efter år.

Ibrahim och Mona tittar på varandra, det går nu upp för de båda att deras decembermånad tillsammans snart är över. Separationsångesten tar över och de vet liksom inte hur de skall bete sig. Ibbe är ledsen, trots all skit han fått kastad över sig av Mona, och föreslår att man skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där man försöker utplåna färgen röd som julens signum för en blå, kall och vidrig jul där egoism och människoförakt tar över. En bra idé tycker Mona, som kommer på att man just denna dag inte har hittat något att beskylla borgarbrackorna för...

Ibrahim tar sin vanliga taxi, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka, tänk att i morgon är det julafton. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...