Påsken är ju utan tvekan lidandets högtid, en helg då man skall försöka minnas Jesus Golgata-vandring, uppspikning och återuppståndelse genom att trycka i sig sötsaker. Jag har aldrig sett det där naturliga sambandet mellan påskens lidande och godisfrossa. Det faller sig liksom inte lika naturligt som att se alla klappar på julen som en förlängning av de tre vise männens gåvor till mannen som senare i livet skulle bli uppspikad på ett kors. Men häromkvällen, på Belindas eget forum i statstelevisionen Debatt, så pratades det straffskatter på sötsaker - och helt plötsligt såg jag sambandet.
En godishandlare berättade att hans försäljning gått upp från 200 kg i veckan för några år sedan till 2000 kg i dessa dagar. En skrämmande utveckling, som handlaren förklarade med att folket tröstäter. Folket tröstäter när sommaren ser ut som 2009, folket tröstäter när vintern är lika hård, snöig och kall som säsongen 2009/2010. Kanske, kanske kan man även ge det evigt gnällande sosseriet rätt. Rätt i sitt gnällande om hur fruktansvärt eländigt allt är i det land som Alliansen styr med sina kalla händer och med den enda ambition att sätta samhällets svagaste i den där mytomspunna stupstocken. Folket lider och tröstäter, och allt måste ju vara Alliansens fel...
Eftersom påsken är lidandets högtid så borde det ju vara så att vi tröstäter massor med godis för att Jesus för snart 2000 år sedan användes som ett substitut för ett renoveringsbehövande sommartorp av Ernst Kirchsteigers föregångare Pontus Pilatus. Jag har iallfall tröstätit skumharar, drageägg och sega råttor så till den milda grad att jag verkligen lider fullt ut.
En som lider ännu lite mer lär väl vara min äldsta son, som denna dag - annandag påsk 2010, fyllde 14 år. Han hade fått ett presentkort på 500 kronor på Team Sportia av sin morfar och mormor, ett kort han hade tänkt köpa en snygg och moderiktig tröja för - men även den äldsta sonen skulle få känna av påsken som lidandets högtid. Stolt visade han upp presentkortet för föräldrarna under ett gemensamt födelsedagsfirande i sommarstugan, och därefter lades det på en bänk och försvann...
Det hade städats, det hade slängts och den naturliga förklaringen var att presentkortet hade följt med soporna och slängts i en stor soptunna för avfall vid Grangärdes södra infart. Hela familjen dit, jag svor och min föredetting var helt rabiat när hon baxade in en lång kratta i bakluckan på bilen. Här skulle det fiskas soppåsar ur den stängda soptunnan med den där krattan.
Den äldsta sonen fällde sina tårar, ty han anade nog att det där presentkortet var borta och att ingen återuppståndelse skulle ske vid den där P-fickan nästan exakt 14 år efter det att han kom till jorden. Soppåse efter soppåse fiskades upp, ingen matchade de sopor som vi hade slängt. Soptunnan var djup, trång - lite som en bunker när man tänker efter och presentkortet kommer aldrig någonsin att ge den äldsta sonen något annat än lite ångor när de eldar soporna. Ingen tröja, ingenting alls på Team Sportia - och vi har inte råd att täcka upp hans förlust förrän lönen ramlar in om lite drygt tre veckor.
En bild av Sverige 2010, under Alliansens styre och under högtiden då lidandet står i fokus - en familj som står och plockar upp soppåse efter soppåse vid vägkanten medan påsktrafiken svischar förbi... Kan den kalla handens politik bli mer tydlig?
Men nu har ju jag mitt hjärta till höger alldeles oavsett, och förstår att sonen lider för att han var korkad nog att lägga ett presentkort och att det även kan tyckas vara mitt fel som slängde de där soporna på bänken utan att närmare kontrollera vad det var som följde med. Eget ansvar, eget lidande liksom. Det är ju vårt eget fel att vi fick stå där som en svensk motsvarighet till "White thrash" längs med vägen Björbo-Ludvika och vara ett spännande inslag bland sevärdheterna i Grangärdes socken under 75 minuter. Men man kan ju lida trots att man själv har orsakat eländet, och som vi led när påse efter påse var fel påse och när vi inte längre nådde fler påsar.
En annan som förmodligen lider denna påsk är ju allas vår Mona Sahlin, politikens egen lilla påskkärring. Ytterligare en undersökning publiceras, på Aftonbladets löp och förstasida så för de stora svarta bokstäverna ut budskapet - nästan ingen har förtroende för Mona Sahlin. Jag har blivit anklagad för att hata Mona Sahlin, jag har fått höra att jag är för elak mot Mona Sahlin och det sistnämnda stämmer säkert men hat är ett lite för starkt ord när det gäller mina känslor. Det handlar nog mer om förakt...
Men nu börjar även mitt stenhjärta krackelera, det börjar nästan att bli så att jag tycker synd om Mona Sahlin som gång på gång får läsa hur lite förtroende folket har för henne. Hon är som hon är, satt på en plats som hon inte kan lämna 5 månader innan valdagen om hon nu skulle vilja det många andra vill. Det är synd om Mona, motvinden så total och ensamheten i den utsatta positionen rejält plågsam även för oss som inget hellre önskar än att hon skall misslyckas i valet.
Sanningen är ju den att det inte enbart är Mona som saknar förtroende, även om det blir tydligast just där. Jämför herrar Borg och Östros med varandra, och resultatet blir nog snarlikt förhållandet Reinfeldt versus Sahlin. På plats efter plats kommer man se det sosse-bloggarna inte vill se eller låtsas om - att förtroendet är större för Alliansregeringens företrädare.
Som ett brev på posten skyndar ju Nätrötterna till sin ledares hjälp närhelst någon ur de egna leden vågar sig på att ifrågasätta Mona. Den här gången var det Lena Melin som var borgerlighetens lakej, satanismens överstepräst och tidigare var det Lotta Gröning som blev så öppenhjärtlig med vad hon såg hos Mona att hon förpassades från LO:s Aftonbladet till den lite friare Expressen. Så fort någon ur de egna leden sätter fingret på Monas situation, så är man en quisling enligt sosse-normen - och detta alldeles oavsett om man är en journalist satt att granska vad folk tycker, tänker och förväntar sig av sina partiledare.
En godishandlare berättade att hans försäljning gått upp från 200 kg i veckan för några år sedan till 2000 kg i dessa dagar. En skrämmande utveckling, som handlaren förklarade med att folket tröstäter. Folket tröstäter när sommaren ser ut som 2009, folket tröstäter när vintern är lika hård, snöig och kall som säsongen 2009/2010. Kanske, kanske kan man även ge det evigt gnällande sosseriet rätt. Rätt i sitt gnällande om hur fruktansvärt eländigt allt är i det land som Alliansen styr med sina kalla händer och med den enda ambition att sätta samhällets svagaste i den där mytomspunna stupstocken. Folket lider och tröstäter, och allt måste ju vara Alliansens fel...
Eftersom påsken är lidandets högtid så borde det ju vara så att vi tröstäter massor med godis för att Jesus för snart 2000 år sedan användes som ett substitut för ett renoveringsbehövande sommartorp av Ernst Kirchsteigers föregångare Pontus Pilatus. Jag har iallfall tröstätit skumharar, drageägg och sega råttor så till den milda grad att jag verkligen lider fullt ut.
En som lider ännu lite mer lär väl vara min äldsta son, som denna dag - annandag påsk 2010, fyllde 14 år. Han hade fått ett presentkort på 500 kronor på Team Sportia av sin morfar och mormor, ett kort han hade tänkt köpa en snygg och moderiktig tröja för - men även den äldsta sonen skulle få känna av påsken som lidandets högtid. Stolt visade han upp presentkortet för föräldrarna under ett gemensamt födelsedagsfirande i sommarstugan, och därefter lades det på en bänk och försvann...
Det hade städats, det hade slängts och den naturliga förklaringen var att presentkortet hade följt med soporna och slängts i en stor soptunna för avfall vid Grangärdes södra infart. Hela familjen dit, jag svor och min föredetting var helt rabiat när hon baxade in en lång kratta i bakluckan på bilen. Här skulle det fiskas soppåsar ur den stängda soptunnan med den där krattan.
Den äldsta sonen fällde sina tårar, ty han anade nog att det där presentkortet var borta och att ingen återuppståndelse skulle ske vid den där P-fickan nästan exakt 14 år efter det att han kom till jorden. Soppåse efter soppåse fiskades upp, ingen matchade de sopor som vi hade slängt. Soptunnan var djup, trång - lite som en bunker när man tänker efter och presentkortet kommer aldrig någonsin att ge den äldsta sonen något annat än lite ångor när de eldar soporna. Ingen tröja, ingenting alls på Team Sportia - och vi har inte råd att täcka upp hans förlust förrän lönen ramlar in om lite drygt tre veckor.
En bild av Sverige 2010, under Alliansens styre och under högtiden då lidandet står i fokus - en familj som står och plockar upp soppåse efter soppåse vid vägkanten medan påsktrafiken svischar förbi... Kan den kalla handens politik bli mer tydlig?
Men nu har ju jag mitt hjärta till höger alldeles oavsett, och förstår att sonen lider för att han var korkad nog att lägga ett presentkort och att det även kan tyckas vara mitt fel som slängde de där soporna på bänken utan att närmare kontrollera vad det var som följde med. Eget ansvar, eget lidande liksom. Det är ju vårt eget fel att vi fick stå där som en svensk motsvarighet till "White thrash" längs med vägen Björbo-Ludvika och vara ett spännande inslag bland sevärdheterna i Grangärdes socken under 75 minuter. Men man kan ju lida trots att man själv har orsakat eländet, och som vi led när påse efter påse var fel påse och när vi inte längre nådde fler påsar.
En annan som förmodligen lider denna påsk är ju allas vår Mona Sahlin, politikens egen lilla påskkärring. Ytterligare en undersökning publiceras, på Aftonbladets löp och förstasida så för de stora svarta bokstäverna ut budskapet - nästan ingen har förtroende för Mona Sahlin. Jag har blivit anklagad för att hata Mona Sahlin, jag har fått höra att jag är för elak mot Mona Sahlin och det sistnämnda stämmer säkert men hat är ett lite för starkt ord när det gäller mina känslor. Det handlar nog mer om förakt...
Men nu börjar även mitt stenhjärta krackelera, det börjar nästan att bli så att jag tycker synd om Mona Sahlin som gång på gång får läsa hur lite förtroende folket har för henne. Hon är som hon är, satt på en plats som hon inte kan lämna 5 månader innan valdagen om hon nu skulle vilja det många andra vill. Det är synd om Mona, motvinden så total och ensamheten i den utsatta positionen rejält plågsam även för oss som inget hellre önskar än att hon skall misslyckas i valet.
Sanningen är ju den att det inte enbart är Mona som saknar förtroende, även om det blir tydligast just där. Jämför herrar Borg och Östros med varandra, och resultatet blir nog snarlikt förhållandet Reinfeldt versus Sahlin. På plats efter plats kommer man se det sosse-bloggarna inte vill se eller låtsas om - att förtroendet är större för Alliansregeringens företrädare.
Som ett brev på posten skyndar ju Nätrötterna till sin ledares hjälp närhelst någon ur de egna leden vågar sig på att ifrågasätta Mona. Den här gången var det Lena Melin som var borgerlighetens lakej, satanismens överstepräst och tidigare var det Lotta Gröning som blev så öppenhjärtlig med vad hon såg hos Mona att hon förpassades från LO:s Aftonbladet till den lite friare Expressen. Så fort någon ur de egna leden sätter fingret på Monas situation, så är man en quisling enligt sosse-normen - och detta alldeles oavsett om man är en journalist satt att granska vad folk tycker, tänker och förväntar sig av sina partiledare.
"Borgarbloggar och andra borgerliga mediemegafoner kommer att kasta sig över detta som en gädda slukar en mört. jag förstår dem, de har ingen sakpolitik att komma med" skriver Röda Berget. Hur hade Nätrötterna agerat ifall situationen hade varit den omvända? Om det var Mona som folket hade förtroemde för, och Reinfeldt som var den där opålitliga trashanken som katten släpat in? Kom inte och påstå att det hade varit något annorlunda ljud i skällan då, alls icke. Inte mer, men heller inte mindre...
Nätrötterna börjar när dessa förtroendemätningar dras upp svammla om att det minsann inte handlar om person utan om den stora politiken, och de har väl rätt så länge opinionssiffrorna ser ut som de gör mellan partierna. Men de vägrar se sambandet mellan personen och politiken som faktiskt måste finnas. Det spelar liksom ingen roll hur tilltalande politiken må vara för folk när man samtidigt anser att den personen som skall uträtta det politiska hantverket är inkompetent. Man blir ju inte en bra målare bara för att man har med sig en schysst blandning av färgburkar när man dyker upp för att renovera folkhemmet, det krävs ju att man vet hur man hanterar sin pensel...
Fyra dagar utan dator, fyra dagar av bloggabstinens - men nu är jag tillbaka. I morgon in i de vanliga bloggandet igen, skönt värre. Kvällens postning må vara udda, spretande och utan den där röda tråden jag vill ha. Lätt är det då att skylla på att jag faktiskt hade skallen i en trång, djup soptunna i mer än en timme. Påsken är lidandets högtid, jag och Mona led lite på varsitt håll på varsitt sätt. Avslutar med en låt som går varm på CD-spelaren just nu, lite Depeche Mode när de är som bäst - avgrundsdjupt negativa...
Länkar: SvD, DN1, DN2
Fyra dagar utan dator, fyra dagar av bloggabstinens - men nu är jag tillbaka. I morgon in i de vanliga bloggandet igen, skönt värre. Kvällens postning må vara udda, spretande och utan den där röda tråden jag vill ha. Lätt är det då att skylla på att jag faktiskt hade skallen i en trång, djup soptunna i mer än en timme. Påsken är lidandets högtid, jag och Mona led lite på varsitt håll på varsitt sätt. Avslutar med en låt som går varm på CD-spelaren just nu, lite Depeche Mode när de är som bäst - avgrundsdjupt negativa...
Länkar: SvD, DN1, DN2
Inlägg
2 kommentarer:
Välkommen tillbaka, det är inte bara du som haft bloggabstinens ;)
har saknat "min" favoritbloggare
Tack! Trevligt att höra!
Skicka en kommentar