Om mindre än en vecka är vi där, dagen då allt skall avgöras. Om en vecka står jag där, utanför en vallokal någonstans och försöker få de passerande väljarna att ta emot de tre olikfärgade små papperslappar som skulle kunna avgöra allt till vår fördel. Om en vecka är det val och det kommer att bli så skönt när nervositeten kan släppa greppet om mitt sinne...
På Per Ankersjös blogg kom igår en uppmaning om att vi gemensamt under den här veckan skulle diskutera politikens innersta väsen istället för att sitta ner framför datorn och analysera alla dessa ständigt återkommande opinionsundersökningar. Jag var med på noterna, men med förbehållet om att jag skulle ha svårt att inte kommentera morgonens SIFO om nu Alliansen hade en ledning på 10 procentenheter. Vad kommer då om inte en SIFO där skillnaden dansar Lambada med de där 10 procentenheterna, en SIFO-undersökning som säger 9.7 procentenheters skillnad. Jag försöker knipa igen, men det är nästan omöjligt.
Nu är ju det här bara ytterligare en opinionsundersökning, en i raden som säger samma sak, men det är ju på valdagen som allt avgörs. Ingenting är klart, Mona har lovat att hon minsann skall "superspurta", LO-förbunden pumpar in ytterligare 2.5 miljoner kronor av medlemmarnas pengar för att få fart på sosseriets valrörelse och Ibrahim Baylan säger idag att alla dessa TV-debatter som väntar i veckan skall avgöra valet till sosseriets fördel. Klart som fan att ingenting är klart eller avgjort när "superspurten" står för dörren, när pengarna fylls på i valkassan och Mona får visa upp sig på TV...
Själv tror jag att det hade behövts mer vett och sans i det röda laget för att vända på det här. Sosseriet svartmålar en svensk ekonomi som under Anders Borgs ledning placerat oss i vinnarhålet inför den återhämtning som nu verkar komma. Ingen känner igen sig när den alltmer obalanserade, fräsande och spottande finansministerkandidaten på andra sidan, Östros, säger att regeringen har misskött statens finanser. Man blir mer trovärdig när man visar att man ser verkligheten som alla andra ser den, men att man själv hade gjort annorlunda om hade haft chansen. SAAB och Spyker hade till exempel inte hunnit gifta sig under ett sosse-styre, ty staten hade hunnit före och köpt kärleken med skattepengar istället - om Mona och Östros hade fått hantera finanskrisens effekter på bilmarknaden på sitt eget sätt.
Bilden av oppositionen som en gnällig, missunsam och rätt tråkig samling som försöker få makten genom att lova allt åt alla, om man nu inte har haft det dåliga omdömet att bli miljonär. Att vara miljonär i Monas Sverige, det lät ju nästan som om de vore kriminella i sosse-retoriken men så lever vi ju i ett land där Jante-lagen står över Grundlagen. Alla andra, alla de som inte är miljonärer skall få det bättre utan att det kostar någonting förrutom de som är miljonärer i Östros Sverige - och trovärdigheten sjunker som en skräddare man sprutar diskmedel på. Deras reformer kostar, deras reformer är dyra men bara de som har det sällsynt dåliga omdömet att tjäna pengar skall betala kalaset.
Oppositionen hade tjänat på att inte vara så fruktansvärt förutsägbara och gnälliga, genom att faktiskt se verkligheten som den ser ut och förhålla sig till den på ett nyktert sätt. Bitterhetens ansikte är nästan lika jobbigt att titta på som mitt eget, och oppositionen är fortfarande bitter över att väljarna hade mage att sparka bort dom för fyra år sedan.
Fyra nya år står för dörren, vem som styr är inte avgjort ännu. Ibrahim Baylan litar blint på att Monas insatser i TV tillsammans med en "superspurt" skall vända den vind av stormstyrka som blåser i deras ansikte. Själv blir jag faktiskt ännu lite mer hoppfull, eftersom jag vet vad resultatet brukar bli när Mona Sahlin får lite mer massmedialt utrymme. Det brukar ju inte lyfta partiet direkt när Mona sätts i en TV-studio om man skall vara ärlig. Det har inte gjort det hittills men Ibrahim kanske vet något som vi andra inte vet.
Eller kan det vara så att partisekretaren Ibrahim Baylan numera lever i parallell verklighet där overkligheten är verkligheten och där verkligheten inte finns? På valnatten får vi veta, och fram tills dess skall jag jobba för att Baylans verklighetsuppfattning inte blir verklighet. In i kaklet, inget är klart - ännu...
Inlägg
2 kommentarer:
Ibrahim Baylan använder nog samma glasögon som Bagdad Bob gjorde på sin tid.
Å andra sidan kanske det är en bra taktik för Bagdad Bob klarade sig undan efter irakkriget eftersom han ansågs ointressant och på samma sätt kanske Ibrahim kan dra sig tillbaka oskadd efter valet till någon lämplig tjänst utomlands.
Det måste kännas skönt att som medlem av ett bluffparti (M) känna att bluffen är på väg att gå hem. Hoppas nu kommunerna laddar med socialbidragspengar om den inte synas.
Skicka en kommentar