SVT Play är en fantastisk innovation faktiskt, ett projekt i en anda av frihet. Nu kan man välja när man vill se vissa program, som man prioriterat bort tidigare eller missat av någon anledning, när det passar mig. Borta är den qvasi-socialistiska programtablån där alla skall se på samma program samtidigt, och då gärna något obegripligt nonsensprogram från DDR...
Idag krockade Maud med San Marino, och många är nog de som missade en Maud som vaknat till liv i den elfte timmen. Visst var fotbollen trevlig underhållning, men inte alls lika spännande som utfrågningen av Maud är för oss som tycker att en dräpande replik i en debatt är mer värd än en Zlataniskt snygg dragning. Visst är man milt sjuk i huvudet när en gammal tant från Norrland faktiskt framstår som mer spännande än alla de där 11 blågula urmännen som blev 10 när urmannen nummer 1 fick hjärnsläpp och gick in 120% i en närkamp mot en motståndare där det hade räckt med 40-50%.
Jag tycker att man kan vara ärlig och erkänna att Centerpartiet i allmänhet och Maud i synnerhet haft en sjuhelsickes jobbig tid bakom sig. Man har utmålats som det de där svaga kortet i Alliansen, Maud som instabil, skärrad och på gränsen till imbecill av våra politiska motståndare. Det har varit lätt att se att Centern har saknat den arbetsro som ett parti behöver för att överprestera i en valrörelse, en arbetsro som är långt borta när 4%-spärren ligger nära.
Men den Maud som vi såg idag var faktiskt den gamla Maud, kvinnan som pratar så fort så att det är svårt att hänga med i alla svängar men där ingen kan ta miste på engagemanget. Maud hade en riktigt bra kväll i TV, mycket bättre än någongång under valåret. Där det tidigare har varit så att bilden har sett ut som Mona och Maud var i samma kläder, ifrågasatta och löjligifierade, men jag vågar tycka att Mona nu sitter kvar i den rollen ensam efter den här kvällen...
Man kan tycka vad man vill om Maud, och återigen kan jag erkänna att jag inte alltid har uppskattat den pipigt gapiga tanten från Fälldin-land. Visst är jag partisk och allianskramande när jag ser en annan bild en den gängse uppfattningen på TV denna kväll. Det är en bättre Maud, en inte alls usel Maud. Maud förhåller sig nämligen till den verklighet som finns, i frågan om kärnkraften, i frågan om regeringsbildande medan Mona drömmer sig bort till en overklighet där Centern som mobbats av sosseriet på ett sätt som skulle få någon ombudsman att reagera helt plötsligt skulle glömma bort alla tarvligheter. Mona går omkring och inbillar sig att hon om olyckan är framme och Sverigedemokraterna hamnar i en position som ingen vettig själ önskar, så skall Maud och Centern eller Jan och Folkpartiet sätta sig i samma regering som Lasse Ohly.
"Jag skulle aldrig i världen sätta mig i en regering med kommunisterna. Mona Sahlin har valt ett sällskap som är rätt unikt. Det blir blankt nej"
Idag krockade Maud med San Marino, och många är nog de som missade en Maud som vaknat till liv i den elfte timmen. Visst var fotbollen trevlig underhållning, men inte alls lika spännande som utfrågningen av Maud är för oss som tycker att en dräpande replik i en debatt är mer värd än en Zlataniskt snygg dragning. Visst är man milt sjuk i huvudet när en gammal tant från Norrland faktiskt framstår som mer spännande än alla de där 11 blågula urmännen som blev 10 när urmannen nummer 1 fick hjärnsläpp och gick in 120% i en närkamp mot en motståndare där det hade räckt med 40-50%.
Jag tycker att man kan vara ärlig och erkänna att Centerpartiet i allmänhet och Maud i synnerhet haft en sjuhelsickes jobbig tid bakom sig. Man har utmålats som det de där svaga kortet i Alliansen, Maud som instabil, skärrad och på gränsen till imbecill av våra politiska motståndare. Det har varit lätt att se att Centern har saknat den arbetsro som ett parti behöver för att överprestera i en valrörelse, en arbetsro som är långt borta när 4%-spärren ligger nära.
Men den Maud som vi såg idag var faktiskt den gamla Maud, kvinnan som pratar så fort så att det är svårt att hänga med i alla svängar men där ingen kan ta miste på engagemanget. Maud hade en riktigt bra kväll i TV, mycket bättre än någongång under valåret. Där det tidigare har varit så att bilden har sett ut som Mona och Maud var i samma kläder, ifrågasatta och löjligifierade, men jag vågar tycka att Mona nu sitter kvar i den rollen ensam efter den här kvällen...
Man kan tycka vad man vill om Maud, och återigen kan jag erkänna att jag inte alltid har uppskattat den pipigt gapiga tanten från Fälldin-land. Visst är jag partisk och allianskramande när jag ser en annan bild en den gängse uppfattningen på TV denna kväll. Det är en bättre Maud, en inte alls usel Maud. Maud förhåller sig nämligen till den verklighet som finns, i frågan om kärnkraften, i frågan om regeringsbildande medan Mona drömmer sig bort till en overklighet där Centern som mobbats av sosseriet på ett sätt som skulle få någon ombudsman att reagera helt plötsligt skulle glömma bort alla tarvligheter. Mona går omkring och inbillar sig att hon om olyckan är framme och Sverigedemokraterna hamnar i en position som ingen vettig själ önskar, så skall Maud och Centern eller Jan och Folkpartiet sätta sig i samma regering som Lasse Ohly.
"Jag skulle aldrig i världen sätta mig i en regering med kommunisterna. Mona Sahlin har valt ett sällskap som är rätt unikt. Det blir blankt nej"
Det citatet från Maud var ett av de mest klargörande och dräpande ordflödet från någon politiker som just nu jobbar för att lyfta sitt parti. Just då orden föll tror jag att jag började gilla Maud ännu lite mer än när hon faktiskt accepterar den strålande kärnkraften. Det kändes som om Mauds lidande hade nått vägs ände, att det från och med nu faktiskt är ett parti som gått igenom sina kriser och gått stärkta ur jobbigheterna som vi ser.
Detta till skillnad från ett helt annat parti med en kvinnlig partiledare vars förnamn också börjar M...
Inlägg
4 kommentarer:
Jag är medlem i moderaterna men kommer i år att rösta på Centerpartiet för att belöna dem för deras frihetlighet men inte minst för att Olofsson visat vägen ur en återvändsgränd och gjort slut på det trettioåriga kärnkraftskriget, inte som en del hävdar "sålt ut sin själ". Det hade varit en säker väg till bestående politisk marginalisering att krampaktigt hänga fast vid en skräck för kärnkraften i ytterligare några mandatperioder. Nu kan Centern gå vidare och får i varje fall min röst!
Otroligt bra summerat. Tycker Maud glimrade till ikväll trots en otroligt tuff utfrågning där utfrågarna aldrig gav sig i detaljfrågorna. Jämför hur det flummades med Herr Ohly till exempel.
Hon var helt enkelt lysande igår. När nu Folkpartiet sagt blankt nej åt vänster återstår det bara om det värsta skulle hända (vilket absolut inte får ske)......För Mona att söka hjälp av SD (fniss...)
Jag har röstat på M det senaste 3 valen, men i år blir det C i riksdagsvalet. De är det mest företagsvänliga och iaf i Stockholm de mest frihetliga.
M låter och argumenterar som S borde låta och argumentera i en normal värld. Det är för sällan man hör argument om ex jobbskatteavdraget i liberal anda, ex självbestämmande över sina egna pengar.
En annan sak som är ett måste är att C har öppnat upp för kärnkraft, jag har varit för kärnkraft i 16 år eller något sådant.
Skicka en kommentar