2010/05/03

ATT BEHANDLA EN ANOREKTIKER MED SVÄLTDIET...

Tidigare S-försvarsministern Leni Björklund visar hur man beter sig som just försvarsminister i det här landet...

Det är dags för det grönröda gänget att med lustgas som den enda formen av smärtlindring föda fram sitt gemensamma kärleksbarn - sin skuggbudget. Närmare ett "Hallelujah-moment" kommer vi inte i svensk politik, när röda partifunktionärer och valarbetare står stolta i ryggen och vill att alla skall se den där storheten som det forna statsbärnade partiet ännu har.

Ursäkta, men jag ser inte den där storheten - jag ser ett hafsverk där det faktiskt märks att det är tre partier som drar åt olika håll som har tvingats till plågsamma kompromisser lite här och lite där. Det är ju förvisso en konskevens av att samarbeta, men just i det här fallet så gör sig skillnaderna påminda på ett naket sätt. Otroligt nog så blev det iallafall inte fler folkomröstningar, som den om Förbifart Stockholm, där vi väljare skall ta på oss rollen som äktenskapsrådgivare och familjeterapeuter åt Mona, Maria, Peter och Lars.

Det finns mycket att skjuta in sig på, men jag har varken tid eller lust att lustmörda en skuggbudget som under en veckas tid har släppts i små smulor, där sambanden inte har synts och där bilden har varit den att man vill ge allt till alla. Det kommer finnas andra Alliansbloggare som kommer skriva precis det jag tycker, men på ett lite mer sansat sätt.

Rubriken på Aftonbladet.se ger mig grunden, jag skakar av ilska när jag läser "Försvaret får betala!" Det blir helt naturligt att skjuta in mig på frågorna om försvaret, på alliansfriheten och hur man helt plötsligt gett de två partierna vars försvars- och säkerhetspolitik mycket väl skulle kunna falla under benämningen landsförräderi makten att utforma frågor som rör Rikets säkerhet. Georgien häromåret är bara avlägsna mardrömmar för en drömmande och naiv opposition.

En grönröd försvarspolitik är en omöjlig ekvation att lösa, det går bara inte att förstå hur man resonerat. Grunden i det hela är en politik där tidigare politiska osthyvlar nu har förbytts i motorsågar och flismaskiner. Det svenska försvaret av idag är inget försvar - det är ett skämt. Ingen politiker som har haft något att säga till om när det gäller vår försvarspolitik sedan den dagen då det kalla kriget tinade upp kan få godkänt - ingen förutom Anders Björck. Det är uppenbart att man bara sett Försvarsmakten som en budgetregulator, oavsett om finansministern hetat Göran Persson, Erik Åsbrink eller Anders Borg.

Mona Sahlin har lovat att Sverige kommer att stå utanför NATO så länge hon lever, och redan där öppnas nya möjligheter för oss som ser samarbete med andra som en naturlig del i arbetet med att skapa säkerhet - vi har ju tagit till oss hjärndödsbegreppet nuförtiden... Att vi skall vara Alliansfria kan möjligtvis finna sin förklaring i att dagens regeringen kallar sig för Alliansen, och vad vore väl då trevligare än om sossarna fick se ett Alliansfritt Sverige?

Visst kan man stå ensam om man är stark, om man kan bita ifrån, om man inte är ett säkerhetspolitiskt vacuum. Sverige av idag är inte starkt, vi kan inte bita ifrån men vi är ett säkerhetspolitiskt vacuum - och ingenting av det som idag framkommer från de grönrödas budget är någon lösning på dagens problem. Man blundar så hårt att det gör ont, man vägrar att se det alla andra ser och man bestämmer sig för att det bästa sättet att behandla ett anorektiskt försvar är genom en svältdiet... Så blir det när man lierar sig med två partier som vill slakta försvaret, resultatet blir tydligt. Det handlar inte om en kort och smärtfri död för Försvaret, nej det skall dras ut på dödskampen. Plågandet skall kännas när man ger igen för Ådalen 1931...

Jag har fått höra av socialdemokratiska försvarsvänner att "vänta och se, du kommer att bli överraskad!" - så blev inte fallet. Bilden av en grönröd opposition som dels slår sönder de sista spillrorna av ett Försvar samtidigt som man betackar sig för möjligheten att få hjälp av andra är så galet att jag inte kan förstå, samtidigt är det precis det jag fruktade när de grönröda bildades.

För den trogna läsaren har det varit tydligt att jag inte heller har varit speciellt nöjd med hur Alliansen hanterat försvars- och säkerhetspolitiken. Men om man nu skall jämföra de två huvudalternativen i svensk politik när det kommer till denna min hjärtefråga så är det ändå som att jämföra en god chokladmousse med ett bäcken fullt av fekalier. Den grönröda försvarspolitiken stinker, det luktar vidrigt och själva åsynen borde få magen att vända sig upp-å-ner på varenda försvarsvän inom landets gränser. Helt plöstligt blev Sten Tolgfors det hopp jag har inför hösten, och hur kul är det...?

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB1, AB2, Expr1, Expr2

3 kommentarer:

Mattias Lönnqvist sa...

Det som hände var att alliansen återigen har den bästa försvarspolitiken.

Synd bara att det inte beror på att alliansen för en bra politik, utan istället att de rödgröna har en ännu sämre politik.

Tom sa...

Påstående: Om vi inte har råd eller lust, att satsa mer på försvaret, kan vi lika gärna gå med i NATO! Underförstått: Så kan vi åka snålskjuts på andras resurser…
Sveriges försvarsanslag lär idag vara ca 1,2% av BNP och anses dessutom inte särskilt rationellt använt – FM får kontinuerlig kritik för sin oförmåga att hushålla. NATO-medlemmar förutsätts avdela ca 2% av BNP till försvaret (och bör naturligtvis utnyttja medlen till en effektiv förbandsproduktion). För att platsa i det gänget borde vi alltså både öka försvarsanslaget med uppåt 70% och skapa en effektivare hushållning (vilka båda saker vi iofs nog borde gjort för länge sedan...).
NATO anser också att 40% av medlemmarnas förband ska kunna sättas in internationellt, 20% av dessa åt gången, något Sverige i dag, så vitt jag förstår, inte kommer eller kommit i närheten av.
Från 50-talet har Sverige samarbetat med NATO, sedan Östeuropakommunismens, Järnridåns och WP:s fall dessutom helt öppet. Redan under sosseregeringarna var arbetet så målinriktat, att inte mycket kunde göras annorlunda eller vidareutvecklas, när alliansregeringen tog över 2006 (trots en hela tiden högljudd debatt, med många missuppfattningar och mycket tjafs, om den heliga neutralitetspolitikens innebörd).
Det har länge (inofficiellt ända sedan NATO föddes 1949) ansetts självklart att Västmakterna inte skulle (kunna) stillatigande se på en Sovjetisk/Rysk aggression mot Sverige, ens om den skulle vara riktad enbart mot oss, och att vi därför skulle få hjälp, även om vi inte var formellt allierade.
NATO-samarbetet har inneburit att NATO-standarden nu är så långt driven i materiel, organisation och metodik (det kallas ”interoperabilitet” – säg det utan att sluddra!), att Sverige idag anses bättre rustat för direkt samverkan inom NATO:s ram, än vad flera av medlemsländerna är!
Ett medlemskap skulle alltså innebära kostsamma ytterligare åtaganden. Så, vi åker redan idag snålskjuts på NATO, dessutom förmodligen på det enda sätt som är möjligt. Inte särskilt hedervärt... Kanske. Men praktiskt! Eller?

Tokmoderaten sa...

Inte ett dugg hedervärt Tom, inte alls. Jag vill att Sverige tar sitt ansvar för att vår del av världen blir den där stabila delen av världen där inget land upplevs som ett säkerhetspolitiskt vacuum. Så är det nu, med Sverige som tomrum.

Det måste få kosta att skapa en trovärdig försvarsförmåga, jag tycker friheten är värd sin försäkringspremie.