NÄR POLISEN KOM TILL BYN...

Vi må vara som hund och katt allt som oftast, herr Westerholm och jag men just när kvällen går över i natt så finns det iallafall en fråga där enigheten är total. Jag har precis avslutat genomläsningen av Westerholms senaste bloggpostning, och trots att den är skriven av en dryg, självgod och oftast löjeväckande person så rekommenderar jag min läsekrets att titta till just det inlägget, inte något mer men inte heller något annat.

Frågan är avgrundsdjup, det handlar om hur Statens Instutionsstyrelse förvaltar de inrättningar som finns för att faktiskt ta hand om de ungdomar som behöver samhällets stöd - ofta i strid med den egna viljan. Det är inte ofta jag blir berörd av något Westerholm skriver, annat än med känslor som triggar mina kräkreflexer - men nu så är det så. Nu mår jag illa av helt andra anledningar, det här är en fråga som inte kan och inte skall politiseras - det handlar om att stå upp för människovärdet för alla och då speciellt för de som behöver känna samhällets stöd, inte det motsatta...

Jag är uppväxt i det fagra Södermanland, i stationssamhället Gnesta som ligger insprängt mellan de avlånga sjöarna Klemmingen och Sillen, vid stranden av en annan liten sjö som heter Frösjön. Att växa upp i Gnesta under 70-talet var en skyddad tillvaro, allt var lugnt och buset i samhället begränsades till att palla äpplen. Nere i "byn" fanns en polisstation med några konstaplar som skulle ha fått Kling och Klang att framstå som Tango and Cash. Inget hände, allt hade kunnat vara hur lugnt som helst om inte...

I skogarna mellan Gnesta och Vagnhärad, längs med Sillens strand fanns det ett "ungdomsfängelse" som hette Lövsta. Just titeln "ungdomsfängelse" ekar fortfarande i mina öron när jag hör namnet Lövsta, det var en benämning som alla på "byn" använde sig av och det något längre och mer politiskt korrekta namnet "ungdomsvårdsskola" användes bara i Sörmlands Nyheters notiser om rymningar.

Jag minns en dag när jag var på väg hem från Frejaskolan mot familjens hus på Sigtunavägen. Minnesbilderna från en händelse för drygt 30 år sedan säger att det var vår när våren var som bäst - när grönskan stod i full blom och solen sken med värme. En härlig dag i ett litet stationssamhälle blev då en liten skolpojke, som inget anade om att världen faktiskt kunde vara rå och brutal även under folkhems-Sveriges högsta peak, vittne till hur en några år äldre kille jagades av polisen längs med Östra Storgatan...

Det var en polisbil, det var en springande pojke med desperation i blicken som försökte hålla sig undan. In över häckar, springande i blommande rabatter och in på nästa tomt - och med en gammal svartvit polismärkt Volvo 240 med blinkande blåljus svepande på gatorna. Det var ju spännande, och naturligtvis höll den lilla killen på polisen eftersom polisen bara jagade tjuvar och bovar. Den där lite äldre killen som hade samma beteendemönster som en engelsk räv måste ju alltså vara antingen en tjuv eller en bov. När polisbilen var tillräckligt nära kastade sig poliserna ut och lyckades efter en kort språngmarsch "plocka" den andfådde men ändå hysteriskt skrikande grabben. Det var bara ett ord som upprepades på ett hjärtskärande sätt, och det ordet var "NEJ!"...

Trots att killen som nu släpades in i baksätet på polisbilen enligt alla konstens regler måste ha varit en tjuv eller en bov så kände skolpojken som bevittnat den här månadens mest spännande händelse att det var synd om grabben vars vrål nu dränktes av polisbilens motorljud. Vandringen hem från skolan mot hemmet fortsatte och grubblerierna tilltog för varje steg. Väl hemma berättade skolpojken, som var identisk med just mig, om händelsen för sin mamma - hemmafru, dagmamma och cyniker.

"-Det måste ha varit en av Lövsta-ungarna som var på rymmen" konstaterades det krasst och när jag frågade vad "Lövsta-ungarna" var så blev svaret kort och frankt "en från ungdomsfängelset Lövsta". Jaha, då var det väl en tjuv eller bov då och polisen hade ju gjort hela Gnesta en tjänst när man fångade in huliganen. Men bilden av panikslagen kille bara några år äldre än mig själv gjorde ont - riktigt ont.

Lövsta lever kvar, som en av de där SiS-inrättningarna som numera ligger i skottlinjen för undersökande journalistik. Lövsta var en plats för 30 år sedan som ungar flydde ifrån, mot Gnesta och pendeltåget som kunde ta dom mot storstaden. Hur Lövsta fungerar i dag har jag ingen som helst aning om, men när man läser såväl nyhetsflöde som Westerholms blogg blir man varse att det finns SiS-inrättningar där miljön milt sagt inte är optimal för att försöka vända en negativ livsspiral till något bättre.

Samhällets uppgift måste vara, oavsett om statsministern är blå, grön eller röd, att stå upp för folk som behöver stöttas upp. Ibland fattar man inte själv att man behöver stödet och det är då samhällets tvångsmedel måste tas till - men tvång och ett överdrivet våldsanvändande eller ett arbetssätt som förnedrar och kränker de som redan har det tungt nog. Man får ingen som mår uselt att må bättre genom att kränka, misshandla eller förolämpa denna - i detta fall måste samhället och Statens Instutionsstyrelse visa att samhället står över sådant som att spotta tillbaka, slå tillbaka eller skrika något som behöver censureras på en blogg.

Utan goda föredömen kan man inte få den som är på fel väg att hitta rätt igen. I dag var Johan Westerholm ett gott föredöme som lyfte frågan en dimension. I detta fall kan vi inte träta, oavsett hur mycket vi än må vilja - samsynen är total. Läs Johans blogg i ämnet, det kan faktiskt vara så att det är den enda gången jag tycker just det...

Länkar: Aftonbladet, SvD, DN, SR/Ekot