NETROOTS OCH NÄT-REBELLEN

Det går inte att sticka under stolen med att jag faktiskt mår som bäst när de politiska motståndarna har det som jobbigast. Händelser som Monas febersvammel, den kidnappande kommunalpolitikern och det bakhåll som den före detta Nätroten och blogglegendaren Erik Laakso utsatt sina gamla för är ju rena nirvana för en Tokmoderat som njuter när våndan slår över vänstern. Kvällens postning kommer handla om konflikten NetRoots versus Laakso, där det ensamma egot står mot det samlade, sammansvetsade kollektivet.

Att jag är avundsjuk på sosseriets kreation NetRoots har jag ju varit extremt dålig på att dölja det senaste halvåret. Man kan ju inte utan beundran se på hur rörelsen tar de sociala medierna, sina bloggare, på största allvar i sin kamp för valsegern och när man läser vad SAP:s kommunikationschef Karin Pettersson formulerar ihop i Expressen så vill man ju bara sjunka genom golvet...

"Den första lärdomen vi dragit är att om man ska satsa så ska man göra det rejält. Det duger inte att gå halvvägs" och jag har sett satsningen från högerflanken med en grön kulör i plytet.

"Ska man vara med i matchen ska man vara det för att vinna den. Den andra lärdomen är att man måste våga släppa kontrollen. En bloggvärld styrd uppifrån fungerar inte. Titta bara på Moderaternas" och jag håller på att nicka så att den gröna skallen håller på att lossna från den ständigt värkande nacken. Men att vi Moderater i bloggosfären skulle vara toppstyrda är väl jag ett tydligt bevis på det motsatta. Men att många andra bloggare som skriver om politik av rädsla eller överdriven hänsyn håller inne med kritik mot de egna är ett sorgligt faktum - eller kan det vara så att de faktiskt håller med partierna i allt som sägs, allt som tycks...?

De mest tongivande bloggarna i NetRoots, de som Erik Laakso stör sig på, är faktiskt rätt läsvärda trots att de inte alls skriver om politik som min politik ser ut. De skriver bra, de skriver bättre och några skriver bäst - men de skriver ur den kollektivistiska jordmån som fött fram deras skapandeprocesser och ideologiska vandring i mörkrets dalgångar. Trots att de alla är hopplöst förutsägbara i sin iver att stå upp för partiet så lyckas man med konststycket att faktiskt framstå som olika. Det finns ett härligt undantag där tanden aldrig hamnar framför den flinka tungan, och det är HBT-sossen - den enda som kan och inte drar sig för att veva mot de egna när så behövs.

Idag består ju NetRoots av över 550 bloggare, och av naturliga skäl kan man inte följa alla - det är ju en omöjlighet. Jag följer faktiskt bara de som har nått längst, de som kallas den innersta kretsen, de som favoriseras och de som bjuds på trevliga konferenser och bussresor med en tant som brukar få feber när antalet löntagare i landet skall upp på tapeten. I den kretsen fick inte Erik Laakso plats, när det gänget hade det myspysigt så var dörren stängd för blogglegendaren Laakso. Vad som hänt efter detta är väl allmänt känt för alla de som bloggar själva och som håller sig till politiken.

Laakso lämnade NetRoots under buller och bång, där det mesta av kritiken mot en elitistisk organisation stod mellan raderna. Igår fortsatte Laakso-upproret med ett bakhåll på Expressens debattsida mot de forna vapendragarna. Om dörren till Laakso i Bommersvik var stängd, så är den nu låst, reglad, igenmurad och någon har byggt en ny Järnridå runt Nätrötternas helgedom - en plats som Laakso numera är bannlyst från i tid och evighet.

Utifrån är det rätt spännande att se på när den kränkte Laakso kastar dynga över sina forna kamrater, där skiten stänker åt alla håll. Det är inte högt, det är lågt - det är inte rent, det är smutsigt, och jag kan förstå båda sidorna som nu spelar sina roller i bloggosfärens eget drama.

Med 550 bloggar på NetRoots krävs det en inre kärna, några som kan styra upp och agera mentorer åt sina vänner. I den kärnan fick Erik Laakso inte plats, och han kände sig fullt förståeligt stött och kränkt, som en av skaparna av det politiska bloggandet. Men det är ju en marknadsekonomi vi lever i, där vissa skördar framgångar, andra kämpar på i det tysta och några "konkar". Det är de starkaste, de som kan samarbeta som är NetRoots skyltfönster - och Laakso som placerats långt in på lagret...

Hur hade jag betett mig ifall vi i Alliansen hade ett nätverk, där jag trots min storhet och mitt sjukliga ego hade side-steppats och hållits utanför möjligheten att vara med och driva nätverket framåt...? Förmodligen hade jag blivit en karbonkopia av Laakso, där jag hade låtit dyngan regna över alla de där andra som inte hade vett att förstå min storhet. Nu är jag inte där, jag känner mig delaktig i de tafatta försöken som vi Alliansbloggare kämpar med för att skademinimera det röda övertaget i utflödet av politisk propaganda på nätet - jag är med, ännu så länge och bara så länge min blogg räknas som en kraft att ta tillvara. Marknadsekonomi kallas det visst, där vissa produkter säljer bättre än andra.

Den dagen då mitt bäst-före-datum har passerats så kommer jag bli bitter, rabiat, elak och kränkt när andra berättar att jag inte längre smakar gott. Den politiska bloggaren är av hävd en bekräftelsetörstande, egocentrerad person som nästan alltid ser sig själv som den där centralpunkten i hela tillvaron. Sådan är Erik Laakso, faktiskt. Sådana är de, alla i NetRoots innersta krets och utanför densamma - bittra eller inte. Sådana är vi i alla i Alliansens ostrukturerade embryo som inte får krypa ner i kuvösen förrän cyanosen antar samma färg som M-loggan.

Vad vill jag då? Att vi snor det bästa från NetRoots, att vi tillåter det fria ordflödet och att vi förstärker varandras storheter och olikheter. Vi skall inte bli en dålig kopia, men vi måste bli något - just nu är vi... som en elefanthjord där blixten slagit ner.

Länkar: Peter Högberg, HBT-sossen, Kulturbloggen, Erik Laakso, Mary X Jensen, Kent Persson, Seved Monke, Per Ankersjö