PÅ SÖDERS HÖJDER MED SVERIGES HÖJDARE

Jag visste inte om det var så att chefen för Nya Medier i partiet hade bestämt sig för att med mig skämta aprillo, men det var just den tanken som slog mig när jag öppnade upp ett mail från just denna chef vid namn Martin T Karlsson. Det kunde ju inte vara så, att jag - partiets egen hovnarr i egen hög person - hade fått möjligheten att infiltrera maktens innersta kärna med min laptop under armen, eller...?

Det handlade om ett seminarium med titeln "Föregångslandet" och efter att ha kollat, dubbelkollat och trippelkollat så slog euforin till och jag kände mig så underbart bekräftad! Äntligen hade man förstått min storhet även från partiledningens sida, äntligen stod det helt klart för alla och envar att det enbart var genom att låta just den där Tokmoderaten föra ut våra budskap som valsegern faktiskt finns inom räckhåll. Äntligen skulle det svarta fåret få mingla med alla vita får - och som det svarta fåret njöt!

Jag hade väl inte förväntat mig att Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Gunilla Carlsson eller Tant Gredelin skulle kasta sig över mig med kramar och glada tillrop, men jag hade iallafall förväntat mig att bli en av centralpunkterna i seminariet - en person som gräddan av rikets ledning ville fotograferas med eller få autografer av. Men ack nej, så uppskattad var man tydligen inte och det var ju lite lätt bitter som jag tryckte ner mitt feta arsle på en hård stol bredvid mina bloggvän Kent för att genom bloggen berätta historien om Föregångslandet Sverige...

Medan statsminister Reinfeldt tar plats framför oss, alla samlade där för att lyssna på när fyra statsråd, rikets första dam, en skön ung Fia och en lika skön äldre Meta skulle berätta om sin syn på föregångslandet så sjönk jag in i Kents värld, och då syftar jag inte på Kent Persson som sitter här bredvid. Nej, på bandet Kent - Eskilstunas största stolthet - och deras låt "Sverige".

"Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms,
jag vet hur det känns.
När allvaret har blivit ett skämt,
när tystnaden skräms.
Vad är det som hänt?

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är"

... och jag känner mig välkommen hit trots att partisekretare Schlingmann bara välkomnar statsministern, partiledaren och ordförande Reinfeldt. Statsministern hälsar alla välkomna och sätter igång med sitt halvtimmeslånga tal. Han utstrålar trygghet, min namne. Fredrik känns bekväm, pålitlig och just den här förmiddagen så stör jag mig inte alls på hans annars så enerverande armar. Vi bjuds faktiskt på en resa in i framtidens föregångsland - en reseskildring som jag som inbiten moderat köper rakt av, en berättelse som kanske kan få den tveksamma väljaren att tänka till men en saga som bara skulle få en nätrot att börja leta efter svagheter i.

Han är på gott humör, humorn tränger titt som tätt igenom statsmannens fasad. Det är kul, det är roligt - och när våra våta blickar möts i några sekunder så börjar jag tvivla på att jag är den där heterosexuella fetknoppen. Jag känner mig varm, han får mig att börja svettas intensivt under armarna - han är min ledstjärna, mannen jag vill hålla i handen när jag är rädd. Han är min statsminister, Fredrik Reinfeldt.

När så Anders Borg äntrar rampljuset så får man lite av känslan att det är den tuffa stjärnan som nu skall ta ton - han med ring i örat, hästsvans och ett rätt avväpnande leende. Statsministern som tagit plats nedanför "scenen" känns helt plötsligt som förbandet, han som värmer upp publiken i väntan på huvudakten - Finansminister Borg and the way to full sysselsättning...

Även här strålar det om stjärnan, en Borg som berättar målande om finanskrisen som var, finanskrisens spår och en orolig framtid - men han gör det så fruktansvärt insiktsfullt att man inte är rädd för de mörka molnen som drar in från Sydeuropa. En målande beskrivning av Gordon Brown i spenderbyxorna är faktiskt dagens höjdpunkt!

Medan Anders Borg pratar vidare så sitter jag och funderar på klasskillnaderna i svensk politik och då inte de skillnader som de grönröda tjatar hysteriskt om. Nej, jag tänker på hur pass mycket mer respektingivande Anders Borg är jämfört med gapapan Östros och hur pass mycket mer tilltalande Reinfeldt är i mina ögon om man jämför honom med Mona Sahlin. Det är klasskillnad, det är bilden jag ser framför mig medan Anders Borg orienterar vidare mot full sysselsättning. Men det är ju min bild, en bild som förstärks av att jag nu sitter här publiken med Kents laptop och känner mig så fruktansvärt nöjd att äntligen få vara med någonstans någongång...

Förbandet har spelat upp, huvudakten har låtit oss följa med på en vandring och när statsråden Gunilla Carlsson pratar förtjänstfullt om ett föregångsland som gör skillnad i världen så känns det som om det mest intressanta redan har passerat. Visst, i mina ögon är Gunilla mer tilltalande rent fysiskt än både herrar Borg och Reinfeldt tillsammans - men Gunilla har fått 15 minuter, mot herrarnas 30 minuter. Hade det här varit ett rödgrönt arrangemang så hade publiken vid det här laget revolterat och kastat tomater på arrangörerna som inte fattar sig på jämställdhet. Gunilla gör sitt jobb, hon gör det bra på sina 15 minuter innan hon lämnar över till nästa kvinna och 15 minuter till.

Tant Gredelin, eller Bea som hon är känd som i partiet, fyller på med sina 15 minuter och rejält många fler i rampljuset. En kvart som blev en halvtimme om det tryggare samhället, ett samhälle där poliserna aldrig har varit fler och där straffskärpningarna för grova våldsbrott faktiskt visar vår vilja att vara moderater i den här frågan. När det blåste upp till medial orkan om färggranna kuvert till misstänkta sexköpare så tillhörde nog jag en av de värsta kritikerna bland de blåa bloggarna.

Jag var missnöjd då, jag tyckte pudeln fick stanna inne för länge och när väl pudeln släpptes ut var den trött och intetsägande. Medan Beatrice Ask pratar om det tryggare samhället så sitter jag faktiskt och funderar på Maria Abrahamsson av någon outgrundlig anledning som jag inte kan förklara - för Bea har ju faktiskt gjort ett riktigt bra jobb om man nu väljer att blunda för de där kuverten...

Paus, 5 minuters bensträckare och en möjlighet att knappa ikapp texterna i detta blogginlägg - skönt. Runt mig hörs ljudet av tangenter som trycks ner, några andra inbjudna bloggare ger sin bild av det här "eventet" och det är när deras bilder vävs samman med mina vanföreställningar som verklighetens konturer blir skönjbara. Några hej, några nickningar och jag känner mig helt plötsligt som en i gänget.

Akt två börjar med en av mina absoluta favoriter på politikens arena - Sofia Arkelsten. Här kan man se en stjärna födas, Fia utstrålar allt det som borde vara de nya moderaternas kännetecken. Här finns det naturlighet, humor, kunskaper och ett engagemang som får mig att se en ljus framtid för en lång och ljus kvinna. Fia berättar med inlevelse om hur Sverige skall gå före i klimatarbetet och jag sitter fascinerad och lyssnar under de 10 minuter som även denna kvinna har fått se sig tilldelad efter Beas utsvävande partsinlaga. Fia är storartad, levande och om jag var osäker på min läggning efter Reinfeldts och mitt ockulära möte så är jag återigen hemma i heteronormen.

I ett föregångsland måste även skolorna dra sitt strå till stacken och om detta berättar på sjungande skånska Margareta Pålsson, även kallad Meta. Minst känd i startfältet om man frågar mig, men ändå med en förmåga att ta sig an den här framtidsavgörande frågan för landet Sverige. Temat är "Så blir alla skolor bra skolor" och inget mål kan väl vara bättre - där frågan om vem som driver en skola bäst alltid måste ha företräde mot vem som driver skolan.

Två punkter återstår - och när rikets första dam, allas vår Filippa Reinfeldt börjar prata om en rättvis sjukvård så hänfaller jag åt att sitta och beundra denna otroliga kvinna. Orden som kommer ur den där härliga munnen känns fruktansvärt avlägsna. Kanske beror det på att jag har arbetat i vården i 20 år och sett problemen i mina blodsprängda ögonvitor. Jag kan ämnet, jag tycker att vi gör rätt förändringar och faktiskt skapar en mer rättvis sjukvård. Medan Filippa pratar på tänker jag på lyckosten Fredrik som har en sådan fantastisk kvinna vid sin sida och lyckosten Filippa som har en sådan härlig man som livskamrat. Om nu sjukvården blir mer rättvis så känns min livssituation mindre rättvis - men vad fan, jag får ju vara med här på Söders Höjder iallafall...

Slutpunkten på programmet är en företagarpanel under ledning av Tomas Tobé - det enda som ligger mellan mig och det där gratis-skrovmålet till lunch som jag längtat efter sedan jag svalde sista tuggan av den likaledes gratis frukostmackan för cirka tre timmar sedan. Det är svårt att matcha Filippas show, det grejar nog ingen företagarpanel men de gör väl så gott de kan. Själv sitter jag här vid laptopen medan magen kurrar och funderar på gratislunchen - är den så god som jag vill se i ett Föregångsland...?

Det var en helt ny upplevelse att få vara med om ett sådant här seminarium, som bloggare, enmanstankesmedja och opinionsbildare på nätet. Jag gillar idéen att låta oss vara med, hybris kallas det visst, och hoppas på fler chanser trots det här inlägget. Ett förslag är att faktiskt bjuda in motståndarsidans bloggare framöver, för att öppna upp debatterna på nätet ännu lite mer - vår politik och våra visioner klarar av att granskas intimt. I dag var jag här med mina partivänner, det var underbart och det var kul men ännu lite roligare skulle det faktiskt vara att få vara "embedded" på Sveavägen 68...

Slutligen ett stort tack till min nya vän Kent Persson, som i sin oändliga vänlighet lånade ut sin laptop när mitt modem strejkade på grekiskt vis. Tack! Tack!

Länkar från gammelmedia lär dyka upp här: DN, Expr, AB

Medbloggare på plats: Kent, Fia, Thomas Ardenfors, Micael Glennfalk, MP

Medbloggare på annan plats: Alliansfritt