ATT KÖPA SIG TID GENOM ATT PRATA BAJS...

Först och främst vill jag börja med att gratulera alla mina politiska motståndare, de socialdemokratiska valarbetarna, som nyss köpte sig lite mer tid att leva i ett det allt kallare och hårdare Allians-Sverige. Skall man tro på nyheterna så lever man längre om man pratar bajs och snackar skit, och var det i något sällsynt arbetsmoment där det socialdemokratiska valarbetandet excellerade så var det ju just i skitsnack och bajsprat...

De var ju många, de där röda valarbetarna, och de mötte ännu fler väljare på gator, torg, i trapphus, vid ytterdörrar, över telefonledningarna och genom nätrötternas ihärdiga bloggande. Det var många människor som fick lyssna på skiten och många äro de röda valarbetare som lär passera 100-årsstrecket med råge.

Nu handlar ju förvisso nyheten som sprids i mediabruset om att ett mer avslappnat förhållande till att kasta sig in i spännande diskussioner om fekaliers utseende, struktur, konsistens och doft skulle kunna rädda många svenskar från kräftor i tarmpaketet. Svensken måste alltså bli mer hämningslös - och börja prata morgonbajsandet till morgonkaffet på jobbet, diskutera de olika familjemedlemmarnas prestationer på dasset runt middagsbordet eller arrangera en tävling om vem som har de mest illaluktande gaserna till fredagsmyset. Allt för folkhälsans skull - tänk på det när blygheten tar dig i ett järngrepp innan du berättar för vänner och bekanta hur din korv såg ut senast du lyckades leverera...

Själv lever jag kvar i kiss-å-bajsåldern trots att jag passerat de 40 åren med ett respektingivande avstånd. Hämningar ligger inte för mig, och jag kan snacka om bajs med helt okända människor i de flesta tänkbara situationer. Frågan är om de är kapabla att genom mitt självutlämnande svammel ställa diagnosen om det är i tjocktarmen eller i tunntarmen mina tumörer frodas? Eller måste jag lyckas pricka rätt och släppa mina spärrar inför en läkare med specialistkompetens på just tarmarna och det de producerar...?

Hursomhelst, jag är inte rädd, jag är inte blyg - jag kan tala om mitt bajs med stolthet i rösten. Kanske är detta en bieffekt av att jag har jobbat i vården under halva mitt liv. I dag, till exempel, presterade jag under förmiddagen lagom mycket, i en lagom konstistens och med en lagom odör. Allt var lagom, och jag kan därmed tryggt sätta mig framför TV:n och titta på hur ett gäng som inte lyckas genom eget arbete tar TV4 till hjälp för att mörda andras låtar på ett sätt som mest liknar...bajs?

Länk: SvD,