DEN HEDERVÄRDE VON SYDOW OCH DEN OVÄRDIGA OPPOSITIONSLEDAREN SAHLIN

Jag hoppas att alla kommer ihåg hur det lät för lite mindre än ett år sedan, hur orden ekade i mässhallen ute i Älvsjö, på sosseriets jobbkongress - själva startpunkten för en rörelses långa och plågsamma självdefenestration. Jag hoppas att alla kan dra sig till minnes vad Mona Sahlin sade där och då, inför sina jublande kongressombud.

"Därför är beskeden så tydliga från vårt rödgröna regeringsalternativ. Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! ...Och det gäller också passivt inflytande!"

Så sent som igår levde hoppet fortfarande om att det faktiskt var en ödmjuk och förstående socialdemokrati som faktiskt fattade att partiet hade fått en käftsmäll som visste vad den träffade av väljarna. Igår berättade en av rörelsens få överlevande hedersknyfflar, Björn von Sydow, att han inte tyckte att det var speciellt begåvat att låta Sverigedemokraterna få spela ut sina kort i samband med Rikmötets öppnande. "Det är riskabelt för mig. Jag vill inte vara i en situation där Sverigedemokraterna kan rösta på mig, av demokratiska skäl. De är inte odemokratiska på alla sätt, men de har en annan syn på fri- och rättigheter. Jag vägrar att ställa upp" sade Björn von Sydow på sitt säreget nasala sätt och jag fick för mig att sosseriet och Mona faktiskt hade menat allvar den där dagen i mässhallen ute i Älvsjö, under jobbkongressen...

Men där Björn von Sydow visar sig vara en man som faktiskt förstår att välja sina strider, och som ser det osmakliga i att låta utpressningen ta fart innan Talmannen skickat klubban i bordet för första gången efter valet så tvingas man konstatera att Mona Sahlin gav hyckleriet ett ansikte när hon trollade fram Kent Härstedt som kandidat till talmansposten. Det von Sydow har fattat, fattar inte Mona. Det blir bara ovärdigt, det blir riktigt löjligt och det handlar faktiskt inte om att vara en bra opposition eller inte - det handlar bara om bitterhet och ett parti som måste vara de sämsta förlorarna som går i ett par skor bland de som kallar sig demokrater.

"Därför är beskeden så tydliga från vårt rödgröna regeringsalternativ. Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! ...Och det gäller också passivt inflytande!" stod Mona Sahlin och basunerade ut från talarstolen. Mona Sahlin höll fingrarna i kors medan hon tittade ner i sitt manus.

I manuset borde det ha funnits ett antal reservationer, som hennes jublande supportrar gott kunde ha fått veta om. Aldrig någonsin gäller inte när man skall sätta borgerligheten på pottkanten, oavsett om det handlar om val av talmän eller statsbudgeten. Aldrig någonstans gäller inte i Sveriges Riksdag med tillhörande utskott eller i mediabruset. Aldrig någon gång gäller inte alls när nu situationen ser ut som den gör. Vad passivt inflytande anbelangar så har Mona Sahlin redan visat vem hon är - den ovärdiga oppositionsledaren som inte fattar vad hon säger.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr1, Expr2, AB

Bloggar: Böhlmark, Ardenfors, Westerholm, Ekonomisten, Anybody's place, Högberg, Mary, Kent, Lidby, Micke i Tingsryd