Riksdagens dörrar slog igen i ansiktet på Thomas Bodström, gräddfilen var avstängd för tid och evighet i en trafikomläggning som inte Bodström hade sett skulle komma trots att det skyltats länge och väl. Bodström har att välja på att lämna familjen ensamma i USA, med allt vad det kan komma att innebära av dåligt samvete - eller att lämna sina väljare, alla de där 16807 personerna som faktiskt satte sitt kryss framför Bodströms namn. Tillsammans med alla de där som inbillade sig att ett förstanamn på listan faktiskt ville göra något vettigt för sitt parti oavsett om det handlar om opposition eller regerande så finns det minst 16807 som kan komma att känna sig svikna...
Men sagan Bodström verkar vara över, iallafall för tillfället - iallafall här och nu. För inte kan väl Bodström efter att ha kvaddat sina egna insatser i valrörelsen genom att fly landet redan då och efter att ha markerat var det är han vill vara under talmansomröstningen helt plötsligt börja prioritera den Riksdag han aldrig har prioriterat och prioritera bort familjen? Problemet för Bodström är att hur han än gör så har han öppnat upp för en storm av kritik. Att gömma sig bakom argument som att riksdagens regler är stelbenta funkar inte, eftersom reglerna såg ut så här när Bodström planerade post-Val 2010.
Det som jag tycker är mest spännande i den uppkomna situationen är att fler och fler sossar, äntligen, tar ton mot sitt eget högdjur och på det sätt som Bodström har hanterat sitt eget politiska hantverkande. Inte ens de mest inbitna sosse-cykloperna kan väl rakryggat ställa sig upp och tycka att Bodström faktiskt haft rätt fokus på sina förtroendeuppdrag under de år då han varit ett affischnamn för Rörelsen. Det har ju funnits så mycket annat som var roligare och mer givande än att sitta och ruttna på Helgeandsholmen för en man som vill leva sitt liv i fart och fläkt.
Men politik handlar ju just om att lägga fokus på de uppdrag man fått, och just därför är det inte konstigt att vi får se skarp kritik både på och mellan raderna mot Bodström på Nätrötterna Högbergs och Westerholms bloggar. De har varit tysta så länge att det måste ha gjort ont, samtidigt som de hedrat partiets sjuka kultur att inte yppa ett ord av kritik mot sina egna innan de har fått foten på något sätt. Bodströms redan svaga ställning har försvagats, och vad han än väljer så är det en politiskt skadeskjuten globetrotter som flyger över Atlanten - utan stöd i de breda leden.
Alla verkar förstår att Bodström i den uppkomna situationen måste välja familjen framför politiken i Riksdagen, alla utom den Ibrahim Baylan. Ibbe vill ha hem en skadeskjuten Bodström till Riksdagen så fort det bara går och helt plötsligt visar det sig återigen att Baylan går i otakt med sitt parti och sin Rörelse. Bodström är redan körd, men det fattar inte Baylan - lika lite som Baylan verkade förstå att valet 2010 var på väg att gå åt fanders när han beställde sina egna opinionsundersökningar. Baylan excellerar i sin dumhet på ett sätt som gör att vi på Allianssidan borde fira med en tårtbit varje dag denna person biter sig fast vid sin position som sosseriets partisekreterare.
Men sagan Bodström verkar vara över, iallafall för tillfället - iallafall här och nu. För inte kan väl Bodström efter att ha kvaddat sina egna insatser i valrörelsen genom att fly landet redan då och efter att ha markerat var det är han vill vara under talmansomröstningen helt plötsligt börja prioritera den Riksdag han aldrig har prioriterat och prioritera bort familjen? Problemet för Bodström är att hur han än gör så har han öppnat upp för en storm av kritik. Att gömma sig bakom argument som att riksdagens regler är stelbenta funkar inte, eftersom reglerna såg ut så här när Bodström planerade post-Val 2010.
Det som jag tycker är mest spännande i den uppkomna situationen är att fler och fler sossar, äntligen, tar ton mot sitt eget högdjur och på det sätt som Bodström har hanterat sitt eget politiska hantverkande. Inte ens de mest inbitna sosse-cykloperna kan väl rakryggat ställa sig upp och tycka att Bodström faktiskt haft rätt fokus på sina förtroendeuppdrag under de år då han varit ett affischnamn för Rörelsen. Det har ju funnits så mycket annat som var roligare och mer givande än att sitta och ruttna på Helgeandsholmen för en man som vill leva sitt liv i fart och fläkt.
Men politik handlar ju just om att lägga fokus på de uppdrag man fått, och just därför är det inte konstigt att vi får se skarp kritik både på och mellan raderna mot Bodström på Nätrötterna Högbergs och Westerholms bloggar. De har varit tysta så länge att det måste ha gjort ont, samtidigt som de hedrat partiets sjuka kultur att inte yppa ett ord av kritik mot sina egna innan de har fått foten på något sätt. Bodströms redan svaga ställning har försvagats, och vad han än väljer så är det en politiskt skadeskjuten globetrotter som flyger över Atlanten - utan stöd i de breda leden.
Alla verkar förstår att Bodström i den uppkomna situationen måste välja familjen framför politiken i Riksdagen, alla utom den Ibrahim Baylan. Ibbe vill ha hem en skadeskjuten Bodström till Riksdagen så fort det bara går och helt plötsligt visar det sig återigen att Baylan går i otakt med sitt parti och sin Rörelse. Bodström är redan körd, men det fattar inte Baylan - lika lite som Baylan verkade förstå att valet 2010 var på väg att gå åt fanders när han beställde sina egna opinionsundersökningar. Baylan excellerar i sin dumhet på ett sätt som gör att vi på Allianssidan borde fira med en tårtbit varje dag denna person biter sig fast vid sin position som sosseriets partisekreterare.
"Thomas är en skicklig politiker. Vi vill jättegärna ha Thomas i riksdagen" säger Baylan, för att göra Bodströms prioriterande ännu lite jobbigare. Vad Bodström än gör så kommer det att bli fel, vilka besked han än lämnar så kommer det öppna för en våg av kritik - där jag lovar att vara med och filosofera kring Bodströms liv och hur det kunde bli så fel...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar