2010/10/13

BYE, BYE BODSTRÖM...?


Det borde ju inte ha kommit som en blixt från klar himmel för sosseriets ledning att det var precis så här Bodström skulle göra. Under en lång tid så har ju "Rörelsens" egen mångsysslare varit extremt tydlig med vad han tänkte göra när lamporna hade släckts ner på den röda valvakan - Bodström skulle skynda till Arlanda, ta sig till Logan Airport i Boston och leva ett annorlunda liv i minst ett halvår. Mona visste vad som var på gång, Ibrahim Baylan var fullt medveten om Bodströms närmaste planer - ingen kunde ju ha undgått att landsflykten till Massachusetts var vad Bodström ville där och då...

Jag må tycka mycket om Thomas Bodström, som politiker eftersom jag inte känner människan, och då mest illa. Men idag tycker jag synd om den människa som jag inte känner, en känsla jag absolut inte har för politikern Bodström. Bodström var toppnamnet på Stockholms läns riksdagslista - placerad där för att han tilltalade sexuellt frustrerade kvinnor med sin fuktiga blick och för att han, och möjligtvis bara han, var det sista hoppet om att väcka liv i partiet i en del av landet där man snart betraktas som ett museiföremål. Det gick inte alls - och stjärnglansen som Bodström har haft som en aura runt sig löstes upp som en sur fis i en orkan.

Men lik förbannat så valdes Bodström in i Riksdagen av de fåtaliga stockholmarna som röstade rött. Bodström fick väljarnas förtroende att sitta där på riksdagsbänken några minuter i veckan - mellan styrelsemötena i Pysslingen, möten med sitt förlag och olika besök på rättegångar i sin egenskap av välavlönad jurist. Bodström fick ett förtroende av väljarna som han skiter i just nu, ett förtroende som Mona visste att hennes kompis skulle få - men som hon också skiter i.

För det som nu händer kring Bodström är ju något en hjärndöd orangutang hade kunnat förutse, en händelseutveckling som inte alls har varit hemlig eller maskerad. Alla visste ju att Bodström skulle dra till familjen i Boston, samma familj han pysslade om mitt under valrörelsen med en dator framför plytet på Dunkin' Donuts i någon välmående förort till Boston...

Inifrån Riksdagen mullrar det, nästan alla tycker att Bodström - politikern Bodström alltså - sviker sina väljare och att politikern Bodström inte skall få ledigt på ett sätt som ingen annan får. Grabben i Gräddfilen har fått ett ansikte i Thomas Bodström, men människan Bodström ställs nu inför ett val jag inte avundas honom. Människan Bodström tvingas välja mellan familjen och de som valde honom till ledamot av Sveriges Riksdag.

Vad Bodström än väljer så kommer han att förlora i anseende, det är några som borde betyda mycket för honom - som människa och som politiker - som han kommer att svika rejält. De känslor som är förknippade med detta är inget jag avundas Bodström, alls. Men historien kletar ju ner några andra i omgivningen - de som visste vad som var på gång men lik förbannat hade Bodström som vallokomotiv och frontfigur, de som placerade honom på toppen av valsedeln i AB-länet, de som heter Mona Sahlin och Ibrahim Baylan...

När Mona satt och var ålderspresident i Riksdagen under det talmansval då Bodström redan hade tagit sin bondpermis, så satt hon där i egenskap av den näst mest erfarne ledamoten i Riksdagen. Hon om någon borde alltså veta det ohållbara i den situation som Bodström själv försatt sig i. Eller är Mona så blind att hon bar på vanföreställningarna om att hela riksdagen skulle se Bodströms storhet på det sätt som hon såg storheten, att alla skulle vara på att ge grabben sin egen gräddfil med egna regler och förordningar...?

Nej, Mona såg det här komma - hon visste vad som skulle kunna komma att ske. Mona spelade falskt när hon och Rörelsen placerade kompisen Bodström som toppnamn på valsedeln, när han fick agera vallokomotiv trots att han förmodligen skulle kyssa sin politiska karriär farväl för att istället lappa ihop sin familj i främmande land. Bodströms beteende och bondpermis kletar sig fast på de som hela tiden visste, men som ingenting gjorde för att det skulle bli rätt. Frågan är varför är det bara Bodström som är måltavlan just nu?

Bodström är idag både ett offer för sitt eget partis maktambitioner som en produkt av densamma - Bodström är idag människan som inte säger sig veta om han skall vara just människa eller politiker när valet för en gångs skull borde vara enkelt. Stanna kvar därborta Bodström, kom inte hem - svenska folket behöver dig inte alls men det gör din familj...

Länkar: AB, AB, AB, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4, Expr5, Expr6, SvD, SvD, DN1, DN2
Bloggar: Läs Högbergs "uppgörelse" med sin partivän!, Böhlmark, Laakso

6 kommentarer:

Christer Borgström sa...

Visst är familjen dem viktigaste att ta hänsyn till. Det borde ju även Bodström inse.

ua sa...

Ujujuj, undras hur det känns för honom nu när riksdagen rycker undan den fantastiska flygande mattan under fötterna på honom. Skämt åsido, han borde gjort det valet FÖRE riksdagsvalet!

Krassman sa...

Precis som Littorins barn behövde honom..eller hur var det nu med det där Antonsson?

Tokmoderaten sa...

Alla barn behöver väl sina pappor. Men jag fattar inte vad Littorin och Bodström har gemensamt i något annat än just det. Upplys mig gärna...

Peter Högberg sa...

http://hogbergstankar.blogspot.com/2010/10/brev-till-bodstrom.html

Hans Åberg sa...

Jag tycker mig se en skicklig politiker tona fram bakom det här. Mona har haft och har en förändringsagenda men hennes kamrater spjärnar emot. Hon fick också ärva ett gäng mer eller mindre trofasta kamrater. Långsamt så håller dessa på att förnya sig själva, helt på egna meriter. Smart, skickligt. Inte utan att man imponeras.

http://hansaberg.wordpress.com/2010/10/14/fran-varma-omslag-till-kalla-avslag/