TOKMODERATENS SÖNDAGSSKRÖNA - OM ATT VÄLJA VÄG OCH INTE ALLTID RÄTT VÄG

Nyhetsflödet denna morgon är så brett att det faktiskt känns svårt att välja vad jag skall blogga om. Det har kommit en ny opinionsundersökning som visar att vi Moderater fortsätter att gå som tåget, om det då inte handlar om ett svenskt SJ-tåg som alltmer sällan rullar som det skall. Visst skulle jag kunna kommentera dessa siffror som är glädjande för oss moderater men mer ångestframkallande för våra små alliansvänner i KD och Centern.

Men denna morgon landar jag i en nyhet som berör mig djupt samtidigt som jag faktiskt äcklas över att Anna Lindhs och Bo Holmbergs söner skall få lida ännu lite mer bara för att en TV-kanal som TV4 vill fullända sin förmåga att skapa sensationsjournalistik.

Anna Lindhs tragiska och alltför tidiga bortgång tillhör de politiska händelser som berört mig mest. Tillsammans med mordet på Olof Palme så är mordet på Anna Lindh det svartaste kapitlet i historien om den svenska politikens öppenhet och landets naivitet om att vi levde i en skyddad verkstad - långt bort från hotbilder och lönnmördare, långt bort från psykfall i en blå keps med en mora-kniv i fickan. Morgonen då Göran Perssons röst brast i direktsändning samtidigt som tårar rullade ner för de plufsiga kinderna så föll även jag i gråt...

När jag gick och kröp ner under täcket på kvällen den 10 september så var jag i chock efter illdådet på Filippa K, första våningen på NK - bourgoisens "hovleverantör" av det mesta mellan himmel och jord. Trots att Anna Lindh var svårt skadad så talade ändå mediarapporterna om ett hyfsat stabilt tillstånd. Anna fanns ju på KS, själv flaggskeppet i Stockholms sjukvård och en inrättning som vi på SöS fnyste åt för att det var ett så drygt och självgott bygge utanför stadsgränsen. Då jobbade jag nämligen på Södersjukhuset, nu finns jag i lokaler på ett barnsjukhus med utsikt över den akutmottagning där Anna Lindh togs om hand.

På morgonen kom så det hemska dödsbudet, och det dröjde faktiskt inte speciellt lång tid innan skvallret och baktaleriet tog fart i vårdkedjan. De som hade tagit hand om Anna Lindh hade överarbetat situationen bara för att det var utrikesministern, man hade försökt sig på en betydligt mer avancerad vård än den som till exempel hade givits till en uteliggare som fått kompisens förskärare i levern. Anna Lindhs lever var sargad, hon blödde enormt och medan man sydde, brände och försökte stoppa hennes blödningar så hade man kunnat göra annorlunda, mer "basic". Ryktena gick om att om att man bara gjort som man skulle ha gjort med uteliggaren så skulle resultatet kanske ha blivit ett annat...

Ingen kan få mig att tro eller ens inbilla mig att alla de där läkarna på KS inte gjorde det som man trodde var bäst just där och just då, man ville rädda Anna Lindh. Man kämpade som djur, man slet sitt hår i förtvivlan när nya blödningar dök upp samtidigt som man fått stopp på en annan - man gjorde det man trodde var bäst för Anna Lindh.

Idag drar Kalla Fakta fram det skvaller och de rykten som cirkulerat i åratal i vårdsvängen, bland oss som då jobbade under landstingets vingar. Allt handlar om "tänk om...", om att allt kunde ha varit så mycket mer annorlunda om man hade gjort på ett annat sätt. Så kan man ju filosofera om de flesta händelserna i livet, det finns ju alltid vägval där man undrar hur livet sett ut om man valde den andra vägen.

Det är inte omöjligt att Anna Lindh hade överlevt och blivit Göran Persson kronprinsessa om man hade kört "packa och lägg tryck på blödningarna" istället för att öppna, sy och bränna. Men det är ju inget vi kan vara säkra på, och hade man gjort kört "basic"-varianten och Anna Lindh trots det hade gått bort så hade kvällens Kalla Fakta handlat om varför man gjorde si stället för så. Anna Lindh var svårt skadad och utgången inte alls självklar.

Nu blev det som det blev, Anna Lindhs söner miste sin mor, Bo Holmberg miste sin fru och Rörelsen miste sin kronprinsessa. När Kalla Fakta denna kväll börjar älta i det som var och som vi inte kan göra någonting åt så lider jag med Anna Lindhs söner igen, två grabbar som redan lidit mer än vad någon skall behöva. Jag är övertygad om att alla gjorde sitt yttersta för att rädda deras mor, men det går aldrig att vara helt övertygad om att man valde rätt väg. Hursomhelst har någon lärt sig något, något som man kan ha nytta av nästa gång någon kommer in med någon form av skada på levern.

De processerna behöver absolut inte ske i TV, de kan gott ske på ett sådant sätt att man inte rör upp ett redan hanterat trauma för en omgivning som också vet att alla gjorde vad trodde var rätt och riktigt den där natten på operationssalen på KS. De som har lämnat oss har lämnat oss för gott och det enda vi kan göra är att ta med oss erfarenheterna från sjukvårdandet in i framtiden...

Länkar: SvD, SvD, DN, Expr, Expr

Bloggkrönikörer: Högberg, Westerholm, Kent, Mary