När jag gick upp imorse så trodde jag att den här dagen iallafall skulle bli bättre än gårdagen, en gårdag som var usel och plågsam på flera sätt. Men det kunde bli värre och den här gråa, regniga och vidriga höstdagen slog gårdagen med hästlängder - iallafall ur ett rent självcentrerat och sjukt egoistiskt perspektiv. Mer om vad som gjorde den här dagen så jobbig ber jag att få återkomma till i min söndagsskröna, där jag har både tid och möjligheter att ta ut svängarna i frågor som jag betraktar som lite mer personliga...
Gårdagen då? Vad var det som gjorde gårdagen till en usel dag trots att vädret faktiskt var okej för att vara en svensk oktober-måndag? Det fanns ju ett antal anledningar att deppa ihop, och den första var att nya svenska förluster i Långt-bort-i-stan. Inga stupade förvisso, men två allvarligt skottskadade soldater i en eldstrid med terrorister på landsbygden utanför Mazar-e-Sharif. Det var absolut en nyhet som när den ploppade upp i nyhetsbruset var spiken i kistan på en dålig dag som då blev ännu sämre.
Redan tidigare på dagen hade vi som kallar oss moderater fått dåligt humör av att få höra att statsministerns högra hand, statssekreteraren och majoren Hans Gustaf Wessberg, skulle lämna sin post. En djupt deprimerande nyhet som satte sin prägel på dagen. HG Wessberg har skött sin uppgift galant, en uppgift han fick tack vare eller på grund av att hans kvinnliga företrädare Ulrica Schenström hånglade upp en TV4-reporter inför paparazzi-fotografernas mörkerkameror.
Wessberg blev den trygga utpost som den faktiskt orutinerade och nya statsministern Fredrik Reinfeldt så väl behövde. Känslan av att allt vände när HG Wessberg kom in med sin medfödda trygghet och organisationsförmåga var påfallande, iallafall för mig. Jag hade hoppats att Hans Gustaf Wessberg skulle sitta på statsministerns, den allsmäktige Fredriks, högra sida och skall komma därifrån för att döma levande och döda - men tji fick jag och får nu sitta och ha panikångest medan jag funderar på vem skall sätta sig bredvid statsministern nu.
Gårdagen då? Vad var det som gjorde gårdagen till en usel dag trots att vädret faktiskt var okej för att vara en svensk oktober-måndag? Det fanns ju ett antal anledningar att deppa ihop, och den första var att nya svenska förluster i Långt-bort-i-stan. Inga stupade förvisso, men två allvarligt skottskadade soldater i en eldstrid med terrorister på landsbygden utanför Mazar-e-Sharif. Det var absolut en nyhet som när den ploppade upp i nyhetsbruset var spiken i kistan på en dålig dag som då blev ännu sämre.
Redan tidigare på dagen hade vi som kallar oss moderater fått dåligt humör av att få höra att statsministerns högra hand, statssekreteraren och majoren Hans Gustaf Wessberg, skulle lämna sin post. En djupt deprimerande nyhet som satte sin prägel på dagen. HG Wessberg har skött sin uppgift galant, en uppgift han fick tack vare eller på grund av att hans kvinnliga företrädare Ulrica Schenström hånglade upp en TV4-reporter inför paparazzi-fotografernas mörkerkameror.
Wessberg blev den trygga utpost som den faktiskt orutinerade och nya statsministern Fredrik Reinfeldt så väl behövde. Känslan av att allt vände när HG Wessberg kom in med sin medfödda trygghet och organisationsförmåga var påfallande, iallafall för mig. Jag hade hoppats att Hans Gustaf Wessberg skulle sitta på statsministerns, den allsmäktige Fredriks, högra sida och skall komma därifrån för att döma levande och döda - men tji fick jag och får nu sitta och ha panikångest medan jag funderar på vem skall sätta sig bredvid statsministern nu.
Men då kom jag att tänka på att HG Wessberg minsann hade valts till Riksdagen, och att hans övergivande av post skulle föra något gott med sig. En rätt ung moderat riksdagsgrupp som genom Anton Abeles intåg hade blivit ännu yngre skulle nu få förmånen att få in en mentor av monumentala dimensioner i gänget, och man skulle bli av med Anton Abele. Två flugor i en smäll, och två goda saker som balanserade upp den dåliga nyheten om att Reinfeldt får leta ny statssekretare...
Men så kom eftermiddagen, och HG Wessberg lät meddela att han inte hade några ambitioner att flytta in på Helgeandsholmen, - Hans Gustaf ville ut i näringslivet. Efter allt som HG ändå har gjort vägrar jag tänka tankar om svek, trots att hans beslut befäster Anton Abeles nya maktposition som rikets yngsta riksdagsledamot. Jag tänker absolut inte på svek a la Bodström, jag tänker på att jag vill önska HG Wessberg all lycka till med vad han än tar för sig. Tack HG!
Anton Abele då, varför är jag så avigt inställd mot honom? Kanske beror det på att jag känner mig som 42-årig ärke-loser när en knappt byxmyndig snorhyvel lyckas jobba sig till en position som riksdagsledamot - en position jag aldrig någonsin kommer att komma i närheten av. Det är ren och skär bitterhet, massor med avundsjuka och ett sjukligt Jantelag-lydande det handlar om med andra ord.
Men det finns även spår av ilska över att samma unga herre, Anton Abele, är en historierevisionist av stora mått. Anton har nämligen ägnat sig åt själv-censur, där hans tidigare valfilmer suddats ut av honom själv. Det är filmer som dyker upp på Youtube nästan dagligen, men som sedan raderas av Abele och kretsen runt honom. Rena nidbilder, visst ta bort dom - men själva orginalet, avtrycket i den virtuella världen, måste få leva kvar som ett animerat monument av en ung mans ambitioner att jobba sig uppåt ännu lite till...
Det handlar om valfilmer som gav Anton Abele uppmärksamhet, och all PR är väl bra PR...? Mitt tips till Anton Abele för att återvinna respekten han behöver är att stå för det han gjort, alldeles oavsett om den där kaffekoppen på bordet i valfilmen inte matchade varken soffan, gardinerna eller Metros framsida. Stå upp för den konst du skapat, oavsett om du skäms för den i efterhand, Anton Abele. Lägg upp filmklippen igen, och du kommer att bli en hjälte som vågar stå upp för att allt du gör och gjort inte är perfekt. Gör du så, Anton Abele, så önskar jag även dig lycka till i ditt heliga uppdrag de kommande fyra åren...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar