2010/10/21

DAGS ATT FRITA EN KIDNAPPAD UTRIKESPOLITIK?




Sosseriets kriskommissioner har inte börjat jobba ännu, om man bortser från nätrötternas egna "öppna kriskommission" som såg sitt ljus häromdagen. Oavsett om det handlar om öppna eller stängda kriskommissioner så handlar det om att man måste lyfta på alla stenar som man hittar för att rädda sitt parti från det fria fall man nu befinner sig i. Under den första av stenarna som man lyfter lär man hitta Lars Ohly, under den andra hans parti, under den tredje hans ideologi och under den fjärde ett spår om vad de tre tidigare fynden betytt för det egna partiet...

De flesta omedelbara analyserna om varför många tidigare sossar hade lämnat sitt gamla parti handlade om just samarbetet med Ohly och hans parti. Många var de som absolut inte kunde leva med att rösta fram en regering där den gamle tågmästaren skulle ingå som en naturlig del av ett rödgrönt samarbete. Efter valdagen var väljarnas dom tydlig, de gillade inte att ha med tågmästare Ohly på tåget - medan ett samarbete med Miljömupparna inte fick så många sossar att gå i kupétaket.

Visst måste det ha varit en lång och plågsam process där man var tvungen att ta till sig Vänsterpartiets sjukligt anti-amerikanska utrikespolitik och faktiskt göra den till alla de tre partiernas. Det kom krav på att alla amerikaner i uniform skulle åka till USA och stanna där oavsett vad som händer i världen, och Urban Ahlin - sosseriets utrikespolitiska talesperson såg ut att skämmas när han tafatt försökte försvara dumheterna i den rödgröna försvars- och säkerhetspolitiska plattformen. Vänsterpartiet kidnappade frågan och inget lösen i världen kunde få herrar Ohly och Linde att släppa offret.

I en fråga där Mona bara några månader tidigare hade rest till själva kokpunkten av verkligheten - till Mazar-e-Sharif - och där Urban Ahlin bara ett halvår visat att sosseriet faktiskt fattade vad som behövs i Afghanistan kunde man sedan se att sossarna inte hade några ambitioner att ta sig för en fritagningsoperation. Den utrikespolitiska retoriken dikterades av kidnapparna Lars och Hans, och Monas erfarenheter från sin långa resa och Urban Ahlins verklighetsförankring betydde ingenting när det gällde att hålla buset på gott humör. Vänsterpartiet satte agendan, Vänsterpartiet berättade för Mona vad som gällde och precis så lät det sedan...

Det var nog inte den enda orsaken till att sosseriet gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten blev ett faktum, men svagheten i förhållande till några gapiga men mindre busar blev tydlig. Kunde Vänsterpartiet utan problem få det större partiet att dansa efter deras pipa i en fråga så varför inte i fler?

Tragedierna i Afghanistan fortsätter, en svensk soldat har stupat och fyra av hans kollegor har sårats i strider mot terrorister, men det är ju inte de enda tragedierna. Afghanska flickor som går till skolan skjuts ihjäl bara därför av terroristerna - ett exempel av de fortlöpande tragedierna. Men Sverige vore ju inte Sverige om inte diskussionen kom upp om att dra hem våra soldater så fort det blir en motgång. Ohly skriker naturligtvis högre än vanligt, Mona är passande nog tyst och bilden av att det är just Ohlys linje som gäller blir ännu lite tydligare. Vad effekterna skulle bli för Afghanistan eller för de länder som avser ta ansvar för att folket i det landet slipper ännu mera terror bryr sig inte Ohly om, och i och med Monas tystnad inte heller hon. Vi samarbetar ju med USA, och bara det är skäl nog att vi skall packa och dra fortare än kvickt. Att vi samarbetar med USA på uppdrag av FN betyder ingenting alls, eftersom vi aldrig någonsin, någonstans eller någongång skall gå sida vid sida med "jänkarna"...

Idag har statsminister Reinfeldt och utrikesminister Bildt bjudit in oppositionen för att hitta en gemensam väg ut ur Afghanistan, när den vägen är farbar och lämplig att åka på. Mona går själv, Ohly skriker ännu lite mer om att regeringen försöker splittra oppositionen. Faktum är att det är Ohlys gapighet och Mona Sahlins svaghet som har splittrat landet. Det fanns en genuin samsyn som delades av alla allianspartierna och de mer verklighetförankrade sossarna. Den samsynen är bortblåst av Ohly, Linde och en sosse-ledning som tycker att det är viktigare att framstå som eniga med ett gäng tokskallar i samma regeringsalternativ än att stå upp för det som är rätt.

Nu har Mona och Urban Ahlin chansen att ställa tillrätta, att lyssna på de som inte dikterar sina utrikespolitiska tankar med enbart USA-hatet för ögonen. Skulle de våga skulle de vinna, för inte förrän den dagen då man klipper banden till Vänsterpartiet så kommer någon kriskommissions förslag att någonsin betyda något. Det är dags nu, låt er splittras - det kommer ni att vinna på. Det kommer Sverige att vinna på. Det kommer Afghanistan att vinna på. Alla vinner på att Vänsterpartiet får yla i ensamhet...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4, AB

...och ibland dyker de där tillfällena upp, då man kan ta Nätrötternas tystnad i en fråga för var det är - en skamkänsla över att partiet tillsynes går i Ohlys ledband.

2 kommentarer:

Visionären sa...

Bra skrivet. Exakt min uppfattning.

V

Sven-Erland sa...

Väl formulerat och du har helt rätt: med 6 socialdemokratiska partier i mittfältet och två vettvillingar på ytterkant borde Sverige kunna enas om en plan för Afghanistan.

Men jag blir besviken när du säger att våra sosse-kommissioner inte kommit igång: KKIII, den sk Saningskommissionen är redan klar med sina slutsatser - över en machiato som vanligt. http://svenerland.wordpress.com/kkiii/