BAJEN, BAMSE OCH BORGQVIST

Det har ju egentligen varit alldeles för mycket politik på bloggen under alldeles för lång tid, men så har det ju varit valrörelse och val. Jag har faktiskt saknat att skriva om andra ämnen, om sex och samlevnad, om livets vedermödor utanför politiken, om det som gör livet värt att leva trots att man är en "loser" in i märgen. I dag spinner jag lite om just "loser"-livet, ett liv som inte är mycket till liv egentligen...

Att hålla på Hammarby - Bajen - är förknippat med att få ett losermärke brännmärkt i pannan. Bajen är av tradition ett lag av folket för folket, och då främst det folk som kanske inte är de mest lyckade eller lyckliga som vandrar på denna jord. Jag håller på Hammarby, mitt hjärta finns hos Bajen och Gud skall veta att det är en plåga att ha ett favoritlag i fotboll som är en ständigt pågående tragedi. Visst det kom ett SM-guld, men mer som ett olycksfall i arbetet än som ett resultat av att Hammarby var och är ett topplag i svensk fotboll. Allt som oftast har det handlat om alla helvetes kvalspel, spel i lägre divisioner eller ett kroniskt konkurshot runt laget som jag älskar.

Om det är jobbigt att vara Hammarbyare så måste det vara ännu lite jobbigare att träna laget - det lag som berör så många av oss som delar frustrationen med varandra, som har ont i själen tillsammans och som gråter kollektivt varje gång en talang flyr. Det finns de som bryr sig på ett sätt som måste betraktas som sjukt, som gör galna saker i affektiva tillstånd och jagar i väg den där tränaren som faktiskt bara gör så gott han kan i ett hopplöst läge. Det finns de som besöker andra lags träningar för att hota gamla hjältar som inte har lust att försöka spela sig till VM i superettan - det är galet och korkat, men Hammarby som fenomen och lag är galet korkat.

Därför var det väl inte speciellt oväntat att huvudtränare Borgqvist fick skit, hot och ovett av de som säger sig veta bättre trots att de fastnat för ett lag som är dömt att ha en tillvaro i misär. Borgqvist fick så många hot, så mycket skit och ovett att han fick nog och lämnade laget för ett nytt liv. Jag kan inte klandra Borgqvist, men denna dag undrar jag ifall han vet vad han har gjort och att han faktiskt springer ur askan i elden när han byter Bajen mot Bamse...

Borgqvist skulle coacha Bamse och Bamses vänner i en teateruppsättning, en tillvaro som skulle kunna vara drömmen för en stor, stark man i ett lika stort behov av återhämtning. Men Borgqvist anade inte vad som komma skulle, och skall man tro mina källor så har helvetet i Bajen blivit ännu värre i Bamses värld.

Så snart det blev klart att Borgqvist skulle coacha Bamse och Bamses vänner började det ringa konstiga, hotfulla samtal på nätterna - samtal som spårats till Krösus Sork. I samtalen ställs krav på att just Krösus Sork skall få mer tid på scenen, annars vet man aldrig vad som kommer att hända med Bamses dunderhonung. Borgqvist såg förbi dessa händelse men blev snart varse att eländet bara hade börjat.

Efter att ha coachat Bamse och hans vänner bara några få gånger märkte Borgqvist att allt inte stod rätt till. Skalman maskade, mat- och sovklockan var synkad på ett sådant sätt att Skalman alltid sov när Borgqvist var på plats - en tydlig markering med att Skalman var missnöjd med det upplägg Borgqvist hade planerat. Lille Skutt var rabiat, hoppade omkring och gnällde och missnöjet grodde överallt.

Där Borgqvist var den formella ledaren i sällskapet så var Bamse själv den informella. Bamse höll i trådarna och spelade sin roll som huvudfigur på ett sätt som gjorde att ingen vågade att ifrågasätta de direktiv som komfrån Bamse. Men Borgqvist är ju en hårding, och han tog konflikten med Bamse - en konflikt om vem som styr och vart han styr...

Men Borgqvist fick anonyma hot, Vargen och vargkusinerna hälsade på hemma hos Borgqvist för att leverera dåligt maskerade hot. Bamse och hans vänner visste vad som var bäst för uppsättningen av den här pjäsen. Borgqvist vägrade lyssna, och inte ens när Knocke och Smocke - Krösus Sorks hantlangare - sågs punktera däcken på Borgqvists bil så fanns det något hos Borgqvist som andades uppgivenhet. Borgqvist hade flytt från Bajen, han tänkte inte fly igen.

Husmusen och Katten Jansson gav sig på Borgqvists hund rent fysiskt, och hunden fick föras med djurambulans till Bagarmossens djursjukhus med olika skador. Bamses gamla Farmor stalkade Borgqvists fru och gav onda blickar närhelst tillfälle gavs. Situationen började med andra ord bli riktigt jobbig för Borgqvist som helt plötsligt hade börjat sakna den mest galna tokarna i Bajen Fans - som var betydligt mer förutsägbara i sitt aggressiva beteendemönster...

Sent en kväll gick allt överstyr och Borgqvist fick ta hjälp av teaterns säkerhetschef för att fly fältet. Den kvällen ringde Bamse på dörren, uppenbart påverkad av dunderhonung. Bamse misshandlade Borgqvist, både verbalt och fysiskt, samtidigt som nallen citerade Lars Ohlys mest kommunistiska slagdängor. Borgqvist kunde inte annat än att fly, och bara konstatera att teaterbranschen är precis lika galen som idrottsvärlden. Frågan är vad Lena Liljeroth Adelsohn avser göra åt båda dessa ansvarsområden som spårat ut totalt. Borgqvist har flytt, går inte att nå för kommentarer och mår säkert dåligt över att ha gått ur askan i elden...

Länk: DN