Valet är faktiskt över, livet har börjat övergå i något som liknar vardagen och alla dessa timmar i ett fuskbygge till valstuga känns alltför avlägsna redan nu. Det har ju bara gått två veckor sedan valet, och just de här två veckorna har känts väldigt, väldigt långa. Vi vet fortfarande inte mycket om vad som händer, och varför det händer? Frågorna har blivit fler efter valnatten, svaren långt färre och ingen blir klok på vad som komma skall.
Själv har jag försökt väcka liv i ett bloggande som var både tafatt och undermåligt under valrörelsen. Det var tydligt att man inte är en kampanjbloggare av rang, långt ifrån. Denna söndagen då vi firar högtidsdagen "Den helige Mikaels dag" - en dag som måste vara uppkallad efter Mikael Odenberg - så tänkte jag låta min käre far komma till tals igen. Det är en virtuell profetia - en uppgörelse om det val han såg framför sig när han skrev detta epos i valrörelsens klimax.
Så varsågoda, Tokmoderatens pappas försök till en profetia - och kanske kommer det en uppföljning från samma kooperativa fingrar framöver...
"Så var det då det stundande valet, ett spektakel man matas med från morgon till kväll och som i medieutrymme bara kan jämföras med ett prinsessbröllop. Det är en process där man jublar eller sliter sitt hår över förändringar på en kvarts procent upp eller ner i den senaste valbarometern.
Nä, precis som många andra 40-talister känner jag mig helt förvirrad. Vart tog partierna vägen? Var tog de sakliga debatterna vägen? Var fan är Tage Erlander, Jarl Hjalmarsson med sin propeller, den skorrande Bertil Ohlin och Lill-Gunnar Hedlund? Vad kommunisten hette kommer jag inte ihåg men han lät ledsen hela tiden, ja som han hade gråten i halsen.
Hur fan ska man rösta när de blå blivit ett Arbetar-parti och sossarna - när det nu bara finns en handfull metallarbetare kvar i landet - letar förtvivlat efter nya väljargrupper och samarbetspartners i alla väderstreck. Gränserna mellan de olika partierna är idag lika otydliga som de var i Warszawa-pakten under det kalla kriget. Och så alla dessa nya lycksökare som försöker blanda sig i leken. Bert och Ian gjorde väl inga djupare avtryck i folksjälen, att bygga med drickabackar togs över av förskolan och de har utvecklat det på ett mycket bättre sätt än vad de herrarna gjorde. Junilistan, var håller de hus idag? Är det i Bryssel eller på Junibacken? Slutligen Piratpartiet, som om jag förstått budskapet rätt tycker det är helt ok med bankkort utan pin-kod och säkerhetslösningar så vem som helst kan plocka ut andras pengar, bara de är för eget bruk.
Idag är det mycket enklare att se vad man inte vill rösta på än att se fördelarna med att ge någon sin medborgerliga röst. Jag satt häromdagen på balkongen och funderade om man inte skulle förändra valproceduren helt och hållet. Kan man inte låta TV4 sköta hela skiten och köra lite Robinson över det hela? Rösta ut folk istället för att rösta in dom, paktbildande inför öppen ridå och äta mat med samma näringsinnehåll som våra skolbarn får idag? Stå på plankan eller ligga sked med Maud - fan vet vilket jag föredrar. Sedan den spännande frågan om vad de skulle ta med sig som personlig sak... Det enda som är helt säkert är väl att Mona skulle plocka med sig en kajal-penna och major Björklund en pekpinne.
Sen kunde man krydda hela skiten med att medborgarna får rätt att rösta också, det är väl ungefär lika många som röstar som tittar på Robinson. Varje samtal skulle kosta 10.90 och där potten skulle fördelas med 50% till jobbskatteavdrag, 50% till pensionärerna, 50% till vård och omsorg, 50% till hemlösa och utslagna, 50% till rehabilitering av sexköpande politiker och polisbefäl samt 50% till nya baseballplaner i Sundbyberg. Blir det sedan något över så kan väl Haiti, Pakistan, Zlatan (han fick ju sänka lönen med 30%...) och Mats Qviberg få en slant.
Jamen snälla Antonsson, det där blev ju väldigt många procent det där?
Givetvis gäller ovanstående löften bara under förutsättning att ekonomin slår frivolter, att Grekland och Spanien kommer upp till ytan och att folk ringer och röstar som små galningar.
Blir det bara så, så kommer vi få ett mycket lyckligare och mer harmoniskt Sverige - tro mig."
Själv har jag försökt väcka liv i ett bloggande som var både tafatt och undermåligt under valrörelsen. Det var tydligt att man inte är en kampanjbloggare av rang, långt ifrån. Denna söndagen då vi firar högtidsdagen "Den helige Mikaels dag" - en dag som måste vara uppkallad efter Mikael Odenberg - så tänkte jag låta min käre far komma till tals igen. Det är en virtuell profetia - en uppgörelse om det val han såg framför sig när han skrev detta epos i valrörelsens klimax.
Så varsågoda, Tokmoderatens pappas försök till en profetia - och kanske kommer det en uppföljning från samma kooperativa fingrar framöver...
"Så var det då det stundande valet, ett spektakel man matas med från morgon till kväll och som i medieutrymme bara kan jämföras med ett prinsessbröllop. Det är en process där man jublar eller sliter sitt hår över förändringar på en kvarts procent upp eller ner i den senaste valbarometern.
Nä, precis som många andra 40-talister känner jag mig helt förvirrad. Vart tog partierna vägen? Var tog de sakliga debatterna vägen? Var fan är Tage Erlander, Jarl Hjalmarsson med sin propeller, den skorrande Bertil Ohlin och Lill-Gunnar Hedlund? Vad kommunisten hette kommer jag inte ihåg men han lät ledsen hela tiden, ja som han hade gråten i halsen.
Hur fan ska man rösta när de blå blivit ett Arbetar-parti och sossarna - när det nu bara finns en handfull metallarbetare kvar i landet - letar förtvivlat efter nya väljargrupper och samarbetspartners i alla väderstreck. Gränserna mellan de olika partierna är idag lika otydliga som de var i Warszawa-pakten under det kalla kriget. Och så alla dessa nya lycksökare som försöker blanda sig i leken. Bert och Ian gjorde väl inga djupare avtryck i folksjälen, att bygga med drickabackar togs över av förskolan och de har utvecklat det på ett mycket bättre sätt än vad de herrarna gjorde. Junilistan, var håller de hus idag? Är det i Bryssel eller på Junibacken? Slutligen Piratpartiet, som om jag förstått budskapet rätt tycker det är helt ok med bankkort utan pin-kod och säkerhetslösningar så vem som helst kan plocka ut andras pengar, bara de är för eget bruk.
Idag är det mycket enklare att se vad man inte vill rösta på än att se fördelarna med att ge någon sin medborgerliga röst. Jag satt häromdagen på balkongen och funderade om man inte skulle förändra valproceduren helt och hållet. Kan man inte låta TV4 sköta hela skiten och köra lite Robinson över det hela? Rösta ut folk istället för att rösta in dom, paktbildande inför öppen ridå och äta mat med samma näringsinnehåll som våra skolbarn får idag? Stå på plankan eller ligga sked med Maud - fan vet vilket jag föredrar. Sedan den spännande frågan om vad de skulle ta med sig som personlig sak... Det enda som är helt säkert är väl att Mona skulle plocka med sig en kajal-penna och major Björklund en pekpinne.
Sen kunde man krydda hela skiten med att medborgarna får rätt att rösta också, det är väl ungefär lika många som röstar som tittar på Robinson. Varje samtal skulle kosta 10.90 och där potten skulle fördelas med 50% till jobbskatteavdrag, 50% till pensionärerna, 50% till vård och omsorg, 50% till hemlösa och utslagna, 50% till rehabilitering av sexköpande politiker och polisbefäl samt 50% till nya baseballplaner i Sundbyberg. Blir det sedan något över så kan väl Haiti, Pakistan, Zlatan (han fick ju sänka lönen med 30%...) och Mats Qviberg få en slant.
Jamen snälla Antonsson, det där blev ju väldigt många procent det där?
Givetvis gäller ovanstående löften bara under förutsättning att ekonomin slår frivolter, att Grekland och Spanien kommer upp till ytan och att folk ringer och röstar som små galningar.
Blir det bara så, så kommer vi få ett mycket lyckligare och mer harmoniskt Sverige - tro mig."
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar