EN RÖDGRÖNT ÄKTENSKAP UTAN HOPP

De träffades på politikens variant av Raymond och Maria - Maria, Peter och Mona - hösten 2008. De tre personerna fattade tycke för varandra, och bestämde sig för att gänga sig och flytta ihop. De var en oortodox familjebildning, med tre partners istället för två - men Maria och Peter var så "tighta" att de möjligtvis kunde räknas som en partner. De trivdes bra ihop, trots att Mona började utveckla anorexia samtidigt som Maria och Peter tillbringade dagarna med att äta upp Monas mat...

Men det fanns folk som störde sig på att de tre hade ett osedvanligt harmoniskt förhållande, folk talade bakom ryggen på Mona, Maria och Peter, det spreds rykten om att de tre hade mobbat bort en partner som hette Lars och som inget annat ville än att vara intim med de andra tre. Men ryktena om mobbing blev verklighet när Mona, Maria och Peter en kulen oktober-dag för två år sedan lovade att leva lyckliga tillsammans i minst 12 år. Det lovades på tidningarnas politiska familjesidor att de skulle leva lyckliga tillsammans så länge att man kunde fira något som påminde om Siden-bröllop. Men samtidigt så flyttade den försmådde och utmobbade Lars in i trapphuset i den fastighet där de lyckliga tre hade inlett sitt nya liv.

Lasse satt i trapphuset och vrålade ut ömsom hotelser, ömsom brunstläten för att få komma in i värmen. Många av Monas vänner tyckte gott att Mona kunde vara lite snäll mot den kroniskt ensamme mannen i röd plyschdress. Mona skulle ju inte vara Mona om hon inte var lättpåverkad av vad andra tyckte runtomkring henne, så efter ett tag fick Lars flytta in och såväl hotelser som brunstlätena upphörde som genom ett trollslag.

De fyras gäng gav sig fan på att bli de som styrde i kvarteret, de skulle minsann gör upp med det sammansvetsade gänget av tre gubbar och en tant som tagit över. Allt de gjorde hade som mål att kasta ut Fredrik och hans hejdukar, och till en början gick det bra. Men allt som börjar bra slutar inte lyckligt, och deras plan gick i stöpet - och den dysfunktionella familjebildningen nämndes som en starkt bidragande orsak.

Medan de satt in sin inpyrda lya och filosoferade över hur någonting som såg så ljust ut kunde bli så mörkt så föll löftet om att leva lyckliga ihop i minst 12 år i glömska. Skilsmässan var ett faktum, alla behövde de ta en paus från de andra för att slicka sina sår och gå till sin terapeut. Var för sig började man separationen, att ta hjälp av familjerådgivningen fanns inte på tapeten. De insåg att ett förhållande som börjat på en politisk "Swingers"-klubb och där en senare partner hotat sig till ömhet och kärlek var dömt att misslyckat. Löftet om tolv års gemensam lycka och ett dussin år av ett frodande kärleksliv bara var en illusion, inget någon vettig människa hade trott skulle lyckas. Separationen kom, de fyras gäng skiljdes - utåt sett som vänner - och en kärlekshistoria som skulle bli lång blev bara en parantes...

Det rödgröna samarbetet är över, dött och begravet, placerat i malpåse och satt i stand by-läge. Separationen var oundviklig, en kopia blir aldrig bättre än orginalet och den rödgröna röran framstod faktiskt aldrig som ett vettigt alternativ till Alliansen. Det som sades bli en tolv år lång kärlekssaga slutade efter två år, men ingen verkar sörja mer än de egna misslyckandena. Det man ville bygga gemensamt bryr man sig inte längre om, krisarbetet tar fart på varsitt håll och en enig opposition är numera mer avlägset än någonsin. Ingen sörjer, alla jublar och en politiskt parantes och en fars ser sitt slut. De säger att de tar en paus, men de sade också att de skulle hålla ihop i tolv långa år. Kan man någonsin tro på vad de säger, vad de menar igen...?

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr, AB1, AB2

Bloggar: Thomas Böhlmark, Ekonomisten, Radikalen, Kent