Sitter framför datorn, kvällen är snabbt på väg att gå vidare mot natt, och på DN Debatt dyker ett ämne upp som de flesta politiska förstå-sig-påare gärna vill lyfta fram och kommentera så här veckorna efter valet. Vissa partier har större problem än andra, läs gärna Socialdemokraterna och läs ogärna våra mindre alliansvänner i Centerpartiet och Kristdemokraterna. Men trots att vi moderater efter det bästa valet i historieböckerna skulle kunna sitta trygga i Harpsunds-ekan och ta ett par tag med årorna på en spegelblank sjö så finns det ett behov av förnyelse även hos oss - hos oss som "vann" valet som ingen vann, hos oss med de framgångar som skulle kunna få oss att sitta still och bara ro...
Min bloggkollega och vän Kent Persson verkar i en annan miljö än mig, Kent Persson är moderat i Örebro - 200 kilometer från maktens epicentrum i hufvudstaden och på "landet" trots att staden är en storstad med svenska mått mätt. Det Kent skriver på DN Debatt är en klarsynt genomgång om vad vilka steg vårt parti måste ta för att fortsätta vara intressant för väljarna och intressant för oss själva. Det handlar om att ta förnyelsen och förändringen ett steg längre - från riksplanet till lokalplanet. Det handlar om att bygga starka och vitala länsförbund och lokalföreningar ute i kommunerna, om att bli ett parti för hela Sverige och inte bara för storstäderna.
Idag är Moderaterna ett patetiskt ynkligt litet parti norr om Dalälven, i det som är Norrland. Finns det något i vår politik som diskvalificerar oss i den landsändan där folk biter av orden och där man får använda mild tortyr för att ha en dialog med en okänd medmänniska? Naturligtvis inte, precis som vi kan skörda framgångar i storstäderna så borde vi kunna göra samma sak på landet. Kanske är det så enkelt som att se till att jobben kommer åter till de delar av landet där folket inte röstar på oss, eftersom de arbetande massorna nuförtiden föredrar oss framför sossarna. Kanske är det så enkelt som att låta folk bryta med det bidragsberoende som innebär ett osynligt band med vår politiska motståndare. Kanske är det så enkelt att tänka så, men desto svårare att komma dit - men med vår nya partisekretare Fia finns det iallafall hopp...
Ett statsbärande parti som vi redan är ett embryo till att bli, behöver en gedigen organisation överallt och alltid - oavsett om man styr eller sitter i opposition. Det gamla arbetarpartiet, före-dettingarna i SAP, har det överallt och alltid - men är överdrivet organiserade till byråkratiska dimensioner. Men i sitt symbios-förhållande med fackföreningsrörelsen så har man kunnat bygga sina strukturer under hela 1900-talet - och vi har inte brytt oss om att finnas överallt för alla. Det är ett jobb som ligger framför oss, att finnas där i grannhuset eller på arbetsplatsens fikarum för att berätta vad vi vill och varför.
Kent filosoferar i debattartikeln om hur vi moderater måste anamma en mer tilltalande politik i frågor som skola och sjukvård - där vi går mot mer fokus på hur vården fungerar för våra väljare och varför, och där mindre fokus läggs på vem som driver sjukhuset eller skolan. Det är rätt väg att gå, men vi skall aldrig glömma bort att väljarna också måste kunna välja bort det som inte fungerar för att välja något som fungerar - mångfaldens frihet. Mer om det när jag tar mig an Kents bloggdebatt den här veckan - om en levande idédebatt. Tills dess, läs Kents debattartikel - själv är jag både glad och stolt över att ha en vän som sätter så fina ord på sina ännu finare tankar...
Länk: DN
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar