Mångsysslaren och kulturpersonligheten Ulf Larsson har vandrat vidare till de sälla jaktmarkerna, alldeles för tidigt. Det finns mycket att avundas och minnas Ulf Larsson för, hans goda humör, hans förmåga att få andra på gott humör och en social kompetens utöver det vanliga. Som politiskt aktiv och bosatt i Sundbyberg hade jag nöjet att några gånger få språka med - och det var alltid med ett leende på läpparna man avslutade konversationen...
Den gode Ulf kom fram till mig när jag stod i vår moderata valstuga vid korsningen Järnvägsgatan - Sturegatan i central Sundbyberg under valrörelsen 2006, och vi hade en inlevelsefull diskussion om politikens innersta väsen. Ulf röjde absolut inte sin valhemlighet, men ordflödet avslöjade nog trots allt att jag inte hade något att hämta hos denna väljare trots alla mina försäljningsknep, och eftersom Ulf var aktiv inom kulturen så var väl det knappast någon överraskning att jag talade för döva öron.
De andra gångerna jag pratade med herr Larsson var när jag lätt påstrucken tog mig hem med tunnelbanan från innerstaden till bostaden i den faschionabla stadsdelen Lilla Alby. När alkoholen går in går raderar man samtidigt spärrarna som gör att man inte pratar med folk som man inte känner, och därför satte jag mig bredvid Ulf och pratade om allt mellan himmel och jord de 12 minuter det tar att ta tuben från Centralen till Sumpan. Han var snäll, han var god och han lyssnade, men jag tror nog att jag sårade honom lite lätt andra gången vi strålade samman i en tunnelbanevagn full av skrålande, berusade fjortisar och havererade fyrtiotalister.
Första gången vi satt och pratade var Ulf go' och glad som kexchoklad, lite lagom rund och harmonisk, medan han den andra gången gått igenom sitt stålbad och gått ner otroligt mycket i vikt. Måhända kan den adipösa fritidspolitikern ha varit avundsjuk, missunsam och bara frustrerad över att min egen bantingsmetod med Toscasnäckor och Orangina till frukost inte fungerade. Jag hälsade på Ulf, som vid det här laget tycktes känna igen mig, och började samtalet med att konstatera att han hade lyckats bra med sin viktnedgång. Ulf Larsson sken upp som en sol för några mikrosekunder för att sedan få höra av den alltför uppriktige tokskallen att jag tyckte han passade bättre som rundlagd. I mina ögon så var det ju så, han såg gladare ut och mer tillfreds ut när kroppshyddan var lite mer tilltagen... eller är det så att jag har satt mina 98 kilo isterbuk som norm för hur alla andra skall se ut?
Nu har Ulf Larsson gått bort, och det är alldeles för tidigt att göra det som 53-åring. Jag vill självklart instämma i alla kondoleanser och hyllningar. Vila i frid Ulf Larsson.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar