Klockan var 12.42 när den tunna, fina nålen penetrerade min spända hud på den vänstra överarmen, det var dags - dags att få min första dos Pandemix. Klockan var 12.42 och platsen det trevliga lustgasrummet på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, och det kändes ingenting alls när nålen genom syster Kerstins försorg satt där så fint i mitt späck. För en stund tänkte jag på Tiopental, men det var lugnt, tryggt och jag var så stolt att dra mitt strå till stacken i kampen mot den hemska pandemin och jag blev som ett litet barn när jag fick en rosa lapp där Vårdguiden tackade mig, förmodligen personligt, för att jag i min kropp numera har en dos av det där som skall stoppa svininfluensan...
Klockan var 12.43 när jag började fundera på alla de där biverkningarna som man läst om i kvällspressen och efter ytterligare en minut så började de första effekterna av den där behagliga sprutan så var jag fullt och fast övertygad om att jag skulle få alla de där skrämmande symptomen som Aftonbladet och Expressen jagat upp Svensson med. De är ju rätt roliga kvällstidningarna i sin ambition att skrämma livet ur medborgarna. Först skrämmer man folket för en influensa som möjligtvis kan vara lite lätt farlig för de som tillhör riskgrupperna, sedan fortsätter man att skrämmas så att det beställs vaccin till hela Sveriges nu vettskrämda befolkning och följer upp detta med djuplodande reportage om hur folk behandlas med konstgjorda lungor under den tid folket väntar på det allsmäktiga vaccinet...
När så vaccinet kommer efter ständiga förseningar ändrar kvällspressen fokus och börjar skrämma upp folket över det livsfarliga vaccinet istället och Svensson börjar nu bli rejält förvirrad. I kvällspressen skrivs det om hur folk dör av vaccinet, hur folk bara kan gå baklänges och hur alla möjliga sjuka reaktioner drabbar de som är korkade nog att ta det där vaccinet trots att smittspridningen tar fart lite här och där. Själv litar jag som vanligt blint på att samhället och staten vet vad som är bäst för mig, eller är det en biverkning av vaccinet när jag börjar känna så?
Klockan var 12.44 när det började krampa i magen, när det körde ihop sig i hela tarmpaketet och detta såg jag naturligtvis som en biverkning och inte en effekt av de där 16 gasbildande lökringarna jag tryckt i mig kvällen innan på BK. Därefter kom ett antal biverkningar på löpande band: frossa, ökad svettning, feber, muskel- och ledvärk, sömnlöshet och yrsel och jag började bli lite lätt orolig...
När sedan körtlarna i halsen svullnade upp, klåda och blöjeksem, stickningar och domningar i alla mina fem extremiteter så fick jag för mig att jag kanske hade en släng av hypokondri och drog en lättnandens suck över det faktum att jag trots allt var kvar på jobbet, i vården trygga miljö åtminstone en timme till. Men när jag kände hur jag fick en övergående inflammation i hjärnan och i mina redan hårt ansträngda nerver som föranledde svaghetskänsla, små kramper och förlamning så blev jag återigen nervös över om jag verkligen skulle överleva den där lilla behagliga sprutan.
Tankarna flög igenom mitt ostrukturerade psyke om hur familjen, partiet, riket och bloggosfären skulle överleva mitt alltför tidiga frånfälle medan jag gick baklänges ut genom huvudentréen på Astrid, det enda sättet jag numera kan förflytta mig på. Snabbt knappade jag ner en anteckning i mobilen med mina småkrampande spastiska fingrar om mitt testamente. Mina hemvideos skulle doneras till Berth Milton, min samling av flygsimulator-program till PC till Mazar-e-Sharif Flight Academy, min kompletta uppsättning av Playboy-tidningar till min vän Krassman samt mitt signerade exemplar av "Den som är satt i skuld är inte fri" till finansminister Anders Borg, allt knappades in under ett våldsamt darrande - men jag överlevde bedriften.
Klockan är 19.08 och trots att det var väldigt jobbigt att gå baklänges och känna sig yrslig och moribund så var det den där okända biverkningen som störde mig mest. Det var tanken att jag hade gjort vad staten förväntade sig av mig, att jag hade gjort min plikt mot pandemin och att jag dessutom var stolt över att vara ett lydigt instrument för Socialstyrelsen. Allt det där som innebar att jag börjat lita blint på övervakningssamhället och att statens myndigheter vet vad som är bäst för mig, för min familj fick mig att börja ana den där vidriga biverkningen som innebär att man börjar bli sosse - ett tillstånd där det fria tänkandet får stå tillbaka när den allvetande staten sagt sitt.
I morgon börjar sosseriets kongress, och frågan är hur jag kommer att se på spektaklet? Kommer jag vara den gamla vanliga, elaka och cyniska Tokmoderaten Fredrik eller kommer Pandemix-sprutan ha gett mig en ny ideologi där allt är frid och fröjd när Mona travar floskler på stapel och Baylan går omkring och spanar in unga SSU-kvinns som om de vore en välsmakande burgare? I morgon vet vi, om jag nu kan överlever natten eller om jag kan somna.
2 kommentarer:
Fredrik
Jag kan lugna dig, det är inga biverkningar utan bara att du nu upplever dig själv så som omvärlden uppfattar dig och så som du faktiskt är.
:D
Johan
Vansinnigt roligt skrivet! Tack för ett gott skrattande en lång stund här!! Är socialdemokrat by the way
;-))
Skicka en kommentar