TRE SMÅ GRISAR...

Nu är det väl inte så där himla politiskt korrekt att kalla två av Allianspartierna tillsammans med Ohlys Vänsterparti för små grisar. Men det är inte utan att jag tänker på sagan om de tre små grisarna när jag läser morgonens artikel i Aftonbladet om de tre partier som balanserar farligt nära fyraprocents-spärren...

Utan att vara statsvetare kan man ju konstatera att den koalition eller den allians som tappar ett parti ner i strömmarna runt Helgeandsholmen är rätt så körda när det gäller att komma till regerande av landet. Just nu är det KD som ligger mest pyrt till om man skall tro gårdagens SIFO-undersökning, men jag tror faktiskt att det är de andra två lindansarna som i längden kommer att svårast med balansen. Kristdemokraterna har en partiledare som kan lyfta sitt part bara han får lite mer mediautrymme, kristdemokraterna har en kader av trogna väljare som brukar hitta hem. Att sedan KD borde vara det naturliga alternativet för stock-konservativa moderater som inte känner igen sig i de nya, nyare, nyaste moderataterna gör ju att jag inte oroar mig så mycket för Kådisarna.

Vänsterpartiet däremot, hur mår ett sådant parti när en nyss avslutad kongress får partiet att sjunka likt Titanic, som enligt Ove Svidén, rikspucko och före detta centerpartist, sänktes av ett isberg styrt av osynliga judiska maktstrukturer. Vänsterpartiet grävde faktiskt sin egen grav den dagen då man tillsammans med sosseriets vänsterfalang grinade in sig i ett grönrött samarbete. Varför rösta på Vänsterpartiet när partiets drömmande politik visar sig vara just drömmar? Varför som socialdemokrat, missnöjd med såväl sin partiledare som anpassningen till Miljöpartiets kravspecifikation gå till ett Vänsterparti som ingår i samma koalition?

Alla vet att Vänsterpartiet aldrig hade stöttat upp en Alliansregering, det finns bara inte på kartan. Men som politisk fribajsare hade man kunna få igenom avservärt mycket mer av sin politik genom att stå utanför ett intimt grönrött samarbete. På samma sätt som firma Wetterstrand och Eriksson idkade utpressning mot Göran Persson under tidigare regeringsbildningar, hade Lasse Ohly kunnat bete sig mot en eventuell tillträdande grönröd ministrär. Om han hade haft någon "stake" det vill säga, om Ohly hade litat till sin egen förmåga. Nu framstår han istället som impotent politiskt, där han gång efter gång får lägga sig platt för Miljöpartiets och Socialdemokraternas förhandlingsknep.

Vänstern valde att grina sig in i ett samarbete, där ministerposter hägrade, men utan att tänka ett steg längre - att man genom att binda sig fast vid ett samarbete faktiskt slår undan benen på sitt eget existensberättigande. Vänstern hade kunnat fira triumfer genom att vara i opposition både mot Alliansregeringen och den grönröda koalitionen, vänsterpartiet hade kunnat spela sin kort som bäst genom att vara det där genuina, drömska oppositionspartiet man alltid har varit. Nu sittre man fast under budgetdisciplin och utgiftstak, ord som ingen Vänsterpartist har förstått innebörden av förrän nu - och då med illamående som resultat... Vänstern gjorde fel, men kan inte göra det ogjort - det kan visa sig förödande den 19 september. Jag hoppas innerligt att jag har rätt.

Vi i Alliansen har alltså två partier som anses vara säkerhetsrisker på vår sida blockgränsen. KD har jag skrivit om några hundratals tecken högre upp i inlägget, men där var jag ju inte oroad. Mer oroad är jag, precis som Stig-Björn Ljunggren, över Centerns golgatavandring bland väljarna. Det är uppenbart att sossarna skjuter in sig på just Centerpartiet, från partiledningen ner till nätrötterna - det är plågsamt tydligt att se att det är Centern som skall skjutas i sank. När KD och Vänstern är vana vid att balansera på slak lina, är inte Centerpartiet det för fem öre.

När man dessutom saknar sjukdomsinsikt och vägrar se hotbilden i vitögat så blir iallafall jag nervös. Maud i Agenda igår var väl inte 100%-ig om jag skall vara riktigt ärlig, bilden av ett parti som gått vilse på vägen mellan landsbygden och Stureplan ses av många väljare som den sanna bilden av ett tidigare borgerligt flaggskepp. Centern känns inte hemma någonstans, utan lever dessa dagar bara på de gamla trotjänarna som vägrar att svika - och det är väl gott så.

Samtidigt så lever ju Centerns historia igen i nuet, när man får göra avkall på dåtidens stelhet och ompröva sin syn på kärnkraften till exempel. Det kan upplevas som ett svek, när man egentligen bara följer med in i framtiden. Det Centern skall göra är att fokusera på att vinna tillbaka folk och väljare som flytt till ett annat parti, Melonpartiet - grönt på utsidan men rött på insidan. För den miljömedvetna människan som vägrar att förlika sig med socialismen måste Centerpartiet vara det mest tilltalande alternativet. Att grotta ner sig runt Stureplan och försöka vara något man inte är eller kan bli är inget framgångsrecept. Därmed inte sagt att Stockholm inte behöver Centern eller att Centern inte behöver Stockholm...

Två små grisar byggde sina hus av halm och trä, den tredje grisen byggde sitt hus av sten. När den stora stygga vargen kom för att äta sig mätt så blåste han utan problem bort fuskbyggena i halm och trä - medan stenhuset stod pall. Vem är det som har byggt bäst inför valet när väljarna börjar blåsa, frusta och stånka - det är frågan man kan ställa sig 4 månader innan det slutgiltiga andetaget frustas ut...

Länk: AB