HÅRD PRESS - HEMIFRÅN, UTIFRÅN OCH INIFRÅN

Det börjar kännas jobbigt att återigen kommentera vår svenska Afghanistan-insats med ett blogginlägg om sårade soldater, om nya strider och en svensk militär närvaro som blir jobbigare och jobbigare för varje minut. Häromdagen stupade en svensk soldat medan två av hans kollegor sårades, och idag var det dags igen med två skadeskjutna svenska soldater. Summa summarum så har alltså vår truppkontignent i Mazar-e-Sharif på några dagar fått 1% av sin numerär försatt ur stridbart skick...

Betyder dessa mörka nyheter att jag tycker att vi skall plocka hem våra soldater? Nej, absolut inte - det vore förödande för våra soldaters framtida säkerhet i framtida utlandsmissioner, angelägna eller inte. Skulle våra politiker fega ur så fort någon svensk stupar så kan vi ju kallt räkna med vilka soldater som hamnar i skottlinjen först från de som inte vill ha några utbölingar i sitt "krig".

Jo, de som drar så fort det börjar bli jobbigt, de som tror att krig inte kostar i blod, svett och tårar - de som skulle kunna vara svenskar om Ohlynismens utrikespolitiska grundbult skulle bli den svenska linjen. Förvisso är Ohly och hans hejdukar bara rabiata motståndare till svenska insatser så länge vi råkar slåss på samma sida som de förhatliga jänkarna. Det lär vi förvisso göra varje gång det blir aktuellt att stå för demokrati, mänskliga rättigheter och freden i någon avlägsen del av världen.

På samma sätt som jag tycker att det vore förödande att dra oss tillbaka för att vi råkar ut för förluster så anser jag att några av ÖB Sverker Göranssons uttalanden idag är precis lika korkade som de krav på att vi skall lämna. När ÖB går ut och konstaterar att vår reducerade svenska bataljon "är hårt pressat i många dimensioner" så föder han ännu mer mod hos de som är våra motståndare och fiender i den delen av Afghanistan som är vårt ansvarsområde. Om fienden känner att vår våra soldater blir hårt pressade i många dimensioner för att en kollega stupar, och fyra såras på kort tid så lär de utsätta oss för en ännu hårdare press.

Jag vill inte måla varken fan själv eller Mulla Omar på vägen, men jag tror att det kommer att bli värre, rentav mycket värre innan det börjar bli bättre i Afghanistan. Om ÖB Göransson pratar om ett hårt pressat förband nu, vad skall han säga när det blir värre? Ett extremt pressat förband? Ett förband så pressat att reträtt är den enda utvägen? ÖB har satt bilden av vad som krävs för att pressa oss, och det spelar ingen roll vad han säger om beslutsamhet, vilja och ambitioner.

Utan att för den skull se ner på de svenska killar och tjejer som uträttar stordåd med hjältemod i en alltmer ovänlig miljö varje sekund, varje minut, varje timme, varje dygn i trakterna av Mazar-e-Sharif så frågar jag mig hur hårt pressade våra duktiga soldater är om man jämför med de franska soldaterna i Dien Bien Phu 1954? Irakierna i sina egenhändigt grävda gravar i den kuwaitiska sanden 1990? De tyska tonårspojkarna och krymplingarna som utgjorde Berlins sista försvarslinje mot den röda stormen? Vi må ha det jobbigt, men det handlar om ett krig som kommer att bli värre och att redan nu sitta och säga att vi är hårt pressade är kontraproduktivt.

Soldaterna måste få känna stödet hemifrån, utifrån och inifrån för att kunna leverera det de är skickade att göra. Att de idag känner sig ifrågasatta av en rätt stor del av den befolkning som valt de politiker som skickat dem till Afghanistan är en skam, när de borde känna att hemlandet långt borta står bakom dem i deras uppgift. De behöver veta att vi delar deras umbäranden så gott det går, att vi delar deras sorg och frustration när det blir förluster och jobbigt. Idag lever våra soldater under en hård press, men det handlar lika mycket om press hemifrån, inifrån som utifrån...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, Expr1, Expr2, Expr3, DN, AB1, AB2

Bloggar: Wiseman, CIng, Min Ledamot