Jag vet inte om man skall skratta eller gråta när socialdemokraternas infamösa partiordförande Mona Sahlin tar till ton i den så kallade Arkelsten-affären. För oss som kan vår politiska historia så känns det ju som om Mona Sahlin är en av de människorna i politikerskrået som verkligen borde knipa igen och hålla sig ifrån att sätta epitetet omdömeslösa på andra...
Det är hyckleriets högsta höna som höjer rösten när hon får chansen att kackla med tupparna som driver drevet. Mona Sahlin - denna kvinna som alltid har haft ett sjusärdeles gott omdöme - säger att Sofia Arkelsten "visar ett fruktansvärt dåligt omdöme" som sedan varvas med "hon visade prov på otroligt dåligt omdöme".
Mona spelar naturligtvis sin roll i politikens fars, till synes sjukligt minnessvag över vad hon själv bär med sig i sin ryggsäck. Mona pratar om andra som har ett "fruktansvärt dåligt" eller ett "otroligt dåligt omdöme" när hon själv är ohotad svensk mästarinna i just den grenen. Eller vad säger man om en statsministerkandidat som hade fruktansvärt svårt att skilja på sin egen ekonomi och skattebetalarnas dito?
Fia Arklesten må ha varit naiv som inte insåg att hennes resor, som betalades av företag och inte av skattebetalarna, skulle ifrågasättas när medias likhundar hade sniffat klart och av en opposition som mer än gärna flyttar fokus från en förnyelseprocess som är lika död som Hjalmar Branting. Men nu är det som det är, Fia föses fram av ett drev som utvecklat sig till en lavin, och det verkar svårt att få stopp på skiten. För att ytterligare förlänga plågan så öppnar så Mona Sahlin munnen och börjar svamla om andra personers omdöme...
Året var 1995, Mona Sahlin var rörelsens kronprinsessa och tjänade bra mycket mer än de flesta av alla de väljare hon representerade i Riksdagen. Men trots sin gedigna inkomst så räckte inte pengarna, och Mona började använda sitt "tjänstekreditkort" för att ta ut "förskott" på sin lön. Det handlade om "förskott" på lönen med i runda slängar 53.000 kronor - och trots dessa "förskott" så hade Mona inte råd att betala 98 felparkeringsböter, TV-licens eller en cykel hon köpt på kredit till dottern sin. Det handlades chokladbitar och annat både stort och smått, äckligt och gott, för skattebetalarnas pengar. Chokladbitarna, Toblerone, gav affären dess namn när media sniffade fram just den här historien - men borde affären inte heta "53.000-kronorsaffären" istället?
Allt kom naturligtvis upp till ytan, och då även en svart avlönad barnflicka betald av hon som tycker att "för mig är skatt det finaste uttrycket för vad politik är". Det dök upp hyrbilar och kontantuttag på det där tjänstekortet. Det som hände då säger rätt mycket om Monas eget omdöme, och det blev ju inte bättre av att hon drog till Mautitius under sin time-out. Visst, den resan betalade hon själv - men vi skattebetalare fick stå för en assistent och två livvakters resa till paradiset på jorden. Vad säger man om det omdömet? Fanns det en förklaring i Mona Sahlins eget omdöme när hon inte längre var aktuell som Ingvar Carlssons efterträdare...?
Hur som helst, det finns rimligtvis några för oss ännu okända förklaringar till varför Monas pengar inte räckte till, varför "förskott på lönen" var den enda utvägen för en underavlönad folkvald att klara sin privatekonomi. Sossarna skall ju opponera och jaga sina politiska motståndare, så även Mona. Just detta ingår ju i deras arbetsbeskrivning som opposition. Men jag tycker att det skulle vara klädsamt ifall de som har ett dåligt omdöme i meritförteckningen inte kastar bautastenar i växthuset som Mona gör nu. Varför inte skicka fram en snövit Sven-Erik Österberg som budbärare för att så sina frön om omdömeslöshet? Det skulle ju inte framstå som osmakligt iallafall.
Själv har jag ju en hel djurkyrkogård bland mina omaka strumpor och urvuxna kläder i min garderob men jag aspirerar inte på någon politisk maktposition längre. Jag står för mitt dåliga omdöme men när den enda svenska topp-politikern som möjligtvis kan tävla med mig i dåligt omdöme börjar kasta skit omkring sig så kan jag inte låta bli om att påminna fru Sahlin och läsekretsen om att den som gapar om "fruktansvärt" och "otroligt dåligt" omdöme minsann inte borde vara den som skriker högst dagar som dessa...
Bloggar: PLC
Inlägg
5 kommentarer:
Svammla? Svamla!
Hur kan hyckleriets högsta höna kackla så högt med det hon har i bagaget?
Jag tycker att det är utmärkt att den samlade vänsterpressen (dvs. samtliga nyhetsredaktioner i detta land oavsett om de gömmer sig bakom kulisser på vilka det står oberoende, fria eller liberala eller annat trams), med det nu pågående drevet ger alla bittra sosse-losers en förevändning att komma fram från de stenar varunder de gömt sig sedan valet och vädra ut sitt missnöje med att de satsade på fel häst.
Förhoppningsvis blir dessa sosse-losers lite mer harmoniska efter att ha fått vädra ut denna sin ilska (en reaktion som bäst kan liknas vid Marita Ulvskogs upplevelse av statskupp efter valförlusten 1976) och kan kanske därefter på allvar ta itu med sin egen interna kris (innebärande att man inom loppet av två val övergetts av ungefär tio procent av väljarkåren och numera får stöd av endast 20 procent av dem som jobbar).
Men det är klart, att fokusera på andras göranden och låtanden och att framhålla andras ofullkomligheter känns väl skönt för stunden (ungefär som att kissa i byxan). Så höll ju sosse-loserna på hela förra mandatperioden.
Men vinner det några val?
V
Punkt....
http://fredrik.vartsollentuna.se/2010/10/28/illa-jag-mar-illa/
Mona, vår partiordförande, har inget att skämmas för - men all anledning att döma andra. Media har piskat upp helt orimliga stämningar mot Mona och felaktigt fått henne att framstå som slarvig: Hennes ekonomi är välskött, förutom några smärre förseelser – några tiotusentals kr i privata utlägg med statens kort, obetalda p-böter, obetalda daghemsavgifter, betalningsanmärkningar, försenade deklarationer.
Jag vill betona: de privata utläggen betalade Mona tillbaka så fort hon blev upptäckt.
Skicka en kommentar