Klockan har för några timmar sedan passerat midnatt och den olycksaliga dagen 11 september har övergått i den tolfte september 2009. Det var denna dag för exakt 40 år sedan som allas vår fantastiska kommunstyrelseordförande var på väg ut i livet och in i rörelsen.
Denna dag fyller alltså Sundbybergarnas ledare Helene Hellmark-Knutsson 40 år och tar därmed ett sjumilakliv närmare svallningar och klimakteriet. Självklart vill även jag på min blogg stämma upp i hyllningssångerna och framföra ett stort GRATTIS på födelsedagen.
Helene och jag har väl ännu inte lärt känna varandra så där mycket som jag skulle önska tyvärr. Därför är det faktiskt helt omöjligt för mig att skriva ett personligt blogginlägg om något härligt gemensamt minne som inte har sitt ursprung i mina drömmar. Men det kanske, eventuellt eller inte alls uteslutet kan komma eftersom undertecknad även framledes kommer att försöka få Helene att förstå att jag tycker hon är jättefin på riktigt och att alla mina skriverier i den frågan absolut inte har med ironi eller satir att göra.
Helene är något så sällsynt som en både vacker, mystisk och spännande kvinna på vänsterkanten. En kvinna som dessutom engagerar sig i politiken med full kraft och därmed visar att hon bryr sig, fast jag tycker att hon bryr sig om helt fel saker. Annars brukar ju alla de vackra damerna i politiken hittas på högerkanten, men inte i Sundbybergs stad inte. Själv minns jag när jag första gången såg Helene i den där tråkiga aulan där fullmäktige sammanträder. Jag såg en liten späd, skör och hyfsat osäker person i talarstolen men en person som ändå kunde kombinera dessa attribut med maktutövandet. Självklart tyckte jag att Helene var söt, snygg eller något sånt och ju mer otillgänglig någon är för mig, ju mer triggar det mina "vill ha"-drifter. Men hur uppvaktar man en gift mamma, en person som tycker annorlunda om nästan allt men som man ändå inte kan sluta grubbla på? Jag tog till min föga framgångsrika variant av flörtande...
Taktiken var att återgå till barndomen, där man drog de tjejer man gillade i håret, kastade grus på henne när hon hoppade hopprep eller bara retades verbalt. Eftersom Helenes hår är hyfsat kort så föll det alternativet med att gå fram och dra i håret, och att kasta grus kunde ju i värsta fall leda till åtal. Återstod då att retas, och det var det jag gjorde på min blogg. Utan att ens tänka på var gränsen låg så redovisade jag mina drömmar, mina fantasier och andra inte alltför korrekta tankegångar på min blogg - och jag trodde att Helene såg ironin och försöken att vara rolig, men tydligen var det inte så.
"Jag har flera moderata vänner här på Facebook men de är också riktiga vänner, dvs påstår inte en massa saker om mig som person som syftar till att skada mig eller såra min familj på olika sätt. Tack ändå!" var svaret jag fick från Helene när min vänskapsförfrågan på Facebook avslogs med en rejäl träklubba. Om jag hade gjort Helene ledsen med mitt litterära skapande så var det väl ungefär samma ledsenhet jag själv nu fick uppleva när det gick upp för mig att jag med tangentbordet som vapen hade sårat en person som jag faktiskt tyckte var tilltalande. Ännu denna dag så ligger min vänförfrågan hos Helene utan att ha besvarats.
Att fylla 40 år innebär att man kliver över en tröskel, tröskeln då man börjar blir gammal, patetisk och fånig. Så känner jag mig, 41 år som jag är men jag tror inte Helene kommer känna sig så. Bara man tittar på kvinnan så ser man ju direkt hur välhållen hon är trots att flyttlasset mot Ekbacken kommit ett år närmare.
Jag förväntar mig inte att bli bjuden på 40-årsfesten men jag har ju 10 år kvar på att smöra in mig på 50-årskalaset. Min present får i väntan på ett lämpligt medborgarförslag bli ett YouTube-klipp, en vacker och smäktande synthdänga av de maskulina urmännen i Erasure. Grattis på 40-årsdagen, må födelsedagen bli helt underbar i de riktiga vännernas sällskap.
"Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?
Helene och jag har väl ännu inte lärt känna varandra så där mycket som jag skulle önska tyvärr. Därför är det faktiskt helt omöjligt för mig att skriva ett personligt blogginlägg om något härligt gemensamt minne som inte har sitt ursprung i mina drömmar. Men det kanske, eventuellt eller inte alls uteslutet kan komma eftersom undertecknad även framledes kommer att försöka få Helene att förstå att jag tycker hon är jättefin på riktigt och att alla mina skriverier i den frågan absolut inte har med ironi eller satir att göra.
Helene är något så sällsynt som en både vacker, mystisk och spännande kvinna på vänsterkanten. En kvinna som dessutom engagerar sig i politiken med full kraft och därmed visar att hon bryr sig, fast jag tycker att hon bryr sig om helt fel saker. Annars brukar ju alla de vackra damerna i politiken hittas på högerkanten, men inte i Sundbybergs stad inte. Själv minns jag när jag första gången såg Helene i den där tråkiga aulan där fullmäktige sammanträder. Jag såg en liten späd, skör och hyfsat osäker person i talarstolen men en person som ändå kunde kombinera dessa attribut med maktutövandet. Självklart tyckte jag att Helene var söt, snygg eller något sånt och ju mer otillgänglig någon är för mig, ju mer triggar det mina "vill ha"-drifter. Men hur uppvaktar man en gift mamma, en person som tycker annorlunda om nästan allt men som man ändå inte kan sluta grubbla på? Jag tog till min föga framgångsrika variant av flörtande...
Taktiken var att återgå till barndomen, där man drog de tjejer man gillade i håret, kastade grus på henne när hon hoppade hopprep eller bara retades verbalt. Eftersom Helenes hår är hyfsat kort så föll det alternativet med att gå fram och dra i håret, och att kasta grus kunde ju i värsta fall leda till åtal. Återstod då att retas, och det var det jag gjorde på min blogg. Utan att ens tänka på var gränsen låg så redovisade jag mina drömmar, mina fantasier och andra inte alltför korrekta tankegångar på min blogg - och jag trodde att Helene såg ironin och försöken att vara rolig, men tydligen var det inte så.
"Jag har flera moderata vänner här på Facebook men de är också riktiga vänner, dvs påstår inte en massa saker om mig som person som syftar till att skada mig eller såra min familj på olika sätt. Tack ändå!" var svaret jag fick från Helene när min vänskapsförfrågan på Facebook avslogs med en rejäl träklubba. Om jag hade gjort Helene ledsen med mitt litterära skapande så var det väl ungefär samma ledsenhet jag själv nu fick uppleva när det gick upp för mig att jag med tangentbordet som vapen hade sårat en person som jag faktiskt tyckte var tilltalande. Ännu denna dag så ligger min vänförfrågan hos Helene utan att ha besvarats.
Att fylla 40 år innebär att man kliver över en tröskel, tröskeln då man börjar blir gammal, patetisk och fånig. Så känner jag mig, 41 år som jag är men jag tror inte Helene kommer känna sig så. Bara man tittar på kvinnan så ser man ju direkt hur välhållen hon är trots att flyttlasset mot Ekbacken kommit ett år närmare.
Jag förväntar mig inte att bli bjuden på 40-årsfesten men jag har ju 10 år kvar på att smöra in mig på 50-årskalaset. Min present får i väntan på ett lämpligt medborgarförslag bli ett YouTube-klipp, en vacker och smäktande synthdänga av de maskulina urmännen i Erasure. Grattis på 40-årsdagen, må födelsedagen bli helt underbar i de riktiga vännernas sällskap.
"Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?
Looking for you
You were looking for me?
Always reaching for you
You were too blind to see
Oh, love of my heart
Why leave me alone
I'm falling apart
No good on my own
Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?
Why throw it away?
Why walk out on me?
I just live for the day
For the way it should be
There once was a time
Had you here by my side
You said I wasn't your kind
Only here for the ride
Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?
No emotional ties
You don't remember my name
I lay down and die
I'm only to blame
Oh love of my heart
It's up to you now
You tore me apart
I hurt inside-out
Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?
Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?"
You were looking for me?
Always reaching for you
You were too blind to see
Oh, love of my heart
Why leave me alone
I'm falling apart
No good on my own
Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?
Why throw it away?
Why walk out on me?
I just live for the day
For the way it should be
There once was a time
Had you here by my side
You said I wasn't your kind
Only here for the ride
Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?
No emotional ties
You don't remember my name
I lay down and die
I'm only to blame
Oh love of my heart
It's up to you now
You tore me apart
I hurt inside-out
Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?
Oh l'amour
Broke my heart
Now I'm aching for you
Mon amour
What's a boy in love
Supposed to do?"
Just den sången skulle jag den stundande kvällen vilja framföra framför den Hellmarkska villan i Duvbo, ackompanjerad av mina liberala vänner Mattias Lönnqvist och Johan Storåkers. Nu blir det inte så, eftersom vi i Sverige har lagar som hanterar frågor om hemfridsbrott, förargelseväckande beteende och störande av den allmänna ordningen...
Inlägg
4 kommentarer:
Förutom hemfridsbrottsdelen så är jag dessutom så tråkig att du inte skulle ha fått med mig ändå. :p
En riktig vän karaktäriseas av öppenhet,ärlighet och värme,dvs en rakryggad karaktär, vilket du mycket väl uppfyller med en nebulosas skimmrande skönhet, detta är även vad som förväntas av en moderat i offentlighetens tjänst. Folk som inte kan skilja på humor och ironi är inte värdig din uppmärksamhet.
En Sosse är en Sosse!
MVH
Winston Sr IIIV
Sluta fjäska! Vem vill vara vän med en tillsynes osympatisk Sosse och tilika okonventionellt inställd till mediaexponering.
Låt politiken styra och sluta med att så draktänder.
För en kvinna är du Moderaten vars kroppsstod inte bara är trygghet utan även viljestark politisk pondus.
MVH
Kvinnorna Winston
Winston Sr IIIV,
Ironin flödar ser jag... ;-)
Skicka en kommentar