DE SOCIALT RETARDERADE

Den här morgonen var det svinkallt, kölden nådde in i min märg trots att jag har ett rätt gediget fettlager som skall skydda mig i sådana här extrema vädersituationer. Jag satt på bussen, på väg till arbetet och vid Rådmansgatan svängde bussen in till hållplatsen - en ensam man satt där på en bänk och såg bitter och oengagerad ut. Trots att buss nummer 59 var den enda linjen som trafikerade just den där hållplatsen på Sveavägen så klev han inte på bussen, han satt där och blängde på den vänliga busschauffören som ville släppa in mannen i den värme som spred sig bland stolsrader och kollektivtrafikanter. Den tillsynes bittre mannen satt kvar och glodde oengagerat ut i det tomma intet, bussen rullade iväg...

På samma sätt förhåller det sig med de absolut flesta av våra folkvalda när det gäller deras engagemang på bloggar och på Twitter. De sitter där på bänken, trötta, bittra och oengagerade medan bussen med väljare lämnar dem åt sitt öde. Det finns några undantag, men den politiska holmgången av idag sker på gräsrotsnivån av sådana som undertecknad och en samling kufar som tycker det här med politisk indoktrinering över nätet är det roligaste som finns.

Undantag finns självklart i riksdagen, men det är i mina ögon fyra ledamöter, två rättrogna och två otrogna som sticker ut. De moderata riksdagsledamöterna som är värda att lägga fokus på är den undersköna Sofia Arkelsten och "min" ledamot från Lohärad, Göran Pettersson - två trevliga personer som skriver hyfsat fritt ur hjärtat och som inte alls sällar sig till samlingen av partimegafoner. Bland sosseriets led så är det väl egentligen bara Bodström och Veronica Palms bloggar som är värda att titta till då och då. Veronica skriver lika lågt som hon debatterar, och något annat kunde man väl knappast vänta sig av denna verbala dyngspridare - och just det tilltalar mig. Veronica Palm är min motsvarighet i riksdagen och på vänstersidan, en person där stil och sans är främmande ord. Bodströms blogg är oftast läsvärd och personlig, men jag undrar innerst inne ifall det verkligen kan vara Bodström själv som skriver? Bodströms blogg är ju bra mycket mer läsvärd än de böcker han lyckats få någon imbecill förläggare att släppa ut till allmänhetens förtvivlan. Sedan kan man ju fråga sig ifall han har någon tid över till bloggandet när man ser hans gedigna uppsättning av sidouppdrag...

Den verkliga politiska kampen står på gräsrotsnivå och det smärtar mig att erkänna att sosseriet ännu så länge har på sig ledartröjan. De skriver mycket, de skriver ofta läsvärt och har utarbetat ett samarbete för att lyfta varandra - kollektivism kallas det visst för. De skarpaste knivarna i Monas bestickslåda är Krassman, Westerholm och Peter Andersson, Sveriges enda politiska deltidsbloggare. Krassman och jag har utvecklat någon absurd form av vänskap, Peter Andersson spyr nog allt som oftast när han läser mina alster och Johan Westerholm, den vidriga flottisten från Furusund mobbar mig i alla sociala medier som finns på ett sätt som får Linda Skugges och Leif GW Perssons behandling av Björn Ranelid att framstå som den mest empatiska formen av humanism. Men någonstans inom mig finns tanken att det är som i det gamla ordspråket, att "den man älskar, agar man" och att Johan Westerholm sitter och spelar fickpingis till min seriösa bloggpostningar.

Det blåa lagets galjonsfigur är Kent Persson från Örebro. Påläst, korrekt och läsvärd - men alldeles för snäll mot motståndarna. Vem vinner på att vi sitter och gullar med varandra, kliar varandra på ryggen? Bara de extremister som bankar på dörren och vill in i riksdagen, och som gärna vill utmåla hela den politiska färgpaletten till något som man blandat om till en sörja där man inte kan urskilja nyanserna. Kent behöver och skall absolut inte bli lika elak och galen som jag, bara vässa pennan lite mer och slå tillbaka på de påhopp även han får från den röda sidans lag. I Kents fall är påhoppen mer välmaskerade, syns bara mellan raderna medan jag får slag efter slag på käften av rödingarna. Att sedan partivännen Kent vägrar ha med mig i sin bloggroll förstärker slagen från vänsterkrokarna som jag får ta emot nästan dagligen.

En annan av våra mest framträdande vapendragare är Mary X Jensen, en kvinna i sina bästa år med ett hyfsat tillslag på tangentbordet. Mary är precis som Kent, de två samarbetar faktiskt hyfsat intimt, läsvärd och korrekt. Mary kan dock ryta till lite mer ljudligt än Kent när hon känner sig kränkt och påhoppad, vilket jag uppskattar. Mary och Kent kämpar gemensamt på för att bryta den röda dominansen i bloggosfären, men har ännu ej nått dit.

Själv ses jag som det politiska bloggandets svarte Petter, inte helt rumsren och med en allt annat än politiskt korrekt framtoning - och det är ju just där jag vill vara. Politiken måste enligt mig hitta nya vägar, nå fram även till de som älskar satir, ironier och skruvad humor. Att det då i bland blir plumpt och elakt är ju ofrånkomligt - men jag kommer fortsätta stövla omkring i politikens porslinsbutik som den rundlagda elefant jag är...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4