2010/01/06

ONSDAGSKRÖNIKAN: DEN KALLA HANDENS POLITIK OCH ETT KALLT SAMHÄLLE...


Mina älskade bloggkollegor har ju lanserat innovationen "helgkrönikor", som jag brukar titta till på lördagar och söndagar i mån av tid och engagemang. När så jag bestämde mig för att följa trenden så ville jag som vanligt sticka ut, och valet föll på att publicera min krönika på onsdagar eftersom den dagen är piglördag och för att jag lever efter devisen "Inte som alla andra"...

I min krönika kommer jag ta upp livet i största allmänhet, nyhetsflödet och hur det som händer runtomkring mig interagerar med det som händer runtomkring i omvärlden - med min kroppshydda och breda käft är jag ju faktiskt en avsevärd del av denna omvärld.

Veckans snackis har jag varit den sibiriska kylan som dragit in från öster och från norr för att ge alla längtande svenskar den där riktiga vintern man minns från förr då snön stod en till hakan och trippla långkalsonger krävdes för att inte kölden skulle framkalla ett oönskat könsbyte på oss som har det där maskformiga bihanget i brallan. Alla runtomkring mig pratar om kylan, och de flesta tycker att kölden är välkommen men kanske inte i sådana här nivåer. Själv ser jag vädret som en reaktion på att regeringen driver en politik som av Mona, Ibrahim och Östros beskrivs som den "kalla handens politik", "en politik som gör Sverige kallare och hårdare". Ju mer man tjatar om kyla, desto tydligare framstår det kalla samhället och ju kallare händer får man. Sålunda kan man krasst konstatera att kylan är oppositionens fel, det är ju de som lyfter fram kölden och förfrusna händer mest i mediabruset.

Självklart delar jag inte sosseriets vanföreställningar om vilka ambitioner regeringen har med sin politik, men det kan man ju träta om i tid och evighet. Jag konstaterar bara, också det helt kallt, att Mona, Ibrahim och Östros med sin retorik pratar väldigt mycket om hur vidrig regeringen är och hur man vill sätta folk i "stupstocken" för att frysa ihjäl. Frågan är om inte ett grönrött styre får just den effekten, att folk fryser ihjäl alltså? Tänk om det här vädret slår till igen om eller när olyckan har varit framme och Mona sitter i hörnrummet på Rosenbad, Ohly funderar på inskränkningar i pressfriheten och grottmannen från Kalix tillsammans med den vackra nymfen från Eskilstuna sitter och filosoferar om hur man smidigast kan få folket att hushålla med energitillgångarna när termometern börjar närma sig - 40 grader lite här och där i Svearnas rike.

Just nu så blir det strömavbrott lite här och där i det kalla landet, på grund av överbelastning. Elpriserna rusar i höjden, produktionen räcker inte till och likadant ser det ut i stora delar av Europa just nu. Det är kaos i Storbritannien, där man dock kan ha den stora lyckan att snöa in på någon avlägsen pub i tre dygn och få härja fritt bland lager, bitter, ale och andra livsviktiga drycker tills dess "räddningen" i form av plogbilar när fram. Om jag var tvungen att välja mellan isolering på en hyfsat paradisisk Robinson-ö med runt ett dussin mediakåta "wanna-be:s" eller på en svinkall, insnöad pub på en engelsk kulle med likasinnade så hade valet varit enkelt... Jag hade nog fått svälta oavsett vilket, för engelsk korv och njurpaj med sina gröna ärtor och "mash" är ju lika vidrigt som saftiga maskar, rå fisk eller ödlor...

Kärnkraft! Kärnkraft! Hade det behövt se ut som det gör ifall inte sosseriet i sann populistisk anda hade fått för sig att tvinga Barsebäcks välfungerande reaktorer att stanna för gott? Tillgång och efterfrågan sätter priset i marknadsekonomin, och för alla de som har ett rörligt elpris kommer nästa räkning att betyda kaffe i vrångstrupen. Vad är det för fel på vår kärnkraft egentligen, vad är det som stör de grönröda så till den milda grad att man utan att ha hittat några bra alternativ tvingade igen Barsebäck, och vill fortsätta med Ringhals, Oskarshamn och Forsmark? Handlar det bara om avfallet, eller på att uranet någon gång i framtiden även det kommer ta slut?

Jag bekymrar mig föga om slutförvaringen och innan uranet tar slut hinner vi nog hitta bättre alternativ. Men just bättre alternativ har vi inte nu, och därför så ekar sosseriets slogan från kärnkraftsomröstningens tidevarv "Avveckla kärnkraften, men med förnuft" som den värsta formen av hyckleri. Det handlar om att gå bakåtsträvarna i Miljöpartiet tillmötes, inget annat. Innerst inne fattar nog även "rörelsen" att kärnkraften behövs och behöver byggas ut, för att se till att industrin kan fortsätta köpa el till hyfsat bra priser och för att barnfamiljen i allmännyttan inte skall få se sina lampor blinka till några gånger innan strömmen försvinner helt medan kung Bore bankar på dörrar och fönster med full kraft. Miljöpartiet föredrar i dessa situationer importerad el från smutsiga tyska kolkraftverk framför ren el från svenska kärnkraftsverk, det visar ihåligheten i deras retorik...

Folket pratar om kylan, och inget förenar folket så mycket som prat om vädret och inget splittrar folket så mycket som prat om politik. Oavsett hur plump jag är så tror jag faktiskt innerst inne att de som är engagerade på motståndarsidan vill Sveriges bästa, fast med en annan syn på vad som är bäst för Sverige. Engagemang är bra, det är likgiltigheten som är farlig - det är när folk tror att deras röst ingenting betyder som det blir farligt... Att svartmåla den politiska motståndaren kan bli kontraproduktivt, så jag skall ta mig en funderare på om det verkligen är rätt väg jag valt för att dra mitt strå till stacken för ett fortsatt Alliansstyre? Följande underbara filmklipp från Killing-gänget visar med all tänkbar tydlighet att det ibland inte spelar någon roll vilka budskap man levererar hur tydligt som helst eller förmedlar så korrekt man bara kan - det är kört ändå...



Det var min första krönika, ostrukturerad och inte alls så opolitisk som jag hade hoppats. Men den som lever lär, och om jag lever nästa onsdag hoppas jag att det blir en ny, bättre och inte alls så konfrontatorisk krönika som denna. Trevlig trettondag, njut av kylan och kom ihåg vems fel det är att dina ungar fryser näsan på en nanosekund i pulkbacken - det är sossarnas och miljöpartisternas fel...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB1, AB2, Expr1, Expr2
Länkar, natt och morgonbloggar: Peter, Kent, Soilander, Puckot
Länk, bara för att hon är just hon: Mary

3 kommentarer:

Mikael sa...

Hej!

Uttrycket "ett kallt samhälle" kan tolkas på olika sätt beroende på situation. Antingen just som att det har med vädret att göra. Det är ju riktigt kallt uppe i norra norrland enligt mina egna källor.

Men sedan kan det också betyda just "kallt samhälle" därför att människor har kastats ut i utanförskap mot sin vilja.

Jag och många med mig som aktivt söker jobb över hela landet och som var och varannan dag får svaret släng i ansiktet, nämligen:

"Nej Tack - det finns inget behov av din kompetens eller dina kunskaper i samhället...ha ett bra liv".

Det händer mig och många andra att vi ofta får det här svaret. Då är det klart man upplever ett "kallt och hårt samhälle" där man uppenbart inte är önskvärd någonstans.

Det är skillnad om man tex får svaret "Nej Tack - Jobbet gick till en annan sökande". Då kan man lättare acceptera svaret, eftersom det ofta är över 1000 sökande på varje jobb och så är det 1 person de söker. Då blir ju 1 vald och 999 bortvalda.

Men, när man som jag och många andra hela tiden hamnar bland de bortvalda/bortsorterade, då är det klart man tycker det är ett hårt samhälle.

Man känner sig helt enkelt inte önskvärd någonstans.

Det spelar ingen roll hur bra utbildning man har, då utbildning inte garanterar att man får ett jobb. Så jag och många med mig som investerat i en högre utbildning och samtidigt sökt jobb fick en hård smäll "på käften" när Regeringen tog bort studerandevillkoret 2007.

Men, det är bara till att kämpa på även om man inte har något att leva på eftersom många av oss också hamnat i den situationen att kommunen inte beviljar försörjningsstöd då handläggare tolkar orden "synnerliga skäl" på ett sätt som missgynnar oss.

Man får väl i värsta fall utvandra/emigrera, för i längden är det ohållbart att bli bortsorterad hela tiden oavsätt hur hårt man anstränger sig.

Mvh

Mikael

Mary sa...

Utgår ifrån att jag också räknas som en krönikörande kollega ;-(

Jag skriver lördagskrönikor på söndagar.

Tokmoderaten sa...

Jag vet Mary, men just då hade du inte skrivit på ett tag...

Men jag lägger upp en länk nu, till ditt senaste alster och hoppas att det är plåster på såret.

Kram!