"Ledning för oppositionen. Nya siffror. Fortsatt övertag för oppositionen i årets första SvD/SIFO. Statistiken talar för regeringsskifte" är den rubrik man denna morgon finner högst upp på Svenskans nätupplaga. Och vad hade man kunnat vänta sig egentligen? Att Alliansen på några veckor hade jobbat ikapp 11-12 procents försprång, eller...?
Visst svider det att försprånget fortfarande är tvåsiffrigt, det gör det verkligen, men om man med de små förändringarna i felmarginalen skall se något så är det iallafall två trendbrott. Det första är att det fria fallet för tillfället har hävts och det andra är att Miljöpartiets kurva äntligen pekar nedåt igen efter att haft morgonstånd i flera månader.
Men det går för långsamt, Alliansen tar myrsteg när man skulle behövt kliva i sina Sjumilastövlar för att jobbar ikapp den grönröda röran. I den här takten är vi om och förbi Mona, Skönheten, Odjuret och den röda khmeren någon gång i oktober-november, och det är ju så dags då... Alliansen måste upp på banan igen och berätta vad man vill göra för fantastiska saker för folket om man mot all vett och sans skulle lyckas hämta in det här försprånget. Man måste ut och berätta om vad som faktiskt väntar ifall "De Andra" får ta över styrandet. Varför inte börja köpa reklamtid i TV redan nu? Gudrun Schyman och hennes feminister har ju fattat galoppen och skaffat media på bästa sändningstid varenda fredagskväll på TV4 - och gratis dessutom. Varför dansar inte Ulf Adelsohn där istället, med sin vackra bastkjol...?
Jag är född pessimist, och inte blir jag omvänd av det jag nu får läsa men någonstans i mitt minne så dyker min ungdoms dagar upp igen. Det var då SIFO var det enda opinionsinstitutet och dess siffror ständigt kommenterades i tidningen DN som vi hade i brevlådan och på Monopol-TV:s konkurrerande nyhetsprogram Aktuellt och Rapport. Det var då, under min uppväxt i Gnesta, som jag började fascineras över politikens väsen och över de siffror som med kuslig regelbundenhet dök upp lite här och där. Allt var så enkelt då, det var bara fem partier och där mina föräldrar satt och skrockade belåtet varje gång VPK och Socialdemokraterna skrapade ihop mer än 50 procent av undersökningens röster.
Mina föräldrar var ju rödingar, och de var ju inte unika ty på den tiden sympatiserade oftast 44-45% av Svensson med just det enda statsbärande partiet. VPK, som var ärliga med sin hemvist på den tiden låg alltid runt 5% medan det bland de tre borgarna var mer jämt men med Centern som det starkaste kortet. Det är mina minnesbilder, och sett ur ett längre perspektiv kan man konstatera två saker:
1) Sosseriet har tappat nästan 30% av sina väljare sedan den tidseran då man var dominerande i svensk politik.
2) Hur många procent av sin väljarkår som Centern lyckats slarva bort sedan mitten av 70-talet vågar jag inte räkna på...
I övrigt så har det ju dykt upp fler partier som aspirerar på väljarnas stöd, det finns en mångfald som jag som moderat borde uppskatta men samtidigt är jag ju konservativ och tycker att det mesta var bättre förr. Detta gäller självklart inte sosseriets maktmonopol, men väl enkelheten i den politiska vardagen med tydliga motpoler. Nu babblar till och med den moderata partisekreteraren Schlingmann om behovet av kvotering i självständiga bolagsstyrelser, vi moderater sviker landets försvar och det är uppenbarligen så att vi som parti inte längre är det självklara alternativet för oss med hjärtat rejält till höger. Visst måste vi anpassa oss till en annan verklighet och söka nya vägar till framgång - men den som i maktkåthetens iver säljer sin ideologiska själ är lika farligt ute som när jag dansar hip-hop på en millimeter tunn nyis...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar