"Let's have a black celebration,
a black celebration,
tonight.
To celebrate the fact,
that we've seen the back
of another black day..."
Textraderna ur titelspåret till Black Celebration anno 1986 passar alltid in när det vankas Depeche Mode och livespelning. Själv minns jag hur det ljudvågorna slog från vägg till vägg inne på ett kokande Hovet av det svarta mässandet en kväll i slutet av april för 24 år sedan. Christmas Island hade gått som intro ett bra tag när de konstiga ljuden som inleder Black Celebration tog vid, och lyckan var total.
Det var då, några månader innan unge herr Antonsson skulle rycka in och göra sin värnplikt, och det var då Depeche Mode började sin vandring mot storheten. Jag hade sett dem tidigare i huvudstaden, det hade varit Depeche Mode på Draken och en annan minnesvärd kväll i den charmerande Eriksdalshallen - men 1986 flyttade Depeche Mode in i de stora arenorna, till Hovet. Och 24 år senare så är man fortfarande i ett sådant skick, gubbsen i bandet, att man lyckas fylla såväl Globen, Scandinavium som Percys skrytbygge i Malmö. Ibland är det ju skönt att känna att tiden faktiskt har stått still, eller iallafall gått i otakt med klockor och almanackor.
I morgon kväll, om lite drygt 24 timmar, är det dags för den numera adipöse, tunnhårige och halvimpotenta mannen som för 24 år sedan var en ung man i sina bästa år att bli riktigt patetisk - igen... Det vankas Depeche Mode, det vankas Nitzer Ebb och jag blir som ett litet barn igen - glad, sprallig och alla vardagsbekymmer är som bortblåsta för några underbara timmar. Och hela den sfäriska Globen lär gunga av medelålders synthare som vill leva i dået för en kväll...
Jag är konservativ, jag är blå in i själen och har jag en gång i forntiden bestämt mig för att ha Depeche Mode som mina husgudar så håller jag fast vid det i bästa konservativa stil. Och det är ju inte alls svårt, eftersom Dave Gahan, Martin L Gore och den övermusikaliske flanknörden Andy Fletcher utvecklas, eller skall man säga regrederar, i samma takt som jag själv. När jag var ung, naiv och ytlig speglade de rätt nonsens-aktiga synthdängorna mitt kynne, när jag lyssnade på Puppets så kände jag mig som ett litet husdjur och när jag fotograferade så nynnade jag på Photographic. Och medan 33-varvaren Speak and Spell snurrade på skivspelaren så kände jag instinktivt, att jag bara inte kan få nog.
Åren gick, jag mognade fysiskt som människa och skivorna blev lite mörkare precis som jag. Cynism och grubblerier tog överhanden, och albumen Construction Time Again, Some Great Reward, Black Celebration och Music for the Masses har alla sin beskärda del i formandet av mig till den tjocka, vidriga typ jag är i detta nu. Violator och Songs of Faith and Devotion finslipade kanterna, och när Alan Wilder lämnade bandet så såg jag livet närma sig slutet. Alan Wilder var ju den person som höll i de musikaliska trådarna, som utvecklade den musik som Martin Gore skapade - och när Alan försvann så försvann även min tro på en grupp som efter avhoppet bestod av en knarkare, en alkoholist och en psyksjuk. Men så länge det finns liv, så finns det hopp - och pånyttfödelsen kom till min stora glädje.
Barrel of a Gun var det första, lite oroande livstecknet, efter krisen men när så It's no Good släpptes så släppte en sten från mitt hjärta. Åtskilliga var de timmar när jag kunde sitta med CD-spelaren, It's no Good i maxiutförande och titta ut genom fönstret medan jag spelade på min köttflöjt av ren glädje. Albumet Ultra var ett bevis för att det fanns liv kvar i de tre haveristerna, och trots att uppföljaren Exciter är deras lågvattenmärke så fanns det trots allt en framtid för min hammare, för mitt städ och mitt stämjärn.
Playing the Angel var i mina öron ett rent mästerverk, med flera odödliga spår. Precious, Lilian och John the Revelator tillhör alla mina favoriter på senare tid. Återuppståndelsen var fulländad, befäst och jag ser nu fram emot att åldras tillsammans med Depeche Mode i bingolokalen, i folkparken eller som förband till Larz-Kristerz.
Två album har jag inte nämnt, A Broken Frame samt den senaste Sounds of the Universe. Orsaken är att de båda är "jaha?"-album, ett nödvändigt surrogat för att överleva till nästa mästerverk kommer ut. Det finns bra spår på båda, favoriterna är The Sun and the rainfall på den näst äldsta produktionen medan In Sympathy sticker ut på den senaste kreationen.
Om ett dygn går jag tillbaka i tiden igen, jag blir löjeväckande och fjantig. Håret är svartfärgat, ja det som återstår av en gång stolt frisyr vill säga, de svartaste av mina svarta kläder är tvättade och vikta - jag är så redo jag kan vara. Mina två äldsta söner frågade mig nyss om jag skall sjunga med i låtarna, och började fnittra samtidigt som de skakade på huvudet när svaret blev jakande. Det blir en härlig kväll i glada vänners lag om jag nu inte får kärlkramp redan under introt, och jag kommer när lamporna tänds i Globen längta intensivt efter nästa gång jag får bli så där löjlig igen...
När lamporna tändes på Hovet för lite drygt 24 år sedan var det "More than a Party" som nyss hade gjort sitt bästa för att perforera mina trumhinnor. Den gång, denna sista söndag i januari så är chansen stor att det blir mer än ett party.
"Keep telling us we're to have fun
Then take all the icecream so we've got none
The failed magician waves his wand
And in an instant the laughter's gone
Lots of surprises in store
This isn't a party
It's a whole lot more"
a black celebration,
tonight.
To celebrate the fact,
that we've seen the back
of another black day..."
Textraderna ur titelspåret till Black Celebration anno 1986 passar alltid in när det vankas Depeche Mode och livespelning. Själv minns jag hur det ljudvågorna slog från vägg till vägg inne på ett kokande Hovet av det svarta mässandet en kväll i slutet av april för 24 år sedan. Christmas Island hade gått som intro ett bra tag när de konstiga ljuden som inleder Black Celebration tog vid, och lyckan var total.
Det var då, några månader innan unge herr Antonsson skulle rycka in och göra sin värnplikt, och det var då Depeche Mode började sin vandring mot storheten. Jag hade sett dem tidigare i huvudstaden, det hade varit Depeche Mode på Draken och en annan minnesvärd kväll i den charmerande Eriksdalshallen - men 1986 flyttade Depeche Mode in i de stora arenorna, till Hovet. Och 24 år senare så är man fortfarande i ett sådant skick, gubbsen i bandet, att man lyckas fylla såväl Globen, Scandinavium som Percys skrytbygge i Malmö. Ibland är det ju skönt att känna att tiden faktiskt har stått still, eller iallafall gått i otakt med klockor och almanackor.
I morgon kväll, om lite drygt 24 timmar, är det dags för den numera adipöse, tunnhårige och halvimpotenta mannen som för 24 år sedan var en ung man i sina bästa år att bli riktigt patetisk - igen... Det vankas Depeche Mode, det vankas Nitzer Ebb och jag blir som ett litet barn igen - glad, sprallig och alla vardagsbekymmer är som bortblåsta för några underbara timmar. Och hela den sfäriska Globen lär gunga av medelålders synthare som vill leva i dået för en kväll...
Jag är konservativ, jag är blå in i själen och har jag en gång i forntiden bestämt mig för att ha Depeche Mode som mina husgudar så håller jag fast vid det i bästa konservativa stil. Och det är ju inte alls svårt, eftersom Dave Gahan, Martin L Gore och den övermusikaliske flanknörden Andy Fletcher utvecklas, eller skall man säga regrederar, i samma takt som jag själv. När jag var ung, naiv och ytlig speglade de rätt nonsens-aktiga synthdängorna mitt kynne, när jag lyssnade på Puppets så kände jag mig som ett litet husdjur och när jag fotograferade så nynnade jag på Photographic. Och medan 33-varvaren Speak and Spell snurrade på skivspelaren så kände jag instinktivt, att jag bara inte kan få nog.
Åren gick, jag mognade fysiskt som människa och skivorna blev lite mörkare precis som jag. Cynism och grubblerier tog överhanden, och albumen Construction Time Again, Some Great Reward, Black Celebration och Music for the Masses har alla sin beskärda del i formandet av mig till den tjocka, vidriga typ jag är i detta nu. Violator och Songs of Faith and Devotion finslipade kanterna, och när Alan Wilder lämnade bandet så såg jag livet närma sig slutet. Alan Wilder var ju den person som höll i de musikaliska trådarna, som utvecklade den musik som Martin Gore skapade - och när Alan försvann så försvann även min tro på en grupp som efter avhoppet bestod av en knarkare, en alkoholist och en psyksjuk. Men så länge det finns liv, så finns det hopp - och pånyttfödelsen kom till min stora glädje.
Barrel of a Gun var det första, lite oroande livstecknet, efter krisen men när så It's no Good släpptes så släppte en sten från mitt hjärta. Åtskilliga var de timmar när jag kunde sitta med CD-spelaren, It's no Good i maxiutförande och titta ut genom fönstret medan jag spelade på min köttflöjt av ren glädje. Albumet Ultra var ett bevis för att det fanns liv kvar i de tre haveristerna, och trots att uppföljaren Exciter är deras lågvattenmärke så fanns det trots allt en framtid för min hammare, för mitt städ och mitt stämjärn.
Playing the Angel var i mina öron ett rent mästerverk, med flera odödliga spår. Precious, Lilian och John the Revelator tillhör alla mina favoriter på senare tid. Återuppståndelsen var fulländad, befäst och jag ser nu fram emot att åldras tillsammans med Depeche Mode i bingolokalen, i folkparken eller som förband till Larz-Kristerz.
Två album har jag inte nämnt, A Broken Frame samt den senaste Sounds of the Universe. Orsaken är att de båda är "jaha?"-album, ett nödvändigt surrogat för att överleva till nästa mästerverk kommer ut. Det finns bra spår på båda, favoriterna är The Sun and the rainfall på den näst äldsta produktionen medan In Sympathy sticker ut på den senaste kreationen.
Om ett dygn går jag tillbaka i tiden igen, jag blir löjeväckande och fjantig. Håret är svartfärgat, ja det som återstår av en gång stolt frisyr vill säga, de svartaste av mina svarta kläder är tvättade och vikta - jag är så redo jag kan vara. Mina två äldsta söner frågade mig nyss om jag skall sjunga med i låtarna, och började fnittra samtidigt som de skakade på huvudet när svaret blev jakande. Det blir en härlig kväll i glada vänners lag om jag nu inte får kärlkramp redan under introt, och jag kommer när lamporna tänds i Globen längta intensivt efter nästa gång jag får bli så där löjlig igen...
När lamporna tändes på Hovet för lite drygt 24 år sedan var det "More than a Party" som nyss hade gjort sitt bästa för att perforera mina trumhinnor. Den gång, denna sista söndag i januari så är chansen stor att det blir mer än ett party.
"Keep telling us we're to have fun
Then take all the icecream so we've got none
The failed magician waves his wand
And in an instant the laughter's gone
Lots of surprises in store
This isn't a party
It's a whole lot more"
Länkar: SvD
Inlägg
1 kommentar:
@Fredrik Antonsson
Det skall bli en ära att gå med dig på DM imorgon. Jag var där på Hovet 1986 och det var min första konsert, jag var 14 år gammal....
Ditt epos över Depeche Mode du leverera så trofast är lika vacker som det korta solot efter 2:25 på låten Precious. Imorgon, då jävlar Antonsson...då jävlar
Skicka en kommentar