En underbar morgon har sett sitt ljus trots att gråvädret hänger över oss för vilken dag i ordningen? Det är en underbar onsdag trots att allt egentligen borde ha kunnat varit bättre. Slutet av januari, och kylen gapar tom - frukosten blir några kantskivor från ett fryst formbröd, de sista skivorna från en prästost som numera mer liknar 90-meters backen på Lugnet i Falun samt ett halvt glas juice av Eldorado-klass - men dagen börjar bra ändå...
Denna morgon skall partiledarna ta plenisalen i besittning för att på allvar inleda valåret - och eftersom jag är en person där psyket inte är vad det borde vara så väljer jag TV-soffan och lånedatorn framför sängen och sovmorgon. Jag sätter mig tillrätta med min kontinentala frukost och njuter av att valåret 2010 nu tar fart på allvar. Visst, sosseriet har tjuvstartat i huvudstaden, där floskler i rött kombineras med photoshoppade bilder på den annars transparenta kvinnan Jämtin på annonsplatserna i tuben. Men det är ändå idag som de riktiga pajasarna skall ta över och leda in fokus på de tvenne alternativ som väljarna ställs inför om nästan exakt 8 månader.
Att barnbidraget har trillat in på kontot under natten får ju barnföräldrarna i sällskapet att verka mer avslappnade. Är januari månad verkligen lika tung ekonomiskt för våra välavlönade folkvalda som hos de vanliga dödliga som redan på nyårsdagen börjar söka alternativ på hur man billigast piffar upp en påse snabbnudlar? Det verkar så, och ingen annan dag än den 20 januari så älskar jag bidrags-Sverige så mycket...
Det är några timmar framför TV:n som väntar, timmar av plåga över att höra Monas malande gnällande på ett språk som utvecklats av dagispedagoger för att fostra obstinata 2-åringar. Det är timmar av förtvivlan över att få se hur hårt regerandet i en av de värsta svackorna fått statsminister Reinfeldt att tappa vikt och få de där tidigare så vackra cockerspaniel-liknande ögonen att regredera till något som mer liknar en aborres ögon - och detta trots att Filippa kan baka mandelmusslor ikväll tack vare det välsignade barnbidraget. Det är timmar av empati då man känner med desperationen i Mauds, Görans och marxisten Ohlys argumentation där en enda klantig felsägning kan driva deras partier ännu närmare avgrunden bortom 4%-spärren...
Men hur mycket påverkar själva partiledardebatten väljarnas val? Om det inte hade varit för att media kommenterar det hela och några havererade bloggare som tar sig själva på alldeles för stort allvar skulle skriva och kommentera det som sägs så skulle ju bara de som redan brinner för politiken och sitt parti bry sig. Man sitter ju här i soffan och önskar att något oförutsett skall hända som väcker den debatt som är så förutsägbar. Kan inte talmannen Westerberg trilla av stolen eller råka slå sig själv på tummen med den groteskt stora klubban? Kan inte Mona råka släppa sig ljudligt mitt under en ordväxling? Kan inte Jan Björklund se lite glad ut?
Förutsägbarheten är det politiska livets värsta fiende. I Sälen för några dagar sedan så var det en stolt Mona som klev ur bilen utanför Högfjällshotellet, stolt över att hennes parti jämkat ihop sig med två försvarsfientliga partier om just försvaret. Kunde det vara så att de grönröda faktiskt överraskade med något fräscht och innovativt? Nej, det var en rapport på 22 sidor där 21 sidor var en strid ström av tomma ord, floskler, naiva önskedrömmar och nonsens-politik uppfyllde förutsägbarheten på ett brutalt sätt. Sida 22 var dock en bra sammanfattning över de grönrödas gemensamma politik om säkerhets- och försvarspolitiken - den var tom nämligen...
På samma sätt kan man idag höra den svenska motsvarigheten till brölandet vid klagomuren i Jerusalem ta fart på Helgeandsholmen - och det är Mona med anhang som kommer tjata ihjäl ordet stupstock. Det kommer vara precis som det alltid har varit där två sidor är rätt tydliga med vad man vill ha sagt - där de grönröda vill riva upp allt det där som den kallhamrade alliansen har gjort, och där alliansen kommer berätta vad resultatet skulle bli om de grönröda får chansen att riva upp och förstöra... Ingenting om egna vägval, ingenting om hur den egna politiken faktiskt påverkar folket.
Nu sitter jag framför TV:n och njuter av pajasarna ur de olika leden, tar till mig det de försöker att säga till mig och på vilket sätt de gör det. Om jag har tid så kommer det ikväll en fullödig analys om vem som var bäst, vem som var sämst, vem som var mest förutsägbar och vem som högst eventuellt överraskade oss som valde pajkastning framför arbete, studier eller sovmorgon...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar