POLITIKENS PAJASAR - BETYGEN

Ja, jag vet att inte Maria var med. Men något vackert måste väl få vara med på bilden?

En morgon framför TV:n som faktiskt bjöd på några pärlor, men som vanligt var det annars ett floskelflöde utöver det vanliga vi återigen fick genomlida. Redan innan debatten tog fart så häpnade jag över att Miljöpartiet valt bort den sköna Maria för grottmannen Peter som företrädare, hur kunde man göra så...? Hade man som ambition att göra bort sig från Miljöpartiets sida, eller vad var tanken egentligen?

Först ut var Fredrik Reinfeldt, statsminister och partiledare för det parti jag sympatiserar med. Tydlig och skarp, men samtidigt på gränsen till pompös och självgod. Men ändå, han utstrålar förtroende och är som född att gå upp och ta hedern av Mona med bihang. Jag förväntar mig att min namne tar över vallokomotivet och börjar köra in det där tvåsiffriga försprånget som motståndaren enligt uppgift kört till sig - det kan gå om Fredrik eldar på.

Och så Mona Sahlin då... Men kära nån, kan ingen släpa med kvinnan till en talpedagog här och nu? Varför kan hon inte prata som folk efter ett långt och gediget liv i politikens finrum? Men det är ju inte sättet hon pratar på som kommer avgöra valet, hoppas jag iallafall. Det handlar mer om att Mona skiter i expertisen när det gäller ekonomi för att skapa en egen verklighet som passar hennes och det grönrödas agenda. Det handlar om att Mona svammlar utan att egentligen säga något annat än att gnälla på regeringen och det blir mer och mer uppenbart att Mona inte förstår varför arbetslösheten ökar i spåren av en världskris. Nej, allt elände beror på regeringens inkompetens berättar Mona för att stå där med sina plirande ögon och försöka framstå som en garant för en bättre framtid. Vem köper detta? Byfånen eller den som stöpts i Unga Örnars standardmall för evighetssossen?

Lars Ohly, jaha ja. Där har entusiasmen dött bort i och med att marxisten fogat sig till en grönröd röra och utplånat varje form av trovärdighet i de förslag som Vänsterpartiet kommer att släppa i valrörelsen. Ett marginaliserat och urvattnat Vänsterparti är ett faktum, och det är det Lars Ohly måste känna när han utan engagemang maler på och är tråkig som färg som torkar. Det är synd, det brukade vara roligt att lyssna på Ohly när han vevade på i sann revolutionär anda innan tvångsäktenskapet var ett faktum. Nu låter han bara trött och som om han lider av expressiv afasi.

Sedan ett stort kors i taket! Peter Eriksson fick till det tämligen direkt när han, förvisso osakligt och elakt, slog på statsministerns självgodhet och pompösa framtoning. Det handlade om att jämföra moderaten och statsministern Reinfeldt med Erikssons före detta samarbetspartner sossen och ex-statsministern Persson, och det handlade om att vädra ut herrar Persson/Reinfeldts odör från statsministerns kontor. Det var lågt, det var kul och riktigt rått för att vara svensk politik. Men när sedan grottmannen från Kalix skall prata om vad man vill och varför så blir det som vanligt. Det blir mummel, det blir trams och den dagen som folk får upp ögonen för vad Miljöpartiets politik innebär så kommer inte ens Maria Wetterstrands verbala förmågor eller hennes skönhet kunna stoppa lavinen. Hoppas jag iallafall...

En som haft en extremt tuff höst är allas vår Maud. Det har satt sina spår, hon verkar bräcklig och lättkränkt. När sossarna på sedvanligt manér väljer att lämna plenisalen när Maud skall prata skall hon inte gnälla, hon skall börja brinna för att se till att de som går får gå ut för gott om åtta månader. Att tycka synd om sig själv funkar inte, man måste vara som en teflonpanna där inget fastnar. Men sådan är inte Maud, hon är mänsklig, hon har en röst som man kan väcka döda med men Maud med parti måste nu välja sina strider och sina motståndare. Slå på Miljöpartiet, förklara varför inte kärnkraften är tabu och varför den centerpartistiska och alliansens miljöpolitik är så mycket bättre än de grönrödas ambitioner att låta eltillgång och möjligheten att åka bil blir en klassfråga. Välj striderna och hitta hem, så kan det kanske vända.

Nu var det ju så att det var Jan Björklund som tog upp det här med energipolitik först - och som han gjorde det. Den gamle majoren må vara knastertorr som Johan Westerholm, men när han talar så lyssnar man. Det var tydligt att Folkpartiet känner sig hyfsat trygga i sin situation, att man är nöjda med att ha ansvaret för att återskapa en svensk skola värd namnet efter år av flumskola. Kunde bara Folkpartiet få se sina försvarspolitiska förslag att få genomslag så skulle jag nog börja gilla den man som annars är så svår att ta sig till sitt hjärta med sin moribunda framtoning. Men Björklund gör sig bra i debatter, han kan nog lyfta Folkpartiet efter Leijonborgs förra hummande valrörelse.

Slutligen då Göran Hägglund, Sveriges trevligaste partiledare? Just Hägglund är orsaken till att min oro för att KD skall ramla ut ur riksdagen om åtta månader är rätt liten trots allt. Precis som in dvärgkompis Jan så övertygar Göran när han äntrar talarstolen och får prata om den verklighet vi alla lever i. Göran Hägglund är rekorderlig, har glimten i ögat och lyckas få till små, nästan omärkbara, skojigheter mellan raderna. Jag gillar Göran Hägglund skarpt och hoppas att fler kommer att få se hans storhet. Han var bra idag, men kan ännu bättre - nå dit och nå dit nu!

Sammantaget så ser jag, förvisso vidrigt partisk, att Alliansen vann på alla nivåer. Reinfeldt är och blir en mer tilltalande statsminister än Mona, Björklund betydligt mer gedigen på alla sätt än Ohly och Hägglund faktiskt mer upplyftande än Peter Eriksson. Kvar sitter Maud ensam, alla går ifrån henne - och hon får därför jämföras med Maria Wetterstrand. Maria pratar mer tilltalande och är snyggare, men skall det väga tyngre än att Maud lever i en verklighet som Maria vill förvandla till stenålders-Sverige? Nä...

Länkar: SvD, SvD2, SvD3, DN, DN2, AB1, AB2, Kent, Krassman, Puckot, Peter