Det är onsdagen den trettonde januari, det är tjugondedag Knut och Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått, kallt och tråkigt trots att snön pudrat upp Nacka kommun rätt så rejält, ungefär lika kall och tråkig som Mona känner sig den här torsdagsmorgonen.
Julstressen har åter satt sina klor i Mona, det är tjugondedag Knut och nu ska granen kastas ut, ut, ut. Just den här dagen har Mona tänkt arrangera en gemensam julgransplundring med de rödgröna partiledarna. Eftersom de har haft så svårt att komma överens politiskt tänker Mona satsa mycket på olika gruppstärkande sociala aktiviteter i det väl avvägda programmet.
Julstressen har åter satt sina klor i Mona, det är tjugondedag Knut och nu ska granen kastas ut, ut, ut. Just den här dagen har Mona tänkt arrangera en gemensam julgransplundring med de rödgröna partiledarna. Eftersom de har haft så svårt att komma överens politiskt tänker Mona satsa mycket på olika gruppstärkande sociala aktiviteter i det väl avvägda programmet.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så gedigen julgransplundring som skall arrangeras så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt barr till stacken för att rensa ut julstämningen hos familjen Sahlin. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken vid vardagsrumsbordet och spelar Chicago med en förväxt cherub han hittat vid Blackjack-bordet på Restaurang Metropol i Sundbyberg. På bordet står två estniska öl av märket Saku Kuld. Mona släpper morgonrocken lite för att titta lite mer på den stora läckerbiten som Bosse har hämtat hem. Mona stelnar till av skräck när hon får se vem Bosse har släpat hem, och börjar skrika: "-Det är ju han! Den där galne Sundbybergsbloggaren - du vet, han som skildrat min decembermånad på ett alltigenom sakligt sätt. Han som utmålar mig som kraftlös och fjantig, och Ibbe som sexmissbrukare! Han skall ut ur mitt hus och det nu!"
Eftersom det är en så gedigen julgransplundring som skall arrangeras så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt barr till stacken för att rensa ut julstämningen hos familjen Sahlin. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken vid vardagsrumsbordet och spelar Chicago med en förväxt cherub han hittat vid Blackjack-bordet på Restaurang Metropol i Sundbyberg. På bordet står två estniska öl av märket Saku Kuld. Mona släpper morgonrocken lite för att titta lite mer på den stora läckerbiten som Bosse har hämtat hem. Mona stelnar till av skräck när hon får se vem Bosse har släpat hem, och börjar skrika: "-Det är ju han! Den där galne Sundbybergsbloggaren - du vet, han som skildrat min decembermånad på ett alltigenom sakligt sätt. Han som utmålar mig som kraftlös och fjantig, och Ibbe som sexmissbrukare! Han skall ut ur mitt hus och det nu!"
Den adipösa versionen av Brad Pitt kastas således ut i med ett brak av Monas tillskynande SÄPO-vakter, och heffaklumpen landar i en snöhög. Temperaturen i det Sahlinska residenset sjunker till nära absoluta nollpunkten, och det beror inte bara på att man var tvungen att öppna ytterdörren på vid gavel för att bli av med isterbuken. Mona känner sig förtryckt över att Bosse bjuder hem vem som helst på efterfest, även om de är moderater, och Bosse känner sig kränkt av att Mona så bryskt kastat ut hans nya vän. När Mona sedan försöker övertyga Bosse att han måste hjälpa till med julgransplundringen talar hon för döva öron. Bosse känner inte alls för att vara med och arrangera en julgransplundring, han är upptagen av mycket mer angelägna saker som att sova. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han samlar in granar för att få in lite extra klirr i kassan. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Chenka att beställa en taxi till Lökholmen utanför Strömstad för en färd mot Nacka…
Efter exakt 6 timmar och 3 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande julgransplundrare har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som ligger och slumrar med en ny, kall estnisk öl vid sin sida, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i vardagsrummet där granen står, dammig, avbarrad och grann.
Mona och Ibbe börjar hänga extra pepparkaksgubbar och pepparkaksgummor i granen. Även smällkarameller och knäck lastas på granens bräckliga grenar. Det är bråttom, både språkrör och politbyråns ordförande är på väg. Och snart ringer det på dörren, och där står de - Marxisten, Skönheten och Grottmannen. Efter att ha haft en fiskdamm där alla fått Monas hemlagade julsenap i sina påsar och med förbundna ögon satt fast en knorrliknande knop i röven på en ditkallad Netroots-bloggare som var det med svinaktigaste de kunde hitta, Johan Westerholm, så söker sig sällskapet mot granen. Det dansas runt granen och när man kommer till "Små grodorna" är det nästan så att Monas ögon tåras av den vackra synen...
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han samlar in granar för att få in lite extra klirr i kassan. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Chenka att beställa en taxi till Lökholmen utanför Strömstad för en färd mot Nacka…
Efter exakt 6 timmar och 3 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande julgransplundrare har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som ligger och slumrar med en ny, kall estnisk öl vid sin sida, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i vardagsrummet där granen står, dammig, avbarrad och grann.
Mona och Ibbe börjar hänga extra pepparkaksgubbar och pepparkaksgummor i granen. Även smällkarameller och knäck lastas på granens bräckliga grenar. Det är bråttom, både språkrör och politbyråns ordförande är på väg. Och snart ringer det på dörren, och där står de - Marxisten, Skönheten och Grottmannen. Efter att ha haft en fiskdamm där alla fått Monas hemlagade julsenap i sina påsar och med förbundna ögon satt fast en knorrliknande knop i röven på en ditkallad Netroots-bloggare som var det med svinaktigaste de kunde hitta, Johan Westerholm, så söker sig sällskapet mot granen. Det dansas runt granen och när man kommer till "Små grodorna" är det nästan så att Monas ögon tåras av den vackra synen...
När de frossar på alla godsaker hängda i granen är allt förlåtet och att bilda en regering verkar inte vara något problem alls. Men när de fyras gäng börjar plocka ner kulorna utvecklas det hela till rena katastrofen. Någon har skrivit på ministerposter på julgranskulorna. Lars Ohly ler brett när han högt läser ”Finansminister” på sin mörkröda julgranskula med små gula stjärnor. Maria Wetterstrand läser ” Näringsminister” på sin och Peter Eriksson läser ”Försvarsminister”. När de i allt snabbare takt rycker åt sig kulorna märker de att de alla är märkta med olika ministerposter.
Grälet är snart ett faktum. Lasse vill minsann ha både justitiekulan och näringsministerkulan, eftersom varken lagen eller industrin förstått att sjunga socialismens lov. Maria och Peter vill också ha näringsministerkulan, men också försvarskulan. Mona försöker förklara att hennes parti inte kan låta dem få några av de viktiga kulorna och grälet urartar för att till sist likna Plutos jakt på Piff och Puff. Orden tar slut och en brottningsmatch tar vid, granen går omkull och i den ligger ledarna för tre partier och slåss om julgranskulor. Till sist lugnar alla ner sig en aning, men stämningen är inte god när de andra lämnar det Sahlinska huset.
Mona klandrar Ibrahim för att han inte varit förutseende nog att kontrollera om den där galna Sundbybergsbloggaren hade skrivit dumma saker på julgranskulorna. Håkan Juholt hade minsann varit noggrann och undersökt Monas radhus efter små elakheter planterade av den där dåren till Tokmoderat som nästlat sig in i rörelsen innersta cirkel. Ibbe börjar nu tröttna på Mona efter nästan en månad av spott och spe - men han biter ihop, som den gode partiledarträl han är.
Ibbe blir ledsen, och föreslår att man skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där enskilda blåa bloggare tillåts förstöra fina traditioner. En bra idé tycker Mona, som kommer på att man just denna dag inte har hittat något att beskylla borgarbrackorna för...
Ibrahim tar sin vanliga taxi, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka, tänk att i morgon är det julafton. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...
Ibrahim tar sin vanliga taxi, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka, tänk att i morgon är det julafton. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...
Länk: SvD
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar