Efter en avklarad partiledardebatt i Riksdagens plenisal för alla sju partiledare så är det så dags att skilja agnarna från vetet och låta de två statsministerkandidaterna få ha lite myspys på tu man hand i Agendas TV-studio. Det är den för tillfället rätt så pompösa och ständigt kränkta statsministern Fredrik Reinfeldt som skall samtala om livet i stort och hur framtiden kan te sig med den rätt imbecilla och löjeväckande oppositionsledaren Mona Sahlin. Det är ju ett omaka par som skall ha lite mysigt i rampljuset innan helgen är till enda.
Det krävs ju inga avancerade kunskaper i psykiatri för att fastställa att jag är malfunktionell på något sätt när jag placerar min röv, som mest påminner om 35 kilo tuggat Hubba-Bubba, i den nedsuttna soffan och dukar upp en skål med chilinötter och en frostig Saku Kuld för att vara med och se på när andra har det myspysigt. Själv saknar jag närhet, ömhet och framförallt kärlek - och förmodligen kommer en eller annan tår rulla ner för mina allt rundare kinder när jag få se kärleken spira i direktsänd TV...
Men kommer det att bli så där puttenuttigt om 10-15 minuter, eller kommer stämningen vara allt annat än kärvänlig? Jo, med största sannolikhet så sitter partiledarna för de två statsbärande partierna fast i sina sterotyper och kommer bara träta och gnälla på varandra. Det kommer vara som en direktsänd vardagsdiskussion från ett av de otaliga middagsborden där man inte kan komma överens om vilken middag man skall ha, om hur man skall få livspusslet att lösa sig - det kommer vara tråkigt och alldeles oavsett vad man säger eller tycker så kommer problemen finnas kvar där. Problemet i detta fall är att de två alternativen börja sin valrörelse innan man ens vet vad den andra egentligen vill. Alliansens arbetsgrupper för ett framtida valmanifest jobbar på, precis som de grönrödas och det enda man kan göra är att såga det man tror att de andra vill, eller ännu bättre gnälla på det de andra någon gång har gjort eller sagt.
Själv ser jag framemot kvällen eftersom jag lider av den där diagnosen som gör att man grottar ner sig i något så intetsägande som valrörelse 8 månader innan valdagen och innan alternativen blottats, men det är ju kul ändå. Visst, jag vet att oavsett vad Mona brölar fram med sin gnälliga dagispedagogsvenska så kommer jag inte gilla det hon säger, eller tro på det som hon kanske säger och som verkar anständigt i mina öron. Och visst, alldeles oavsett vad min namne säger, om han nu fortsätter att hålla sig ifrån försvaret, så kommer jag vara med på noterna och skulle han säga något som jag tycker är oanständigt i mina öron, som kvoteringsvurmande till exempel, så kommer jag att vägra att tro på det han säger. Min ideologiska ryggrad är full av konservatism i epiduralrummet, och det är med de konservativa nervimpulserna som jag kommer att se på när Reinfeldt tar hedern av Sahlin om lite drygt 5 minuter...
Efter den uppmärksammade "Lyxhandväske-affären", även känd som "Louis Vuitton-affären", så är jag extremt nyfiken på hur Mona kommer att gestalta sig denna kväll. Kommer det vara en Mona utspökad till en bag-lady vi kommer att få se för att tillfredsställa rörelsens skarpaste hjärna i Göran Greiders allt mer uppseendeväckande skalle? Eller kommer Mona dit med handväskan i högsta hugg, redo att likt Selma i den tecknade serien "Lilla Fridolf" jaga folk med densamma? Fokus kommer iallafall ligga på hur de två ser ut, hur de för sig och kanske, kanske på vad de säger...
Nu är det snart dags att fokusera, suga in och skölja ner chilinötterna med öl samtidigt som jag kommer att njuta av spektaklet på TV. Jag ber att få återkomma efter tillställningen med en genomgripande analys av vad det var vi egentligen fick se och höra, och om det var värt att slänga bort en söndagskväll på. Om ni vill så syns vi snart igen...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar