Full kalabalik tycks råda i rörelsen just nu, det handlar om rockader i ledarskapet. Det handlar om att locka hem mysiga Margot från exilen för att låta henne bli sosseriets statsministerkandidat, medan den icke fullt så mysiga Mona skulle kunna få kvarstå som partiordförande - den formella ledaren petas av en mer tilltalande informell kollega. Men skall man tro alla sossar så är historien om rockaden bara en skröna och skitsnack, och när själva ursprunget finns i en allt annat än trovärdig gratistidning så faller också jag in i tvivlarnas skara.
Men när Metro slog upp nyheten på sitt löp, hade Margots eventuella återtåg till den svenska politiken som huvudnyhet så satte rubrikmakarna och journalisterna en boll i rullning där det ena konspiratoriska påhittet efter det andra tog fart - främst då bland oss politiska analytiker i bloggosfären. Sossarna skyller på det andra laget och påstår att det är "vi" som planterat det frö som snabbt växt till sig till en riktig djungel. Vi i det andra laget ser med granskande och kritiska ögon på när rörelsen högst illusoriskt sluter sig kring den formella ledaren Mona och känner sig kränkta. Vem som sådde fröet lär vi aldrig få veta helt säkert - men jag har en egen teori...
Att Mona saknar förtroendekapital bland väljarna är ju vid det här laget ett välkänt faktum, och det finns nog många sossar både bland gräsrötter, fackföreningsfolket och politruckerna som gärna skulle se en annan kapten än Mona vid rodret, vilken som helst bara det inte är Mona. Man drömmer om Margot, om Bodström - ja, jag tror till och med att man skulle föredra en uppgrävd Erlander framför Mona på kommandobryggan. Men nu sitter man där man sitter, drabbade av kvoteringens fördärvliga effekter, och skall utåt sett hålla god min och visa att man minsann sluter leden bakom den ifrågasatta Mona Sahlin. Men i min värld så startade allt när någon sosse satt och spånade med en annan sosse om kreativa lösningar så kom man fram till att ett delat ledarskap som fungerar så bra för koalitionspartner Miljöpartiet kanske skulle vara en bra idé - och snacket rullade på genom fikarum och partilokaler.
Att vi i Alliansen skulle drömma om om att Margot kom tillbaka är absurt, jag tror vi står mer enade bakom Monas "ledarskap" än vad sossarna själva gör oavsett vad de vill låta påskina. Det kan inte finnas en enda människa med hjärtat till höger som skulle vilja byta ut Mona i sista minuten - vi sitter ju nöjda med de val sossarnas medlemmar enhälligt har gjort. Och skulle vi komma på en lösning där den magnifika Margot skulle kunna hjälpa sitt parti så är det väl närmast sinnessjukt att lufta det alternativet? Nej, det kommer inifrån - det är min fasta övertygelse, att det sedan inte är förankrat i några högre församlingar är en annan sak.
Snabbt som ögat så försöker nu sosseriet flytta fokus från frågan och istället lyfta fram helt andra frågor. Den plumpe och sinnesslöa sosse-bloggaren Westerholm är för en gångs skull vänlig nog att nämna mig i samma andetag som det ökända Högerspöket och SvD:s skarpskytt PJ Anders Linder när han försöker få det till att allas vår Per Schlingmann inte är så populär som han tror i partiet. Hur nu Johan kan få några lösryckta strofer från olika källor att bli detsamma som att man inte har förtroende för Per säger mer om Westerholm än om Schlingmanns ställning...
Om någon tvivlar på mitt förtroende för partisekretare Schlingmann så vill jag med pondus i fingerspetsarna knappa ner att jag minsann har det som jag inte förväntas ha - förtroende för Schlingmann. För trots att jag känner mig kränkt över att "Schlinge" beviljar vänskapsband med alla utom mig på Facebook, trots att jag känner mig motarbetad bara för att jag är speciell och har en rätt sjuk form av humor och trots att jag tycker att vår partisekreterare föll i sosse-fällan efter EP-valet förra sommaren då han försökte få ett uselt val att verka bra så finns jag där i den mån man nu vill ha mig. Jag stöttar "min" partisekreterare fullt ut trots att jag är fruktansvärt bitter, och trots att jag tycker Per har varit dryg och arrogant mot mig de gånger vi talats vid. Per Schlingmann har mitt fulla stöd trots att jag tycker att han har fula glasögon och ännu fulare skor. Kalla mig gärna dum, kalla mig för rövslickare men med min militära bakgrund så måste man försöka respektera de med högre tjänsteställning oavsett hur inkompetenta de än må vara i ens egna och fotfolkets ögon.
Westerholm vill uppenbarligen flytta fokus, och det är min förhoppning att jag fått den annars så knastertorre Kalle Anka-kopian till flottist att falla i fällan och börja ägna sig åt nonsensteorier och "negative campaigning" på samma skyhöga nivåer som undertecknad. Han kan så sina frön av tvivel, men så torr som han är kommer han inte få något att växa - för det krävs det fuktiga ögon, en våt blick och ett arbetssätt han aldrig någonsin kommer bemästra.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar